Det finns två typer av hemliga städer. Dels de som verkar vilja vara det, självpåtaget hemliga städer. Dels de som är det för att någon annan vill det, hemlighållna städer. Exempelvis gated communities respektive kåkstäder. Om detta – alltså om slumstäder, skyddsrum, ockuperade områden, flyktingläger, straffkolonier, atombyar, tunnelsystem i Vietnam, rymdbaser, Eldorado, fiktiva utopier och […][...]

Av alla böcker som ges ut får jag plötsligt för mig att läsa en gammal sosse. Bengt Göransson (f. 1932), före detta skol- och kulturminister samt utbildningsminister, har utkommit med Tankar om politik, bäst sammanfattad som en stilla redovisning av personliga ställningstaganden. Ett slags Så funkar det på ämnet Göranssons åsikter. Göransson vänder sig mot […][...]

Papperssnäckor, vulkaniskt glas, vildsvinstestiklar och vinäger, uråldriga flamboyantträd, krokodilkyrkogårdar, mangoplantager, guavapastejer, sällsynta hermelinarter, öar av stjärnkorall, valfiskfjäll och djuphavskalksten, gyttjehyddor, spiraltrappor av fossilspäckad marmor, tukaner och karettsköldpaddor, flaskor med etruskiskt vax, fossilsalter och laxativ, hemliga kabinett, turbansnäckor, eldkoraller, kalkalger och havsanemoner med ivriga tentakelkronor, trollhumrar, sylt av rosenblad och kvittenfrukt, ökända stenöknar, kanelträd, mahognykolonner, svärmar […][...]

Själv kommer jag i kontakt med Erik Johan Stagnelius (1793 – 1823) i samband med en skoluppgift någon gång under yngre tonåren. Dikten ”Näcken”, tydligen en hit, framstår som överdrivet bitterljuv och melankolisk. Rentav är den löjlig i sitt ogenerade ropande efter medlidande. Lyckligtvis påträffas hans nästan obefintliga biografi innan författarskapet hinner avfärdas. Vem är […][...]

Ett erkännande: jag har pluggat både psykologi och litteraturvetenskap, men får ändå regelbundet klia mig i huvudet över Till det omöjligas konst: Essäer om litteratur och psykoanalys. Terminologin är krävande och skiftena mellan tolkningsnivåerna är hastiga. Sammantaget kan essäerna sägas kretsa kring litteraturens relation till det som egentligen inte låter sig fångas i en språklig […][...]

Att Stig Dagerman uppehåller sig vid lidande är väl praxis, men som reportagebok blir Tysk höst ändå ett undantag i produktionen. Hösten 1946 skickades den löftesrika 23-åringen till det sönderkrigade Tyskland för att skriva artiklar åt Expressen. Till skillnad från andra korrespondenter skulle Dagerman slippa att vara beroende av ockupationsmakterna under sina uppdrag. Han kunde […][...]

Kalle Lind fortsätter forska i bortglömda och förbisedda material som ingen annan orkar med: föråldrade kändisars memoarer, decenniegammal skvallerpress och perifera musikarkiv. Snaskigheter, kuriosa och illvilliga spekulationer vävdes i förra boken Människor det varit synd om samman till en rätt spännande bild av högmod, kändisskap och en bisarr samtid. Med tusentals bitar av excentriskt onödigt […][...]

Hur mycket har Sara Granér utvecklats från första till andra albumet? Ingenting! Och det är precis som det ska vara. Som det heter i en tidigare recension: Den gräsligt galghumoristiska värld som frammanas i ”Det är bara lite AIDS” befolkas av ett slags förtvivlat aggressiva björnhundsmänniskor i grälla ångestfärgskalor. De har breda, tandfulla käftar och […][...]

Så sällsynt underlig och stark är Max Blechers Händelser ur den omedelbara overkligheten att det är svårt att veta var den tar vägen inom en. Jag tänker mig hur den lungsjuke, kortlivade Blecher tog spade och hacka och arbetade sig riktigt, riktigt djupt ner i sig själv och sedan återvände från sina innersta grottor och […][...]

Pär Thörns senaste beskrivs bäst som en systematisk väv av associationer… nej, en korsordsartad fixering vid definitioner… eller nej, ett polyfont rutnät fyllt av synonymer… Han verkar ha klippt ihop en massa text och låtit ge ut det som bok. Den kan liknas vid ett informations- och fragmentgalleri i vilket den genomgående frasen ”Det vill […][...]