En dag brinner flera hyddor i byn, och när man släckt upptäcker man att tolv pojkar och män, inklusive stammens medicinman, saknas. Inte döda, inte bortsprungna, bara… borta. Mulongofolket har aldrig varit med om något liknande; visst, de bor mitt i djungeln och har sedan generationer bara kontakt med en annan stam, och det händer att jägare försvinner i skogen, men aldrig så här många på en gång. Om de hittats döda hade de kunnat sörjas. Om bwelefolket hade förklarat krig mot dem hade det skett enligt formerna. Nu är de bara försvunna. Fort, lås in deras mödrar i väntan på ett tecken på vad vi ska göra, de kan inte tillåtas skapa dålig stämning med att sörja människor som vi inte ens vet om de är döda eller vad som hänt. Men medan männen försöker hitta en naturlig förklaring till den mystiska skugga som reser sig över mödrarnas hus, en som passar in i Hur Saker Alltid Varit och inte innebär att erkänna en oåterkallelig förlust, vägrar några av mödrarna att acceptera det och ger sig ut för att ta reda på vad som faktiskt hände.

Det har funnits många olika berättelser om slavhandeln sedan 1800-talet, men många fokuserar på dem som blev bortförda och tvingade till generationer av slavarbete. I Skuggans årstid har Miano gått tillbaka till de berättelser som levt vidare utan att tecknas ner i länderna de kom ifrån, minnen som gått i arv från generation till generation, ärr som aldrig läkt helt. Romanen utspelar sig i början av den stora translatlantiska slavhandeln, innan själva Afrika koloniserats, när konstigt klädda män norrifrån med käppar som spottar åska (deras hudfärg omnämns aldrig, konceptet ”ras” är inte bekant här) börjar handla med kustfolk och kräva att få köpa fångar, och dessa i sin tur hellre än att sälja sina bröder vänder sig inåt landet och börjar kidnappa människor. Genom ett halvdussin olika karaktärers personliga tragedi får vi betrakta en kulturkrock så massiv att de inte ens kan överskåda den.

Det är en oerhört målande och drabbande bild hon målar upp. En där makthungriga yngre söner plötsligt tror sig se ett sätt att ta över genom att sälja ut de svagare. Där nya byar skapas av skärvor av sönderslagna stammar, med grannar som varken delar språk eller gudar utan bara traumat efter att vara den enda som kom undan. Där mödrar drömmer de sista budskapen från söner som långsamt svälter ihjäl i skeppslastrum. Där själva språket misslyckas; Marie Tufvesson väljer i sin översättning klokt nog att behålla många av de dualaord som stammen använder för rang, vädersträck, kläder – det är ord som plötsligt förlorar sin trygghet, som snabbt blir lika oförståeliga för dem som talar språket. Kan en hövding kallas janea om han plötsligt visar sig vara maktlös? Vad betyder vädersträcket pongo om det finns folk bortom det som kan föra bort människor över vatten? Frågorna som plötsligt rycks upp ekar in i 2000-talet, någon gång kanske väl övertydligt, men ändå:

Mutango (…) säger sig att han ska sätta stopp för den mjäkighet som hans bror vill göra en dygd av. Det kommer att bli en ny tid, lika brutal som verkligheten. Makten ska gå i arv från far till son. Om hövdingen har två telningar i samma ålder ska de genomgå olika prov för att skiljas åt. Den som kan bevisa att han inte låter sig styras av känslor och klarar att driva igenom sin åsikt ska utses. Ändamålet ska tveklöst helga medlen.

Samtidigt behåller hon hela tiden fokus på sina karaktärer, inte minst kvinnorna, på deras personliga sorg och behov att få veta vad som hänt, som får dem som aldrig tidigare lämnat sin by att vandra miltals genom ogenomtränglig skog bara för att få en aning, för att kanske se dem en sista gång, i jakt på en säkerhet som ryckts undan under deras fötter och aldrig ska få komma tillbaka. Och att det sedan är skrivet med vetskapen att ärren ska bestå i sekel gör inte boken mindre effektiv.