Kjetil och Aina har en plan. De lämnar studentrummet i Bergen och flyttar hem till lilla Ålesund över sommaren för att jobba ihop pengar. Till hösten ska de ansluta sig till ett ekokollektiv i USA. Men till hösten är Aina gravid. Efter stor tvekan bestämmer de sig för att trots allt behålla barnet, och med […][...]

Han är en nolla, läser jag i recension efter recension om huvudpersonen Joel i Henrik Bromanders roman Vän av ordning. Det låter för mig ganska märkligt. Visst ser Joel sig själv många gånger som en förlorare, som förbisedd. Betygen räcker inte för att komma in på datautbildningen han vill läsa i Lund; han hamnar i […][...]

Efter Kalla fakta om is och Hårdkokta fakta om ägg kommer Lena Sjöberg med en avslutande del i det som tydligen är en slags fackbokstrilogi för barn och andra vetgiriga: Slående fakta om hjärtat. Fullspäckad med uppgifter, från hjärtats historia och mytologi, Alla hjärtans dag och hjärtat som symbol, till djurhjärtan, blodomloppet, vetenskapliga landvinningar och […][...]

Vi kan väl börja med det mest iögonenfallande, kanske till och med provocerande: kan inte Star Wars-trilogins klassiske unge hjälte Luke Skywalker läsa? Så lyder i alla fall titeln på Ryan Britts nördessäsamling och visst gör den jobbet med att fånga min uppmärksamhet bland boktravarna som lovar att göra min tågresa en smula mer uthärdlig. […][...]

En liten sjölejonunge, uppryckt ur sitt hav och sin familj, hamnar på en cirkus. Där sjunger han sin vemodiga sång om längtan efter havet och blir en stor publikfavorit. Han får namnet Singer. Lika nyanländ är den lille pojken Manfred, ”lejontämjarungen”. Också han har blivit föräldralös av lite diffusa skäl, och Singer och Manfred växer […][...]

Jag har aldrig haft något särskilt levande förhållande till siffror, så där som en del andra verkar ha. Siffror talar sällan till mig. Undantaget är möjligen årtal och nyckeln förstås att årtal i själva verket inte alls är siffror. De är berättelser. Ta Ada Nilssons livstid: 1872 – 1964. 1960-talets stora steg mot kvinnlig och […][...]

1975 flyttade Sara Lidman hem till Missenträsk i Västerbotten. Till Boken som kallade, Boken som skulle skrivas, den som till slut blev sju böcker och brukar kallas Jernbanan, Jernbaneeposet eller -sviten. ”jag hoppas kunna skriva Boken”, inleds dagböckerna från Missenträsk. ”Det är det enda enda”. Berättelsen hänger tätt samman med hembygden, med livet där och […][...]

I början av 1917 sitter Aleksandra Kollontaj på ett tåg genom Sverige. Hon är övervakad av civil polis, får inte prata med de människor som samlats på stationerna för att hälsa henne, och inte resa genom Stockholm. Där har hon tidigare fängslats och utvisats ur Sverige på livstid. Breven från Lenin har hon gömt i […][...]

Nittonåriga Maj har ett särskilt förhållande till bokstäver. Hon vet vilka hon gillar och inte gillar, och det stör henne verkligen när hon får ihop det med en Marcus som stavar med C. Den enda bokstav Maj tvivlar över är sin egen. M. Bra eller dålig, fin eller ful? Gillar hon den eller gillar hon […][...]

Stökiga killar. Klassens värstingar. Kanske har berättelserna om pojkarna som inte vill eller förmår anpassa sig till skolans skötsamhetsnormer funnits lika länge som skolan i sig? Hur berättelserna om dem sett ut har dock förändrats över tid. För några decennier sedan hade berättelserna om skolans värstingar fortfarande en ganska entydig betoning på klass. De som […][...]