Shakespeare filmas om och om igen, ibland i nästan löjligt trogna uppsättningar, ibland i yttre rymden, och ibland med Keanu Reeves. Här är fem lite udda filmatiseringar jag tycker förtjänar mer uppmärksamhet:

Gamlet (Grigorij Kozintsev, 1964)
En sovjetisk Hamlet, inspelad med Stalineran på precis lagom avstånd, vad blir det? Det blir nära nog ett kammarspel, där porten slängs igen i början och de vansinniga monarkerna instängda på slottet kämpar i en klaustrofobisk tryckkokare där alla ideal spöket påstås har stått för snart ryker all världens väg, medan hotet om folkets vrede utanför får större plats än i någon annan Hamlet. (Kozintsev gjorde också en helt fantastisk Kung Lear.)

Coriolanus (Ralph Fiennes, 2011)
En av Shakespeares minst spelade pjäser, som här uttryckligen spelas mot bakgrund av både inbördeskriget i f d Jugoslavien, G20-kravaller och Call of Duty, med Fiennes som den gamle trogne krigshjälten som fastnar mellan en tyrannisk men kapabel regering, och ett folk vars rättmätiga hunger och vrede hotar att slita samhället i stycken.

Much Ado About Nothing (Joss Whedon, 2012)
Whedon har alltid smugit in Shakespeare i sina TV-serier och filmer, så det föll sig naturligt att samla ihop ett gäng Buffy-, Firefly-, Dollhouse- och Marvelskådisar hemma hos sig över en helg och göra en egen Shakespearetolkning för nära nog nollbudget. Det blir som man kan vänta sig: ordvitsarna står som spön i backen och det är rejält tryck i de mer tragiska scenerna. Och Nathan Fillion som Dogberry är helt perfekt.

Richard III (Richard Loncraine, 1995)
Visst, den klassiska moderna Richard III-tolkningen är ju House of Cards (det brittiska originalet, alltså). Men Ian McKellen gör en nästan ännu farligare puckelrygg här, med handlingen förflyttad till ett 30-tal där fascismen vunnit England genom att lova hårda tag och ett slut på daltandet med fega demokrater. Bonuspoäng för scenen där Richards jeep kör fast efter ett bombnedslag och han frustrerat ryter ”My kingdom for a horse!”

Tromeo & Juliet (Lloyd Kaufman, 1996)
Långt innan James Gunn gjorde Guardians of the Galaxy skrev han manus till den här … eh … annorlunda R&J-tolkningen. Eftersom det är klassiska Troma Films (The Toxic Avenger) som ligger bakom kan en ana resultatet; våld, porr, incest, Lemmy … Ni vet, allt sånt där som den unge Shakespeare som skrev Titus Andronicus hade velat stoppa in i pjäsen.