Recension

: Återvinningscentralen
Återvinningscentralen Ulrika Linder
2020
Galago
8/10

Folkbildning, fotbad och felsorterade krokodiler

Utgiven 2020
ISBN 9789177751311
Sidor 148

Om författaren

Ulrika Linder (född 1984) är konstnär, och tecknar på Instagram som Diskbänkstecknaren. Hon arbetar också på Återvinningscentralen i Örebro, något hon skildrar i debutboken Återvinningscentralen (2020).

Sök efter boken

När jag först flyttade dit jag bor nu, som första gångens husköpare i lågprisklassen, blev återvinningscentralen en av de absolut första platserna jag lärde känna. Med bokstavligt talat blod, svett och tårar släpade jag dit bit efter bit av all den bråte de tidigare ägarna lämnat efter sig, och personalen där har sedan dess en särskild plats i mitt hjärta.

De som tålmodigt förklarat var allting ska vara. De som (i alla fall oftast) med glatt humör hjälpt till att släpa allt från spisdelar till heltäckningsmattor från 80-talet till rätt containrar. Han som lyfte upp det där innanmätet från ett gammalt mögligt piano, som pappa och jag med gemensamma krafter knappt orkat släpa fram, som om det var gjort av papp. Vardagshjältar, verkligen.

Deras värld är inte en som särskilt ofta syns i litteraturen. Jag kan i alla fall inte komma på några tidigare exempel. Lycka alltså att konstnären Ulrika Linder arbetar på just en återvinningscentral, och kommit sig för att skildra dess vedermödor, dess studier i mänskligt beteende och alla dråpliga – skrattretande, men ibland till och med i betydelsen dödliga – föremål som passerar där.

Återvinningscentralen består av Linders berättande teckningar, men också av fotografier av just dessa ting och miljöer. Fotona fungerar lite som ett äkthetsintyg, för ibland är det nästan svårt att tro att det är sant, det hon berättar lämnas in. Det kan vara livsfarliga saker, som sprängdeg, gifter och granater, eller bara udda, som samlingen av tyska nötknäppardockor, den enorma trädgårdsskulpturen i guldmålad frigolit eller det torkade krokodilskinnet som plötsligt dök upp ovanpå ett kylskåp.

Människor är knasiga, och Linder har haft en hel del tillfällen att studera denna knasighet. Vårt skräp säger ju trots allt en hel del om vilka vi är, hur vi lever och hur vi ser på vår omvärld.

Det blir roligt, det blir sorgligt, det blir ögonöppnande och inte så lite folkbildande (vilket i alla fall i min vokabulär är ett hedersord). Linder förklarar producentansvaret och den väsentliga skillnaden mellan ett föremål och en förpackning, som ärligt talat inte är alldeles lätt att begripa i precis alla sammanhang, men inte desto mindre central för hur avfall hanteras i Sverige. Vore jag en kommun (som ju är återvinningscentralernas huvudmän) skulle jag överväga att ge den här boken i present till samtliga kommuninvånare, för såväl nytta som nöje. Vi behöver nog lite till mans fundera mer över vad och hur vi slänger.

Linder bjuder också på en hel del både sedelärande och rakt av underhållande anekdoter ur avfallshanteringens vardag, på rollerna vi tenderar att falla in i på återvinningen – och så förstås på vad som egentligen hände med den där krokodilen.

Ella Andrén

Publicerad: 2021-03-07 00:00 / Uppdaterad: 2021-03-06 21:04

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8399

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?