Vilket risktagande egentligen att gilla en teveserie och sedan läsa den bok som ligger till dess grund. I bästa fall fördjupad bekantskap med karaktärerna och ett angeläget identifierande av de ändringar som gjorts i omvandlingen. I värsta fall obekvämligheten att behöva ifrågasätta sin uppfattning. Det man nyss så tyckte om börjar skimra av löje. Svagheter […][...]

Man kan spekulera i hur Gunnar Blå tänkte när han planerade sin roman: ”Om jag lånar stilfigurer och berättargrepp från spion- och agentromanen men ändå gör lite pastisch av det, kastar in några perversioner och dessutom försöker få till samhällsaktuell tematik – ja, då måste det ju bli både spännande och litterärt!” Njae. Tydligen har […][...]

Föreställ dig en sektledare. Förmodligen en beräknande, karismatisk psykopat med genomträngande blick och ett färdigt manipulativt paket för att snärja människor i sin onda rörelse. Och vem blir snärjd? Godtrogna, osjälvständiga och lättlurade människor. Inte vi. Det här är grupper som kör nån slags ond variant av vår vanliga uthärdliga kyrka. Eller hur? Njae, menar […][...]

Det är ett enkelt recept: leta upp ett gäng platser i landet som utmärker sig, antingen genom hur de ser ut eller vilka berättelser de bär bakom sig. Fota dem och skriv om dem. Kallar man dessutom boken för Avkrokar och låter den ingå i förlaget Arenas ”guide- och inspirationsserie” (?), i vilken ”de genuina […][...]

Med ett litteraturhistoriskt översiktsverk i händerna roar det mig ibland att bläddra bak till registret och jämföra bland författarna vem som får mer sidreferenser än den andre. Antalet ger liksom en mer handfast och direkt bild av författarens påstådda inflytande och möjliga status än vad de hermeneutiskt auktoritativa formuleringarna inne i boken gör. Gäller det […][...]

Rollen som farbror Melker förstörde Torsten Lilliecronas karriär. På fester brukade Stalin knacka ur sin pipa mot Chrusjtjovs flint och förolämpa honom. Arne Weise återkommer i sina memoarer ständigt till ett bristfälligt sexliv. Den romerske folktribunen Helvius Cinna blev sliten i stycken av en folkmassa som förväxlade honom med en man med samma namn. Med […][...]

Nog är det relevant som C-M Edenborg skriver i sitt efterord till Felix Saltens (1869–1945) Josefine Mutzenbacher, att den kan läsas som anti-freudiansk. Berättelsen kräver överhuvudtaget ett fördjupande ord. Efter ett framgångsrikt liv som prostituerad sitter Josefine Mutzenbacher och nedtecknar sin uppväxt i arbetarklassens Wien under 1860-talet. Det handlar i princip uteslutande om sex: incest, […][...]

Efter Hannah Tintis debut för några år sen har jag inväntat nästa verk med stort tålamod. Djurverkerier, denna skarpsinniga och starkt stämningsskapande novellsamling på temat djur möter människa, återkommer jag gärna till och i vardagssituationer kan enskilda scener fortfarande plötsligt drabba mig som associationer. Till och med så, tänkte jag, att om jag blev rådfrågad […][...]

Så befriande att ibland slippa hålla på att försöka begripa så hemskt mycket hela tiden av det man läser. Tänk HBO-serier med sina kalkylerade dramaturgier, medvetet subtila cliffhangers och millimeterberäknade balans mellan otydligt-övertydligt. Tänk musikvideor som bara orkar bemöda sig om att gestalta textinnehållet rakt upp och ner. Tänk vitsar vars poäng man räknar ut […][...]

Vem döper en roman till Att hata allt mänskligt liv? Det låter som en bruksanvisning. På sätt och vis är det nog också det. I en lärd dialog mellan den bleke kolonialbritten Cunningham och ett missfoster i en kopparkittel möts öst och väst i en filosofisk utläggning. Det är ingen vacker saga. Fornindisk kultur lär […][...]