Utgiven | 2009 |
---|---|
ISBN | 9789186003265 |
Sidor | 293 |
Visst är väl Henrik Bromanders enkla tecknarstil med dess halvgulliga, naivt storögda figurer (framställningen av Reinfeldt i Hur vi ser på varandra från 2005 koncentrerar hela hans maner) duglig, men i längden blir den övermåttan motståndslös och tvådimensionell. Han är en större berättare än tecknare. Milt sagt. Härligt då att han nu valt att hålla sig till manusarbetet och styrt upp Allt jag rör vid försvinner, ett samarbete med dussinet mer eller mindre etablerade svenska tecknare.
Nu faller det sig inte så att just alla tecknarstilar är optimala i förhållande till manus. Eller för den delen, att alla manus är oförglömliga. Till de svagare partierna hör till exempel Det jag såg, ett försök till poetiskt slumpartat livsöde om en byggare som en dag får syn på en uggla på byggnadsställningen. Hanna Peterssons konturskarpa stil är inte alls dum i sig, men för manuset gör den varken till eller från i fruktbarhet. Dessutom verkar går något gå förlorat så fort Bromander närmar sig religion. En bibelberättelse, något om en miljösekt, en som blir besatt av tanken på att obehörig besöka Mecka… här bärs inget särskilt läsvärde.
Nej, det är den grove Bromander som är den bäste. När han är medvetet obscen och direkt motbjudande – som när en kille inleder en sexuell relation med en myrslok eller ett par nyblivna föräldrar serverar moderkakan som dessert – då kommer begåvningen till sin rätt. Här framträder Bromanders styrka, när han med sin lågmälda, redovisande stil manar fram hos läsaren berättandets livsluft: inlevelse. Trots den stötande scenens extraordinaritet landar det aldrig i ett bortom-all-sans-motiv som inte går att förhålla sig till. Istället förlorar man sig, det äcklar och bränner. Som i antologins tveklöst starkaste bit, Ordningen, om ett gäng tonårspojkars relation till en psykiskt sjuk kvinna i skogen. Sandro Müntzings glättigt barnbokiga figurer anlägger en ironisk, kräkidyllisk fernissa över händelsförloppet och som läsare sitter man där – motvillig och förtjusad, olustig och lustig i en förvirring man inte kan värja sig mot.
Till och från fungerar det också med händerna på täcket. Som i titelberättelsen, hos vilken Anneli Furmarks ack så grå och kommunalt vardagliga tecknarstil ger bild åt en medelålders kvinnas sorgligt orimliga fantasier om en tillvaro bortom ensamheten. Furmark och Müntzing utgör tillsammans med Pontus Lundkvist (den om myrsloken) och Nanna Johansson (den om moderkakan) de mest lyckade samarbetena. Alla genomsjungna av ett starkt och livskraftigt manusförfattande.
”En antologi med serienoveller” är albumets underrubrik, som ett anspåk på traditionell skönlitteraturs former och därtill kommande kulturstatus. Med all rätt. Det har väl sagts, men tål att upprepas: att trots sin brokighet – eller kanske just därför – rymmer dagens brusande svenska seriescen intressantare löften än de skönlitterära debutanter man ser idag. Bromanders senaste album är ett uppenbart exempel på det.
Publicerad: 2009-07-02 00:00 / Uppdaterad: 2011-08-11 13:02
En kommentar
Kan ingenting annat än helt och hållet instämma med recensenten! Ojämn bok men vissa av historierna är fantastiska som just ”ordningen” som jag inte riktigt kan sluta tänka på trots att det var länge sedan jag läste boken i fråga. Jag har aldrig varit direkt intresserad av serieformatet men henrik bromander fortsätter jag ändå att läsa för jag innehållet i hans böcker är ständigt intressant omän ständigt ojämnt.
#
Kommentera eller pinga (trackback).