En dag brinner flera hyddor i byn, och när man släckt upptäcker man att tolv pojkar och män, inklusive stammens medicinman, saknas. Inte döda, inte bortsprungna, bara… borta. Mulongofolket har aldrig varit med om något liknande; visst, de bor mitt i djungeln och har sedan generationer bara kontakt med en annan stam, och det händer […][...]

Den här boken hade sönder mig. Det händer inte alltför ofta. Vart ska jag ta vägen? frågade jag mig själv. Till din syster. Men var finns hon? Jag försökte hålla mig lugn. Min kropp låg längst ner i högen, det skulle dröja ett tag innan elden hade förtärt den. Till dem som dödade dig, då. […][...]

Alan Moores nya roman – bara hans andra ”riktiga” roman, om man räknar bort Watchmen, V For Vendetta, From Hell och alla de där som bara är seeerier – är 1266 sidor lång i tre volymer och tog honom tio år att skriva. Den spänner från istiden till jordens undergång. Den har dussintals, möjligen hundratals, […][...]

Det var inte meningen att Berlinmuren skulle falla. En DDR-byråkrat vid namn Günter Schabowski försade sig på en presskonferens, råkade förklara att gränserna var öppna med omedelbar verkan, och oops så hade hela världshistorien ändrat sig. Men frågan är väl: Ändrade Schabowski på egen hand världshistorien, eller var han bara en av många små som […][...]

När jag vaknar klockan sju amerikansk tid och kollar på Text-TV-appen tror jag först att det här är en konstig dröm. ”Nobelpriset tilldelas Bob Dylan”. Det känns som något någon kommit på efter att ha dissekerat Don McLeans ”American Pie” över för många öl: While the jester sang to the king and queen In a […][...]

Det Stora Litterära Geniet sitter i sitt rum, skapar magi ur sitt eget självuppoffrande lidande, och på andra sidan väggen sitter vi läsare och försöker lista ut varför, vadan, varthän, vafan, och tvinga vår åsikt på vem som helst som vill lyssna. Vi måste ju veta; fan, fråga Elena Ferrante. Om jag dödade honom idag […][...]

Mellan ca 1850 och 1920 utvandrade mer än en miljon svenskar till USA. Från svält och fattigdom, eller till ett bättre liv, eller bara för att följa efter familjen. Vi har ju vår bild klar av hur det gick till, vi har läst eller sett Mobergs eller Troells eller Björnåbennys version av Utvandrarna, den starke […][...]

”Ah, Mesopotamia!” fräste Patti Smith rasande i ”Radio Baghdad”, utgiven samtidigt som stolta amerikanska politiker talade om ”shock and awe” och lade bombmattor över Irak. ”We invented the zero – and we mean NOTHING to you!” Och jo, visst är det något kymigt i att en rik vit bohem tar sig rätten att tala för […][...]

Nigeria har länge gett upphov till stora berättare, men på sistone har en nästan kunnat slå vad att så fort en ny afrikansk författare lyfts fram här i ”väst” är hen (i regel exil-)nigerian: Adichie, Cole, Abani, Akpan… Inte så underligt egentligen att ett land med stark berättartradition som sedan hamnar i en sådan problematisk […][...]

”Vi korsfäste Jesus fast skulden var vår/Och hela vår kultur är byggd på denna metafor”, sjöng Kjell Höglund. Det är en av de mest intressanta och mest skrämmande delarna av kristendomen som fått bilda världsstandard sedan kolonialtiden: Att lidandet och underkastelsen förädlar, att martyrskapet är något eftersträvansvärt, att om du blir förtryckt kan du i […][...]