Det är rätt länge sen nu som jag såg Luchino Viscontis filmatisering av Leoparden. Jag minns mest ett mäktigt kostymdrama, stora balsalar, grönskande italienska dalar där en nästan känner doften av olivlundar, rika människor som gnäller över att de snart inte är lika rika längre. Att Lampedusas förlaga nu kommer i nyöversättning, och en oerhört […][...]

Sedan inbördeskriget i Syrien tog fart har drygt 11% av befolkningen dödats eller sårats. Överfört till svenska förhållanden är det hela Stockholms befolkning. Medellivslängden har sjunkit med 15 år. Hälften av de barn som lever kan gå i skolan. Varannan levande människa är arbetslös. Frågan är knappast varför någon flyr från detta, utan snarare vad […][...]

Nä, så Dylanfanatiker jag är: han ska inte ha Nobelpriset i litteratur och han kommer aldrig att få Nobelpriset i litteratur. Att bettingfirmorna gärna tar pengar på namn som Vanligt Folk Känner IgenTM må vara hänt, men kan vi släppa det här nu? Okej, det kanske är ett lite väl tyket sätt att avfärda det […][...]

I morgon fyller Thomas Pynchon 79 år. Det har gått nästan exakt 50 år sedan genombrottet med kultklassikern The Crying of Lot 49. Han har nobelpristippats sedan den vansinniga världskrigstegelstenen Gravity’s Rainbow (1973). Och hans senaste bok är … en cyberthriller som utspelar sig runt terrordåden 11 september 2001? Va? Det är som om han […][...]

På senare år har jag cyklat allt mer, och sedan ett drygt år tillbaka har jag slutat förnya SL-kortet och använder cykeln som huvudtransport både till jobbet och annat. Varför inte, egentligen? Stockholm är inte större än att allt ligger max någon mil bort, det finns cykelvägar på flera ställen, jag får en timmes motion […][...]

Shakespeare filmas om och om igen, ibland i nästan löjligt trogna uppsättningar, ibland i yttre rymden, och ibland med Keanu Reeves. Här är fem lite udda filmatiseringar jag tycker förtjänar mer uppmärksamhet: Gamlet (Grigorij Kozintsev, 1964) En sovjetisk Hamlet, inspelad med Stalineran på precis lagom avstånd, vad blir det? Det blir nära nog ett kammarspel, […][...]

Mujila är aldrig helt tydlig med var Tram 83 ligger. Eller rättare sagt, han säger det väldigt exakt: Inte långt från Norra Tågstationen (en halvfärdig metallkonstruktion förstörd av granatsplitter, tågspår och järnvägslok som förde tanken till tåglinjen byggd av Stanley) i Stad-Landet, som ligger intill det mer efterblivna Bakåt-Landet, och där år av krig har […][...]

Det är en enkel historia, berättad i enkla drag. Conxa föds i Spanien runt sekelskiftet, i en liten by på den katalanska landsbygden. Hon adopteras bort till sin barnlösa moster eftersom hennes mor inte har råd med så många barn. Hon får gå i skola lite grann, hon får lära sig att arbeta, hon blir […][...]

Nigeria, början av 20-talet. Britterna har formellt koloniserat landet sedan flera decennier, men det går knackigt, och de flesta av infödingarna har trots en intensiv evangeliseringskampanj inte märkt någon större skillnad. Hur ska de bära sig åt egentligen? Det som fungerade så bra i Indien, att bara ersätta kungarna med lojala rajor och ta över […][...]

Något gick förlorat när filmer började prata. Visst, många stumfilmer är hopplösa melodramer, överspelade och med nerdummade historier som kan berättas med ett par textskyltar. Men samtidigt kom det fram regissörer – folk som Sjöström, Murnau, Vertov, Lang, von Stroheim, Dreyer och förstås Méliès – som hittade en poesi i det, en frihet att gräva […][...]