Recension

: Dödssynden
Dödssynden Harper Lee
2016
Albert Bonniers Förlag
8/10

Illasinnade rykten i småstad

Utgiven 2016
ISBN 9789100156695
Sidor 286
Orginaltitel To Kill a Mockingbird
Översättare Jadwiga P. Westrup
Först utgiven 1960

Om författaren

Harper Lee, (fullständigt namn = Nelle Harper Lee) föddes den 28 april 1926 i Monroeville i den amerikanska sydstaten Alabama, och avled den 19 februari 2016. Romanen Dödssynden (To Kill a Mockingbird) var länge författarens enda publicerade roman. Den fick stor spridning, belönades med Pulitzerpriset 1961 och filmades med skådespelaren Gregory Peck i rollen som Atticus Finch.

Sök efter boken

En klassiker värd att läsa. Ja, det omdömet ges ofta till Harper Lees roman som gavs ut 1960. Årtionden hann rinna genom mina fingrar innan jag faktiskt läste den, tack vare en kortlivad bokcirkel som fanns på min arbetsplats.

Handlingen utspelar sig på 1930-talet i den amerikanska södern. Berättarjaget Scout är ett barn i upptäckaråldern (5-6 år) som leker med sin bror och hans kompisar, smutsar ner sig så att tanterna rynkar på näsan likt Prussiluskan i berättelserna om Pippi Långstrump. Hon är ren och godhjärtad men allteftersom romanens handling går vidare stöter hon på elakheten och ondskan. Hennes far arbetar som advokat och åtar sig uppdraget att försvara en svart man som anklagas för våldtäkt på en vit kvinna. De rasistiska fördomarna i småstaden fullständigt briserar.

Till saken hör också att pappan är ensamstående far. En äldre kvinnlig släkting förfasar sig över pappans uppfostringsmetoder som bygger på att pappan behandlar Scout och hennes bror som fullt tänkande individer. Harper Lee gestaltar ömt hur Scout sitter i knät på sin far och ställer frågor om varför grannar och vänner är så arga och hur fadern inte ryggar för att föra sakliga resonemang med henne. Följande scen är betecknande för det självklara bandet mellan pappan Atticus och dottern Scout:

Faster Alexandra var fanatisk när det gällde mina kläder. Jag kunde omöjligt drömma om att bli en dam om jag gick i byxor; när jag sa att jag inte kunde göra en sak om jag hade klänning, svarade hon att det inte var meningen att jag skulle göra saker som fordrade byxor. Faster Alexandras visioner av mitt uppträdande omfattade lek med små spisar och teserviser samt bärandet av det halsband som hon gav mig när jag föddes och som skulle växa med en pärla per födelsedag. Vidare skulle jag vara en solstråle i min fars ensliga tillvaro. Jag framkastade att det gick lika bra att vara en solstråle i byxor, men faster sa att man måste bete sig som en solstråle, att jag var född god men hade utvecklats allt sämre för varje år som gått. Hon sårade mina känslor och fick mig i permanent harnesk, men när jag frågade Atticus om saken sa han att det fanns tillräckligt med solstrålar i familjen innan, och att jag skulle sköta mitt som vanligt, han hade ingenting emot mig som jag var.

Boken ger mest utrymme åt Scout men läsaren får också följa hennes äldre bror, Jem, som går i skolan och är i den tidiga puberteten.  Jem genomgår en betydligt kraftfullare känslostorm när han ser konsekvenserna av inkomstklyftor och att lögner kan passera om de uttalas av en medborgare med vit hud.

Atticus Finch och hans rättspatos är centrum i hela berättelsen trots att det är barnens vardagshändelser som författaren lekfullt iscensätter. Han fungerar likt den viktiga lägerelden för vandrande människor som nyss slagit läger. I de resonemang han för med sina barn och i de handlingar som skildras står det klart att han inte fördömer någon. Han fördömer inte ens de mest trångsynta personerna som orsakar honom eller hans egna barn bekymmer. Ingen människas perspektiv är honom främmande och hur hett önskar jag inte att vi alla kunde få en smula av denna egenskap och förmåga.

Hur lyckas då Harper Lee med valet av berättarperspektiv? Alltså att formulera så som en fem-sex-åring ser på världen? Språket är ingalunda infantiliserat. Det förekommer både långa meningar och lite mer sällsynta ord, hämtade ur en vuxens ordförråd. Det framkommer också ganska tidigt att det är en vuxen Scout som är berättarjaget. Den stora berättartekniska insatsen som måste understrykas (vilket sannolikt har gjorts på många kurser i litteraturvetenskap), är hur skickligt Harper Lee framställer den inre utvecklingens framskridande i Scout men också i hennes bror Jem. Fallgroparna att göra skissartade porträtt eller cliffhangers à la Hollywood har hon galant undvikit.

Jag hoppas att många föräldrar vågar köpa boken till sina lite äldre barn och att föräldrarna läser den också för sin egen skull. Temat är tveklöst samhällets bristande förmåga att skapa ett samhälle där alla behandlas lika.  Det gemensamma för oss människor - oavsett om vi vistas i en småsint, skvallrig småstad eller i en mondän storstad - är hur vi beter oss. Ack, så många av berättelsens ryktesspridningar som liknar innehållet i diskussionstrådarna som förekommer på sociala medier.

En roman som innehåller flera nyanser av mänskligt beteende är en klassiker. Det spelar ingen roll när en sådan bok är skriven. Tidlösheten ger vingar och verket når fram till läsaren som i sin tur kan vara 13, 25 eller 52 år gammal och leva i ett kallt, vintrigt Norden många år efter millennieskiftet.

Lena Nöjd

Publicerad: 2016-12-19 00:00 / Uppdaterad: 2016-12-19 09:41

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6792

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?