På Sardinien finns ett område som moraliskt sett är sjukt och har som speciella kännetecken rov, stöld och skadegörelse. Från detta område, som vi kallar den brottsliga zonen, utgår patogena bakterier som sprider blod och förödelse till de andra sardiska regionerna. Så skrev den italienske socialkriminologen Alfredo Niceforo för runt hundra år sedan. Även om […][...]

Det är väl knappt man tänka sig ett mer hopplöst tråkigt ämnesval än en primitiv dator med bara fyra knappar. Och med så begränsade aktiviteter: spel på Amiga-nivå, frågesport, själlösa uppläsningar av svenska klassiker, självtest, information om tidigare ägare, etc. Men under det lilla trista ryms tydligen det större andra. Pär Thörn har tagit fasta […][...]

Han har underliga saker för sig, Simon Gärdenfors. På Smak recenseras tusenåriga ägg och andra mer eller mindre vedertagna livsmedel. "Nybuskis" är så långt man kan komma inom genren befriande råa garv. Seriealbumet "Lura mig" är egentligen inte ett dugg roligt, men märkligt underhållande i sin överdrivet mjuka pedagogik kring mytomani. Strippserien "Pappa Y-front" har […][...]

Av årets utgivning lär I det heliga Rysslands tjänst stå oöverträffad när det gäller råhet, grotesk och dystopi. Moskvafödde Vladimir Sorokin, av vilken Blått fett och Is tidigare utgivits på svenska, är i hemlandet erkänd provokatör och tabuöverskridare. Och inte att undra på. Att döma av senaste verket vet han att ta ut svängarna: här […][...]

Illegalist verkar vara ett hårt yrke. Till skillnad från den så kallade legala underrättelsetjänstens spioner arbetar illegalisten utan officiell täckmantel från det egna landets ambassader och konsulat. Illegalisten har falskt pass, falsk biografi och falska uppvisade ärenden i mållandet. Men ingen diplomatisk immunitet, vilket innebär en hög risk för långa straff, i vissa fall döden. […][...]

I början av Kim Whitfields roman Nattvakt förstår man att det rör sig om en värld där de flesta människor, så kallade lykanter, förvandlas till inget mindre än tvättäkta varulvar vid fullmåne medan en minoritet på 0,4% förblir normala. Minoriteten, också kallade "nollor" eller "barbackor", har i uppgift att bevaka och infånga de lykanter som […][...]

Jag tänker mig att trista läsupplevelser ibland kan sammanfattas med att verket misslyckas med vad det försöker vara. Att det satsar på en sak men inte når dit. Att det utger sig för att vara något men inte lever upp till det, att det vill men saknar kapaciteten. Ett slags löfte verkar utlovas via antingen […][...]

Georges Perecs Ellis Island är ingen historisk redogörelse, ingen studie i immigranters eländen. Inte heller är den särskilt poetisk. Ändå är det med ett slags faktapoesi man har att göra. Och det den fångar, eller vill fånga, är rentav svindlande. 1978 – 1979 spelar Perec och filmaren Robert Bober in en film om ön Ellis […][...]

Ett uppskuret öga, en randig låda med en slips i, svartmyror som kryper ur hålet i en handflata, bilden av någons armhåla som tonar över i en sjöborre, en man i äppelknyckarbyxorÂ… – Luis Buñuels och Salvador Dalís film Un Chien andalou är sexton minuter tvättäkta surrealism, straight from 20-talets Paris. Det kan vara svårt […][...]

Vad är att göra något patetiskt? Man kan, till exempel, genomleva en förtvivlad och självömkande kärlekskrankhet, sedan hjälpligt illustrera spektaklet i text och låta publicera det som en mer privat än personlig, mer biografisk än skönlitterär "självbekännelse". Detta är vad William Hazlitt (1778 – 1830) gör i Liber Amoris från 1823. Hazlitt, som idag är […][...]