Redaktörerna till Ny poesi måste ha lagt ner många timmar för att hitta en balans mellan kvantitet och kvalitet. Att publicera 31 olika poeter är inte lätt. Jag ser ett försök i att dela upp dikterna efter teman. Till exempel poesisjok där naturen är närvarande eller berättande dikter där familjerelationer står i centrum.

Jag har lättare att fastna för de poetiska röster som fått breda ut sig med flera dikter och särskilt dikter som håller sig till ett tema och är en del av en svit eller ett större verk. Azadé Azads poetiska mammasaknad och Angelica Wågströms nostalgiska broderssorg är sådana exempel. Det är svårt att få ett grepp om de poeter som bara medverkar med en enda dikt.

Det är rörande att läsa de relativt unga poeternas biografier. Niels Vonberg ”hoppas att hans poetiska författarskap ska leda till att man åtminstone vill läsa själva dikterna”. Jag tänker på The Smiths låt ”Panic” med den berömda raden ”Because the music that they constantly play/it says nothing to me about my life” och att det kan översättas till poesi. Hur blir dikten relevant för någon annan än poeten som skrivit den? Det är naturligtvis mycket individuellt.

Den dikt jag minns bäst efter att ha plöjt samlingen rakt igenom är ”Härifrån” av Karin Rågvall. Varför då? Jo, för att den relaterar direkt till mitt liv. Temat är motsättningen mellan landsbygd och storstad och jag har själv nyligen flyttat till en mindre by. Men det är inte bara tematiken som berör mig utan formen. Dikten är skriven som en dialog mellan Staden och Inlandet. Rågvall är en av de få poeter i antologin som experimenterat med form.

Generellt är det väldigt mycket ”jag” som får ta plats, en modern centrallyrik där tankar och känslor bearbetas. Av den språkmaterialism som länge dominerade svensk poesi syns få spår. Flera av poeterna verkar mer intresserade av att berätta något om familj, relationer, sjukdomar. Ett försök att få någon att ”känna när de läser vad hon kände när hon skrev” som det står i Gabriella Helanders biografi. Ibland lyckas det. Överlag hade jag gärna sett ett rikare bildspråk, gestaltat bland annat genom den gädda som det görs reklam för både på baksidan av boken och i förordet.

Att recensera en antologi är nästan en lika omöjlig uppgift som att sammanställa den. Jag skulle lätt ge tio poäng för själva litteraturgärningen och formgivningen av boken. Att innehållet ”bara” får en sexa beror på spretigheten, kvantiteten före kvaliteten. Men samtidigt försvarar jag kvantiteten. Det är underbart att så många nya röster får ta plats! Instagrampoeter till trots så är det inget som går upp mot att läsa sina alster i tryckt form. Och jag hoppas att ”2023” i titeln är ett tecken på att det även kommer bli en antologi nästa år. Jag har inte mycket till övers för Jante utan tycker att redaktörerna gott kan fortsätta klappa sina axlar.

Similar Posts:

• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Diktens universum
• Poesihistoria
• Utåtriktade röster som når in
• Poesi für alle

Titeln Vi är inte klara med varandra fick mig att tänka på en uppgörelse med någon slags underliggande ilska eller aggressivitet. Det var ett felaktigt antagande. För mig handlar boken mer om ett barnbarns försök till förståelse för klyftorna mellan sig och mormodern och ett undersökande av allt det osagda dem emellan.

På kyrkogården är det stjärnklart

dina fingrar sticker upp ur marken.

Jag tar skeletthanden, borstar av jorden

kramar försiktigt så benen inte går sönder.

Handen kramar tillbaka och jag känner

att där inne i benen finns också flickan

som växte upp med åtta bröder

och flyttade från gård till gård.

Du berättade aldrig hur det var.

Bokens huvudpersoner är Maj-Britt och diktjaget Louise. Maj-Britt är makan, modern, änkan och diktjagets mormoder. Vi får följa med till Louises barndom. En barndom där mormoderns hem fick vara både dagis och fritids med mormodern som dess enda fröken.

Andra barn berättade om dockvrå, kuddrum,

snickarverkstad och fruktstund.

Vi hade din hall med blå heltäckningsmatta

ett hav dit våra gosedjur åkte på semester….

På mormoderns nattygsbord står en jordglob. Den blir som en symbol för den värld som berättarjaget längtar till och vill utforska men som mormodern i sitt inrutade liv inte riktigt var en del av.

