Tanja Suhinina ger på sin blogg vägledning i att rita svensk självbiografisk ångestserie: ”¢ rita ett gäng lika stora rutor på ett papper ”¢ ta en penna (en, linjerna ska vara lika tjocka) och rita sådär medvetet fult ”¢ fyll i med svart där det ska vara svart ”¢ kom ihåg att det du ritar […][...]

Bästa exemplet på begreppet högkoncept inom film måste vara actionrullen Snakes on a Plane. Den heter Snakes on a Plane och handlar om ormar på ett flygplan. Vad handlar Snakes on a Plane om, sa du? Jo, det är ett flygplan… och så plötsligt kommer massa ormar och skrämmer passagerarna. Den heter alltså Snakes on […][...]

Om Den maskerade proggaren måste sägas: förbannat vilken skön serie. Var annars skulle Televinken försöka dränka Staffan Westerberg i en blandning av raggsockor, flörtkulor och fisksoppa under inspelningen av Bortkommen i bouillabaissen? Var skulle Thorbjörn Fälldin förvandlas till Lantmannen – superhjälten som har ett veteax på bröstet och sin trogna ullsax beredd i redskapsbältet? Var […][...]

Det värsta man kan säga om litteratur är att den skulle vara mysig. Inget uttryck är mer förklenande. Det bästa med Vertigo förlag är att deras utgivning ofta är omysig. Förlaget säger sig presentera ”texter på avgrundens rand” och lever ibland faktiskt upp till det. Men inte alltid. Lewis Carroll är mest känd för Alice […][...]

Det blir blodfattigt och snålt med poängerna när Lars-Eric Jönsson ska ta till vara på psykiatriska erfarenheter i skönlitteratur och självbiografi. Några betecknande exempel ur Berättelser från insidan kan se ut såhär: Det finns scener i litteraturen där patienter får en djurliknande framställning. Andra gånger skildras patienten istället som ett barn. Alltså är en djur- […][...]

En gång skulle jag vidga mina vyer och kanske lära något nytt genom att läsa en genre jag annars sällan väljer. Med kriminalromanen Ares tecken vill författarduon Buthler Öhrlund berätta om patospolisen med det knallhårda namnet Jacob Colt och dennes arbete med en hatbrottshärva i ett februarimulet Stockholm. Av denna kan man lära sig följande: […][...]

Orhan Pamuk tilldelades nobelpriset med motiveringen att han ”på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning” Mer konkret lär hans skicklighet ligga i att copypasta ihop romaner av tjuvgods hämtat från både turkiska, europeiska och mellanösternska traditioner. Säkert har det också engagerat omvärlden att Pamuk som en […][...]

Målningar med titlar som Depression, Postindustriellt landskap, Människor och demoner, Åldrande kropp … ärligt talat ger det en känsla av upprepning. Tycker man sett det förr. På film eller hört det som musik. Surrealism som ska kittla fram mystik ur nonsens. Dystopi, pompöst braskande, ogenerad undergångsromantik under förevändningen att ”säga något om samtiden”. Och detta att […][...]

Lite överraskande är det när baksidetexten vill marknadsföra en roman om en barnsoldat med att den är skriven med ”värme och humor”. Hur skulle det se ut – skojfriska upptåg där handgranater maskeras som vattenballonger? Eller har någon på förlaget förväxlat etiketten med egentligen avsedda säljklyschor som ”krigets vansinne” och ”stridens hetta”? Biyi Bandele berättar […][...]

Mentalsjukhus attraherar. Framgången hos böcker och filmer som Gökboet, Patient 67, Girl, Interrupted, The Bell Jar, Ingen dans på rosor, Veronika bestämmer sig för att dö, Quills, De 12 apornas armé, När lammen tystnar och A Clockwork Orange kan knappast förklaras utan kopplingen till psykiatrisk vård. Det är en tacksam skådeplats för berättelser. Mänskliga fel […][...]