Recension

: Tram 83
Tram 83 Fiston Mwanza Mujila
2016
Rámus
8/10

Tragedin är redan skriven, vi skriver bara förordet

Utgiven 2016
ISBN 9789186703530
Sidor 202
Översättare Elin Svahn

Om författaren

Fiston Mwanza Mujila är född 1981 i Lubumbashi, Kongo, och bosatt i Graz, Österrike. Mujila har under flera år varit en omtalad dramatiker och poet, som med Tram 83 romandebuterar. I sitt skrivande lyckas Mujila förvalta en kongolesisk tradition skriven i en europeisk kontext med motiv från den politiska turbulens som följde Kongos självständighet.

Sök efter boken

Mujila är aldrig helt tydlig med var Tram 83 ligger. Eller rättare sagt, han säger det väldigt exakt: Inte långt från Norra Tågstationen (en halvfärdig metallkonstruktion förstörd av granatsplitter, tågspår och järnvägslok som förde tanken till tåglinjen byggd av Stanley) i Stad-Landet, som ligger intill det mer efterblivna Bakåt-Landet, och där år av krig har satt en dissidentgeneral på presidentposten och vem som helst hoppas kunna bli rik om de bara kan göra rätt kap … Jo, för det är ju en väldigt specifik vägvisning i 2000-talets Afrika. Alltnog, där ligger i alla fall baren Tram 83, ett ställe där allt kan hända. Där serveras alla sorters sprit, där hörs alla språk, där finns horor i alla åldrar (eller ja, så värst långlivade blir de ju sällan), där möts turister på väg in, kolonialister som blivit kvar och alla sorters afrikaner på väg bort, allt intill en scen där jazzmusiker kompenserar brist på talang med volym.

Och där möts Lucien och Requiem efter många år, där Lucien åkt till den gamla kolonialstaten och försökt slå sig fram som kulturpersonlighet, medan Requiem stannat kvar och blivit lokal gangster. Och där möter de Förläggaren, europén som är på jakt efter en autentisk afrikansk röst, och som vill ge exilbon Lucien en stor summa pengar bara han skriver det som förväntas av honom. Så Lucien tar med sig laptopen och flyttar in hos Requiem …

Lucien, vad håller du på med? Alla världens svarta väntar desperat på att du ska bli klar med den här texten. Lucien, lägg på en rem med teatersagan nu! Diasporans tålamod börjar tryta. Lucien, alla Frankrikes svarta väntar på att ditt verk ska ge oss återupprättelse.

… och den som tror att en därmed får en enkel hemvändarhistoria med tydliga gränser mellan exilen och hemmet i globaliseringens tid får vända sig till Adichie eller Bulawayo (seriöst, alltså, gör det också). Nej, Tram 83 är inte den sortens bok, den är varken en ballad eller en symfoni, den är frijazz, ett sammelsurium av intryck, uttryck och avtryck som bara verkar kaotiskt för att de som spelar den hela tiden är ett steg före. Gatubarn säljer bättre begagnade kistor för den som vill göra en bra deal för sin död. Prostituerade av alla åldrar tar sig nya namn som Marilyn Monroe; Bessie Smith eller Simone de Beauvoir; betydelsen av någonting, utöver det exotiska, är sedan länge bortnött från det som sipprar ned hit. De har koll på de senaste börskurserna och porrstjärnorna världen över men priset på en biljett till valfri väststad är alltid för hög. Smarta gangsters slåss om att få sköta gruvdriften och jobba ihjäl sig. Jazzen spelas av afrikanska musiker som lärt sig den största konstform deras förslavade amerikanska kusiner skapat och övergivit för att roa vita turister. Hur mycket är klockan? Strömmen går ofta, det är alltid mörkt på Tram 83, du vet alltid vad som finns där även om du inte kan lita på dina sinnen. Vem som helst kan gå upp på scenen, bara de är villiga att betala priset för den som lovar falskt hopp.

Och som han skriver, sedan.

Stenens religion: Vi känner inte till väderprognosen. Vi är väderprognosen, eller faktum är att vi är vårt eget solystem. Solen går upp vid Norra Tågstationen och går ner på Tram mellan två grapefruktsbröst. Vi är molnens och påhittighetens prinsar, jordens och järnvägens söner. Det här är nya världen. Du knullar inte, du blir knullad. Du äter inte, du blir uppäten. Du slår inte ihjäl någon, någon slår ihjäl dig. Det här är nya världen. Alla för sig, skit för alla. Det här är djungeln.

Nej, men allvarligt, som han skriver, och som Elin Svahns översättning skickar det vidare. En salig röra av halvt svalda berättelser, programförklaringar, utskrattade poesismer och poser och grabbiga one-liners hämtade ur gangsterfilmer och krigserfarenheter, där en sveps med från sida till sida utan att någonsin få möjlighet att sätta ihop en enkel teori om Vad Som Behöver Göras. Språket, inte berättelsen, blir det bärande, det konstant föränderliga, våldsamma, sensuella, hisnande, där varje ord ekar av en lossriven historia och alltsomoftast slutar i en abrupt käftsmäll.

För mig är förspel som demokrati. Om du inte smeker mig ringer jag amerikanerna.

Det fantastiska, men också det oroväckande med litteratur – speciellt litteratur som tillskrivs rollen att förmedla kunskap om en värld annorlunda än den som en själv lever i – är att den har en tendens att falla in i färdiga mallar. Litteraturen, precis som världen i stort, är full med väl upplysta och tydligt skyltade boulevarder, där en alltid vet vilka regler som gäller, vem som vinner och vem som förlorar, och vad det är värt. Men mellan de boulevarderna måste det finnas mörka gränder, platser som är mellan, där nya kontraster och berättelser kan uppstå. I en sådan gränd, mitt emellan det som var och det som blir, ligger Tram 83.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2016-04-06 00:00 / Uppdaterad: 2016-04-06 10:54

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6517

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?