…Medan du panerade rödspättan fiskade vi främmande ord i världshaven

smakade sötsur sås i Kina… men för dig var globen mest en lampa.

Halvardsson får mig att minnas min farmor genom att beskriva halstabletter som smakade blomma, finrum som väntar på främmat och broderade barn på tavlor. Hon beskriver en sorts mormödrar och farmödrar som är på väg att försvinna. Eller kanske redan har försvunnit? Nu när sjuttio är det nya femtio och dagens mormödrar går på yoga, reser världen runt eller rentutav tar en Uber till krogen. Maj-Britt tog ingen Uber, men hon blev skjutsad till syjuntan ibland.

Halvardsson illustrerar diskrepansen mellan att vara den gulliga lilla flickan som sedan kliver in i tonåren, bryter mot normer och gör revolt. De två följande citaten har jag valt för att jag tycker att de belyser skavet mellan flickan och tonåringen i förhållande till den gamla sortens mormor som Maj-Britt var.

Du ställde ut mig i trädgården

bjöd grannarna på vernissage.

Jag led i pin i stickiga strumpbyxor

och strama pippilotter.

Grannarna tog för sig av kaffet och bullarna

sa att jag var sötare än pärlsockret

ville att jag skulle följa med dem hem

men du hade redan satt en röd prick

på min ena sko.

Du sa: ”Du var så fin när du var liten”.

Jag blev stor och ful efter språkresan

kom hem med kinden full av kyssar

magen mätt på öl och handleden omringad

av svarta armband i plast.

Om jag tog av mig dem

skulle jag få tusen kronor i kontanter.

På ett fint, men sorgligt sätt, får vi bevittna hur distansen mellan mormodern och barnbarnet växer. När barnbarnet inte längre är sötare än pärlsocker kommer mormoderns pikar om vikt, hårfärg och att inte vara som alla andra.

Jag lärde mig att dölja mina ömma punkter med tjockt puder och låta hörselgångarna gro igen.

Eller när barnbarnet får pengar för att ha hjälpt mormodern dra lakan.

Jag gav hundringen till en kille

som kunde förvandla sedlar till sprit

få mig glömma dina rynkor när du vinkade i fönstret.

Som ung vuxen snurrar barnbarnet sin jordglob och beger sig ut i världen. Hon bosätter sig i England och ger ut en bok. Mormodern kunde inte förstå hur det kunde få plats ”så många fula ord i en och samma bok”.

Efter Maj-Britts död söker barnbarnet efter de historier i mormoderns liv hon aldrig fått höra. Om hennes karga och fattiga uppväxt i en familj med nio barn.

Berättarjaget börjar leta efter levande släktingar som kan fylla hålrummen i mormoderns oberättade historia. I deras berättelser målas en ung mormor upp. En ung person i en helt annan tid och med andra förutsättningar och drömmar än berättarjaget. Det luktar folkhemsbygge och livets tågresa mot nya möjligheter.

Du vaskade av dig på tågtoaletten

och läste på skylten:

”Kasta ej ut föremål som kan vålla brand eller annan skada”.

Du slängde ut din lappade klänning

såg den gamla fattigdomen

glöda bland rallarrosorna.

Du ville inte kliva av.

Det är kärleksfull bok om att söka förståelse för sin egen och sin familjs historia. Om arv och klass och fattigdom i en värld i förändring. Hur ska vi kunna förstå vår historia om vi inte får berättelserna? Anar en längtan att få möta personen bakom mormorsfasaden. Vad fanns innanför mormorsskalet, hon som gick på syjunta, städade i skolan och inte visste så mycket om den stora världen utanför?

”Längtade du nånsin efter att svassa omkring i nattlinne, äta bullar till frukost och peta in pärlsocker i näsan?”

Boken växer under läsningen och omläsningen. Halvardsson målar bilder med skira färger för att ibland utdela en rak höger. I mig väcktes en massa tankar om mina förmödrar. De historier jag fått, men också de jag inte vet eller rentav glömt.

Similar Posts:

• Scenpoesi på hallmattan
• En gör sin egen grej
• Konstruktivt hanterande av 30-årskris
• Småmysigt om punkliv i London
• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet

Boken är mycket lättläst och fängslande. Yvesand har en gladlynt skrivstil som gör att man känner sig lika personlighetssökande i vardagliga ting tillsammans med karaktärerna, och längtar efter mer spänning och skvaller. Trots det hemska brottet som inträffar är det inte en central del av handlingen, fokuset är på karaktärernas jakt på äventyr och att festa, vilket gör att man får en stark känsla av att vara en del av deras sommarlov.

