Recension

: Simons 120 dagar
Simons 120 dagar Simon Gärdenfors
2008
Galago
7/10

Så lunka vi så småningom

Utgiven 2008
ISBN 9789170373688

Om författaren

Simon Gärdenfors är född 1978 och tidigare utgivit serieromanerna ”Turist” (2003) och ”Lura mig!” (2005). Framför allt har han tecknat för Galago, men även Mega-Pyton, samt varit redaktör för Svenska Mad och Ernie. Gärdenfors utgör också ena halvan av hiphop-duon Las Palmas.

Sök efter boken

Han har underliga saker för sig, Simon Gärdenfors. På Smak recenseras tusenåriga ägg och andra mer eller mindre vedertagna livsmedel. "Nybuskis" är så långt man kan komma inom genren befriande råa garv. Seriealbumet "Lura mig" är egentligen inte ett dugg roligt, men märkligt underhållande i sin överdrivet mjuka pedagogik kring mytomani. Strippserien "Pappa Y-front" har allt en vanlig skadeglad läsare kunde önska sig. "DJ: Röv" är däremot riktigt kass och framstår mest som en ursäkt för att återanvända samma ruta om och om igen.

Så kommer albumet Simons 120 dagar. Idén: "Jag hyr ut min lägenhet i andra hand. Så gör jag en hemsida där folk kan boka in sig för att bjuda mig på mat och husrum, sen åker jag runt i Sverige i fyra månader. Efter resan ritar jag en serie om alltihop." Gärdenfors har sex. Och han knarkar. Och han blir dödshotad och misshandlad och gråtfärdig över försummade relationer. Detta är alltså utmärkt för alla som uppskattar när runda, gulliga figurer beter sig illa och lever lågliv.

Men det ska också sägas att man kommer Gärdenfors nära. Han skäms inte för sig och är generös med att lämna ut sig. På sätt och vis ligger albumet nära utvecklingsromanen: det bär ett lagom mått av nyvunna insikter och slutscenen är just sådär tolkningsöppen att det kastar ett fördjupande ljus bakåt. Han kallar själv resan för en trettioårskris på hjul. Man tycker bra om honom, man tycker illa om honom, han tycker bra om sig själv, han tycker illa om sig själv – så sker förmänskligandet. Trots det klotrunda huvudet och fantomenfrisyren.

När jag hörde talas om Gärdenfors projekt var det för sent att anmäla sig som värd, men utgivningen emotsågs med förväntan. Både med tanke på tidigare utgivning och hur idén så uppenbart bäddar för ett galleri av schyssta anekdoter. Så, när man väl sitter där och bläddrar i den snygga lilla utgåvan kan man inte låta bli att undra om resan trots allt inte hade kunnat generera lite mer upptåg med lite mer spännande karaktärer. Sorgligt att säga, men idén slår innehållet rätt stort.

Ändå kommer Simons 120 dagar en en bra bit på enstaka höjdpunkter. Till exempel är peyotetrippen, Inger i Trollhättan och Hare Krishnas icke-newtonska vätska störtsköna. Och inte minst känns albumet som en fallen fortsättning på ett redan egensinnigt författarskap.

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2008-06-05 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-02 23:17

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2937

2 kommentarer

Den här boken vill jag väldigt gärna läsa!
http://koksilasten.blogg.se/

Jonatan Oregistrerad 2008-06-05 07:01
 

"Så, när man väl sitter där och bläddrar i den snygga lilla utgåvan kan man inte låta bli att undra om resan trots allt inte hade kunnat generera lite mer upptåg med lite mer spännande karaktärer. Sorgligt att säga, men idén slår innehållet rätt stort."
Där slog du huvet på spiken. Väldigt överskattad bok. Kolla istället upp hans tidigare bok "Turism" som är mycket bättre. Och jag kan inte förstå mig på journalisterna som inför sina intervjuer med simon säger att de vill slå honom på käften när de läst boken, och sen likt förbannat slickar hans röv som om den vore helig.

G Oregistrerad 2008-06-14 12:04
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?