För all del, sett till ingredienserna har Lars Krantz förutsättningarna för en ordentlig skräckberättelse. Här har man matat ålarna med en gammal gumma. Här finns kackerlackor med ansikten som keruber. Här finns en vanskapt pojke som ser ut som en mutation av huvudpersonen i This is England. Allt i svart flödande tusch, lika mörk och oförlåtande som det inferno som ämnar skildras.

I Dödvatten förirrar sig en ung man från verkligheten i ett gotiskt dystert Falköping och allt längre in i psykosens isolerande och oberäkneliga terränger. Kanske har det att göra med relationen som sprack. Men mer avgörande lär vara att han fiskat i vålnadens sjö. Vilket man inte bör göra av samma anledning som man i andra berättelser inte bör besöka mumiens grav, säga svarta madam framför spegeln eller åka på sommarläger vid sjön där Jason Voorhees drunknade; det kommer en destruktiv kraft och hemsöker en då.

I detta fall gäller förbannelsen alltså huvudpersonens gradvisa fall ner i ett stegrande tumult av skräckfantasier. Så svänger också inledningens kvällsmörkt olycksbådande stämning till ett utbrott närmande surrealism. Plötsligt hålls en anställningsintervju med hjärter dam. Insekter växer som rotfrukter i blomkrukorna. Försummad hygien i närbild. Det är också här lästvekan infinner sig. Det blir – som väl ofta är surrealismens fallgrop – exkluderande mot läsaren och därmed svårt att relatera till på ett fruktbart sätt. Och trots vissa särskilt omruskande inslag är de för få för att bära fram de drabbande häpnadseffekter som verkar eftersökas.

Krantz kan teckna, inget snack där. Och när hans fantasi är som bäst är den verkligt rik. Når han bara fram till det där sällsynta balanssinnet som krävs för att hantera skräck- och psykosstämningar med stil har jag inget emot att följa upp hans framtida verk.