Det är uppenbart att författaren Yvesand har en djup förståelse för trakten som boken utspelar sig i, och det är lätt att förlora sig i beskrivningarna av den skrovliga asfalten, Bergnäsbron, Billys med smaken gul och röken från ett bolmande SSAB. De populärkulturella referenserna känns igen och flera av upptågen känns hämtade ur mitt eget liv och min egna barndom.

Även om slutet av boken kan vara förvirrande, är det en bok som definitivt är värd att läsa, särskilt om man vill uppleva den ungdomliga uppfinningsrikedom i jakten på snus, att mörda tristess och den stora planen på att hitta en bra plats att hänga på. Häng City är en bok som man kommer att minnas länge efter att man har läst den.

Sammanfattningsvis är Häng City en bok som rekommenderas för alla som vill ta del av en stark tidsbild av Luleå på 1990-talet, och som vill uppleva ett sommarlov fyllt av äventyr och spänning tillsammans med tre tonårspojkar. Som en rolig avslutning på recensionen kan jag dela med mig av en stark scen mitt i boken, där de tre tonårspojkarna cyklar ut mot Hertsön, fulla av liv och med förväntan om äventyr. En av karaktärerna sjunger en hymn om ”stålmän”, vilket också är vad spelarna i Luleås hockeylag kallas. Denna scen fångar verkligen tonårens lättsamma och självförtroendefyllda inställning till livet.

Similar Posts:

• Om traumat är trippelmordet eller bara tonåren ..?
• Ge mig mitt liv. Nu.
• Klaustrofobiskt om gränslandet mellan barn och tonår
• De långsammas lov
• Dråpligt och finstämt i alkoholens spår

Vi befinner oss i Lund, på 1920-talet. Det märks via tilltalet, ord som ”förnicklade”, ”luder” och uttryck som att ”hennes nerver höll på att gå sönder”, och att studenter befinner sig på idrottsplanen för att ”öva kastmoment”. Det märks också i miljöbeskrivningarna, ”automobiler” susar förbi, att män benämns som sina efternamn som vore de alla konstaplar från en svunnen pilsnerfilm, och inte minst i replikerna; ”Min herre ville ställa några frågor?”

Frågorna ställs i den mystiska lilla lokalen på Klostergatan, dit de flesta karaktärer som dyker upp här förr eller senare hamnar. Den som frågar är dold i skuggorna, kanske kvinna, ibland man, och frågan som återkommer är: ”vad är det vidrigaste du gjort?” Svaren varierar, liksom ärligheten. Redan i andra berättelsen vill jag motsäga att detta skulle röra sig om en skröna från 20-talets Lund, som underrubriken påstår (”romantisk” förstår jag inte alls som beskrivning), nej, detta är flera skrönor. Flera kortare och längre noveller, som dock läses bäst sammanhängande i längre svep, som man läser en roman. Först då lägger man märke till karaktärerna som återkommer, hur snyggt den här världen växer fram.

Bilden av Lund som byggs upp är en stad som liksom idag kretsar kring sitt frodigt blomstrande studentliv, men på klassiskt Anders Fager-manéer lurar det övernaturliga strax under ytan. Det är utdöda djur som skapas genom häxkonster, och om de matas kan man kanske få se en bit av evigheten. Det är en landsfogde som följer märkliga spår och tecken, vart ska det leda honom? Det är hypnotiserande kulor, klättrande tatueringar och uppoffringar som kroppsstympningar som köper dig hälsa eller lycka. Ibland fullt synliga tentakler. Ibland mer diffust krypande, som ”hon kände någonting i halsen”.

Jag tycker för det mesta att det är en fröjd att läsa Bläckfisken och den japanske sjömannen. Fager har utmanat sig mer språkligt än tidigare känns det som; det är en variation i gestaltningen som känns enormt uppfriskande. Särskilt fint kommer det fram i ”Tills havet slukar Skåne”, där vi får möta docent Zetterström som förlorat sin närmaste och i sorgen är redo att gå över de vildaste gränser för att nå mening igen. Dialoger mellan andra, icke namngivna studenter målar upp bilden av vem Zetterström egentligen är. Greppet ger också en förstärkt känsla av miljön, tiden, en känsla av studentlivet på 20-talet, hur det kunde te sig. Eller i ”Landsfiskal Krantz rapporterar”, där den nye landsfiskalen är rättrådig och analt korrekt i sina brev till sin uppdragsgivare. Han framstår som både skrämmande och skrattretande i sin ämbetsposition. Men under ytan anar läsaren, att det här kommer inte att gå bra… Eller i ”Sinnesvillor”, där doktor Ragnarsson bjuder in oss till att följa hans sista minuter i livet. Parallellt med att vi får en förvirrad redogörelse av hur det blev som det blev, där Fager bryter upp styckena så att de drar åt det poetiska, vilket både förstärker den tilltagande galenskapen, och ger en ny spännande ton i språket, får vi även följa den stackare som kommer in efteråt, när allt är förbi, och ska redogöra för detaljerna. Brotten i tid gör läsningen både spännande och ödesmättad. En njutning för läsaren som uppskattar språklig stimulans.

