Den vita kaninen. Den galna tebjudningen. Den storleende katten. Den bolmande kålmasken. ”Ät mig!” ”Drick mig!” Den blodtörstiga drottningen. ”Hugg huvudet av dem!” Få barnböcker innehåller väl så många ikoniska figurer som Lewis Carrolls Alice i Underlandet. Den är nästan så ikonisk att man måste ta ett steg tillbaka för att riktigt se den i […][...]

Palimpsest, som den som läst litteraturvetenskap, historia eller något liknande vet, är en text som skrivits över en annan, raderad text. Det kan kanske sägas vara vad som händer när ett barn adopteras; en möjlig livshistoria raderas och skrivs över med en annan. Det är också vad som mer konkret verkar ha hänt med de […][...]

Om söndagskvällarna de senaste månaderna har jag på SVT följt dramaserien Fallet O J Simpson. Den har det där bilolyckssyndromet över sig: jag vill egentligen inte veta att det kan gå till så här, men det är nästan omöjligt att sluta titta också (och Sarah Paulson är en favorit sen länge). En central del i […][...]

Emma O’Donovan har precis fyllt 18 år och är snyggast och populärast i hemstaden Ballinatoom. När hon och hennes kompisar ska på fest en föräldrafri lördagskväll är det självklart veckans lokale hjälte, fotbollslagets stjärna, som hon riktar in sig på och vet att hon kan få. Hon är Emma O’Donovan. Hon är snyggast och populärast […][...]

Köpmannen i Venedig hör till de Shakespeare-pjäser med karaktärer större än pjäsen i sig. Då tänker jag förstås framför allt på Shylock, den judiske långivaren med sitt skålpund säkerhet i gäldenärens kött. Den stereotypt gnidige och hämndlystne juden, vars utsatthet och smärta samtidigt är styckets själva blödande hjärta. Varför då inte lyfta ut Shylock ur […][...]

Det har blivit 70-tal i den lilla jämtländska byn där Mirjam växer upp. 70-tal, tonår och högstadietid. På en gång en känsla av möjligheter och av att livet smalnar. Nu är jag ung hela mitt liv är en fristående fortsättning på Christina Kjellssons barndomsskildring Solknepet, och det är långt mellan barndom och tonår. Barnets självklarhet […][...]

Ett förarlöst plan. Det är den bild som den holländske journalisten Joris Luyendijk tecknar av finansbranschen. Inte ondsint, inte driven av ren och stålblank girighet, men utan riktning och med oerhört hög fart och kraft. Ingen har kontroll, ingen har övergripande koll eller tänker långsiktigt. Ingen tar ansvar – ingen bryr sig, egentligen. Människorna som […][...]

Det här är en sådan där bok som jag då och då måste halvt lägga igen, vrida och vända på. Kan det verkligen vara en fackbok? Inte snarare en uppdaterad version av Aldous Huxley, George Orwell, Karin Boye? Svetlana Aleksievitj? ”Det nya Rysslands surrealistiska själ” är undertiteln på Peter Pomerantsevs Ingenting är sant och allting […][...]

”Etablissemanget”. Visst har det något av konspirationsteori över sig? ”De som bestämmer”, eller kanske snarare: ”de som egentligen bestämmer”. För officiellt är det ju vi. Vi, folket, som det heter. Vi, som på demokratisk väg röstar fram våra representanter, men kanske ibland har en känsla av att makten ändå ligger någon annanstans? Att det finns […][...]

I bra böcker om barndomen blir man ganska ofta förbannad på föräldrarna. De verkar så irrationella och okänsliga för barnens perspektiv. Det finns förstås en annan sida av det där, den där föräldrarna måste försvinna för att barnen ska kunna växa. Det är hårddraget, men tänkt inte minst på alla fantasyhjältar med döda föräldrar. Nu […][...]