Sen finns det omständigheter som drar ner helhetsbetyget något. En av dem är sättningen, vad hände här? Det känns inte alls genomtänkt, utan rena Vilda Västern. Fagers stil är stundtals lite för översållad med korthuggna meningar vilket ger en något stolpig läsning, och detta förstärks av den udda styckesindelningen, som jag ibland ärligt talat inte förstår. Detta i kombination med den eftersläpande korrläsningen gör intrycket slarvigt och hackigt, och får mig att inse just hur viktig paketeringen är i processen att skapa en bok. Även den hårda pärmen och de stela tjocka sidorna innebär ett viss motstånd rent fysiskt i själva läsningen. En annan sak är de detaljer som ofrivilligt säger något annat. ”Sanningar” som upprepas av flera från varandra skilda karaktärer, och därmed lätt tolkas som författarens egna åsikter; som att Lund är en högmodig snobbstad som tror att den är något. Eller att kvinnor förr eller senare tycks kopplade till sex, oavsett ålder eller rang i samhället – det liksom bara blir så. Sex är överhuvudtaget något som återkommer på de märkligaste ställen. Till exempel när man ska hänga sig, då kan man tänka på risken att tömma tarmarna i dödsögonblicket, men tydligen också risken att skjuta en sats? Aldrig hört talas om.

Annat är det med de snygga detaljer och kopplingar som kommer fram om man googlar. Saker som bara nämns i förbigående, men om man tittar närmare på det skapar en slags mervärde under läsningen. Man får känna sig smart, jag säger inte mer än så, ni får upptäcka det själva.

Är det läskigt, då? Ibland. Främst obehagligt, skulle jag säga. Anders Fager är inte den som skriver fram krypande skräck som inte får en att kunna sova om nätterna. Men det är en upplevelse att befinna sig i detta lundska studentliv med omnejd på 1920-talet. Och inte är det främst monstren som är läskiga. När det kommer till kritan lurar de oftast i bakgrunden. Nej, människorna, och deras manipulativa, psykopatiska, desperata tilltag, i en mörkare tid som ger utrymme för både rasbiologiska tankar, spanska sjukan, lobotomi, färska krigsminnen och begrepp som nymfomani och vanskapt. Lägg till det en allt stigande berusningsgrad, gissningsvis värre då än idag…

Eller? Därom tvista kanske de lärde.

Similar Posts:

• Folkhemskt
• Groteskt utan känsla för stil
• I framtidens förlorade värld
• Ambitiös samhällsskildring som inte riktigt skrämmer
• Intervju med Anders Fager

Marie Hermansson tar oss med till 1920-talets Göteborg, mer specifikt sommaren 1925. Här får vi följa överkonstapel Nils Gunnarsson när han får ett mord på sitt bord, början på en resa genom Göteborgs undre, och övre, värld vid 1900-talets början. Vi får följa Nils Gunnarsson, och snart även Ellen Grönblad, när spåren leder ut till en gammal karantänstation längst ut i Göteborgs skärgård. Med isolation, sektbeteende och våld som kryddor så kokar Marie Hermanson en het men oemotståndlig soppa. Jag hade svårt att slita mig från att börja med nästa kapitel så fort ett tog slut.

Den historiska tyngden i Marie Hermansons böcker är osviklig. Flera gånger måste jag stanna upp och googla olika fakta som nämns i förbigående. Boken blir både en historielektion och en spännande kriminalhistoria i ett. Lägg därtill en kärlekshistoria som puttrar i bakgrunden så har vi ett trevligt recept för en läsning i sommarskuggan.

Pestön är en fristående fortsättning på Marie Hermansons förra bok Den stora utställningen, och den går bra att läsa som en fristående bok, man får bra grepp om karaktärerna och miljön direkt. Men om man gillar denna typen av historiska kriminalromaner så kan jag verkligen rekommendera att börja med Den stora utställningen. Stilen påminner om Maria Lang, men med en annan svärta och i mitt tycke mer sympatiska karaktärer. Jag själv lyssnade på Den stora utställningen som ljudbok men läste Pestön som pocket, och jag tycker att Marie Hermansons språk fungerar utmärkt i båda formaten.

Så om man vill ha en bladvändare i hängmattan så kan jag inte nog rekommendera Marie Hermansons två kriminalhistorier från det gamla Göteborg, och jag hoppas att snart få läsa mer i denna serie.

Similar Posts:

• Nyfikenhet i 1920-talets Göteborg
• Det var bättre förr
• En himmelsk dal med djupa hemligheter
• Den vackraste boken om Göteborg
• Bära fjärilar i låret

Karaktären i boken har dock tagit isoleringen ett steg längre, eller ganska många steg faktiskt, än de flesta av oss har behövt göra. Där en människa som jag själv känner att jag haft alltför mycket tid ensam med min egen hjärna, kan karaktären inte se någon poäng med ytterligare umgänge än just med sin egen hjärna.

Det är inte en sorgens ensamhet jag beskriver. Det är en utanförkänsla, att uppleva att samhället inte finns till för mig. Jag har ingenting att uträtta där. Mitt val att ge upp det vanliga livet är mitt val. Att aldrig syssla med det som de andra gör därute. Vända ryggen till och därmedelst vara fri.

Boken utspelar sig helt i karaktärens hjärna. Vi får följa med i alla tankegångar under en dag, från morgon till kväll. Under måltider, tvagning och de olika aktiviteter som karaktären tar sig för. För även om livet levs innanför bostadens väggar, så är det väldigt mycket som händer. Förvånansvärt mycket.

Även om jag redan vet när jag vaknar att ingenting särskilt kommer att hända idag stiger jag upp med förväntan. Återkommande tankar om framtiden får mig att leva vidare. Drömmar att analysera. Matematik och högkvalitativ litteratur att förkovra mig i.

Förutom att lösa matematiska problem och spela schack med sig själv så läser karaktären dagstidning, ser på TV ibland, lyssnar på radio och tittar ut genom fönstret, på livet utanför. Det är ingen total isolering detta. Endast social. Det är som att i isoleringen kan karaktären tillåtas tänka hela tankar, från början till slut. Utan att bli distraherad av oombedda intryck eller avbruten av att andra människor kräver uppmärksamhet. Just denna möjlighet att följa en tanke hela vägen, tänka den färdig, oavsett om den är produktiv eller intressant för någon annan, gör att jag upplever karaktären som fri. Befriad.

Jag har en hög intelligenskvot. Den emotionella kvoten behöver jag inte använda mig av. Jag har ingen så kallad funktionsnedsättning och är inte sinnessvag. Besitter ingen seriemördarmentalitet. Jag sköter mig själv

Karaktärens yttre attribut lämnas i stort sett obeskrivna. Jag observerade inte att det var så när jag läste boken, för jag hade ju skapat en klar och tydlig bild av hur karaktären såg ut och rörde sig. Det var först i efterhand jag blev medveten om det. Jag tycker det är helt briljant att läsaren får möjlighet att delta så pass mycket i att skapa sin egen version av karaktären. Det är förmodligen därför jag känner så stark sympati.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till P.C. Jersilds bok En levande själ, om en levande hjärna i en burk i ett laboratorium. Även om detta är ett slags tvärtom-scenario så finns det en central likhet i att det som händer händer i tanken. Ett koncept som rätt utfört blir mycket intressant.

Separat är ytterst fascinerande läsning. Lite som interaktiv konst, fast i bokform. Jag är glad att få ha bekantat mig med den här separata människan med sina besynnerliga tankar och rutiner. Som verkar ha fullt upp med att bara existera. För sin egen skull. Här är det viktiga saker på gång. Var god stör ej.

Ibland känner jag dock att jag förtjänar bättre. Ett liv med större framgång än den jag har. Delvis har det att göra med min oupptäckta intelligens

Similar Posts:

• Att ha eller inte ha ett människovärde
• Endera dagen ska du ta dig samman
• Livet pågår någon annanstans
• Instängd eller utestängd?
• Var har du hjärtat, doktor Jersild?

Förlaget kallar boken ”poetisk ungdomsroman i skoltoalettsmiljö” och det är precis vad det är. Allt händer på toan på en högstadieskola och berättas genom tre tjejers ögon. Det är Lena som totalt avgudar Lisbet och det är Jenny som är Lenas syster.

Hon är helt tom. Alldeles avstängd.
Jag blir plötsligt rädd.
Jag vet inte vad som händer.
Det skapas en spricka.
Ut ur den läcker en gul och varaktig vätska.
Det rinner ut över golvet.
Jag står med skorna i vätska.
Det klibbar och blöter.
Jag är alldeles fuktig om fötterna.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Något har fallit och det är hela världen.
Jag vill lägga mig ner och dö.

Det här är ett exempel på äckligheter och förvandling i boken. Förutom såna här undergångsfantasier finns också grandiosa föreställningar där tjejerna ser på världen på sitt sätt för att ta makt över och styra sina egna liv:

Jag skrattar.
Jag låter mitt skratt fara ut över rummet världen.
Det ligger där pärlande.
Jag plockar pärlorna.
Jag kastar dom åt grisarna som fångar dom i munnen.
Det skimrar i deras hud.
Jag är ett djur.
Jag värker.
Hon påpekar att detta ögonblick kommer gå till historien.
Jag kommenterar.
Så.
Jävla.
Episkt.
Det rinner över mig ett regna av guld och gröna skogar.

Jag tycker väldigt mycket om det här storslagna, deras grandiosa fantasier, och att det väller fram och vrider och vänder. För att än mer ta makt över sina egna liv ändrar de också sina namn, ja förutom systern Jenny då som Lena hela tiden försöker att mota bort och hålla utanför. Jenny blir kallad mongo och efterbliven av sin syster och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med funkofobin, den irriterar mig förstås.

Författaren låter flera gånger de tre olika personerna berätta om samma händelser ur sina olika perspektiv. Det är intressant att se otäckheterna ur de olika perspektiven. När Lena bestämmer sig för att de måste pierca Jennys tunga i någon slags blodig dopritual blir jag som läsare förstås nyfiken på måltavlan och även Lisbets beskrivning av blodbadet. För självklart blir det äckligt och blodigt. Och hur mycket ska den stackars undanskuffade systern stå ut med egentligen för att få vara med lite grann i gemenskapen?

Jag fascineras över att bli insläppt och tjuvkika på deras värld och undrar ofta vad som är fantasier och vad som är verklighet i det som väller fram på boksidorna. Och spelar det någon roll?

Men nu vill jag bli utsläppt från denna toa full med äckligheter och storslagna fantasier, jag orkar inte mer.

Släpp ut mig!

Similar Posts:

• Syskonkärlek bakom vartenda ord
• Äta bör man
• Revolutionssystrar
• Knasigt, peppigt och lustfyllt
• När lajon tappar sin päls

Det som bråkade med min hjärna under läsningen var den totala avsaknaden av punkter och kommatecken. I början var jag tvungen att stanna till och läsa om stycken för att förstå uppbyggnaden och vartåt texten syftade. Detta är kanske något den vane lyrikläsaren inte skulle höja på ögonbrynen för, eller uppskatta som ett friskt grepp. Men för mig, som har en utmattning i bagaget och inte har läst en fysisk bok på flera år, blev det ett litet berg som jag var tvungen att ta mig över. Eftersom texten fångat mig och jag bara ville läsa vidare så var det dock inte ett så stort problem. Fick helt enkelt stanna upp, läsa om och tänka till ibland. Det är intressant att det raka och rätt avskalade språket målade upp väldigt tydliga bilder i mitt huvud. Under läsandet är jag där. Jag ser kunderna, butiken och omklädningsrummet framför mig.

Kvargmänniskorna jagar i gryningen
kommer i lycra svettigt solbrända
i flock
men individuella

Lina tar oss med på en resa av grå vardag, tristess, PLU koder, mötet med kunder och kollegor under ett år. I det vardagliga och slentrianmässiga skildras även konsekvenser av ett butiksrån och att en kollega går bort.

Andra får ta hand om tårarna.
Först på söndag kväll kommer de till mig
det är olika hur man blir

jag fokuserar mest på knivarna
att vi inte dog

(…)glad det ingår i beskrivningen
att du ska vara ingen ångest
var det bra så? Blank
får låtsas att jag är någon annan då
någon som kan det här

Lina skildrar även väldigt skickligt utanförskapet, skavet, skuggorna i tillvaron.

Hon som tar ut en tia
i pant ska bjuda barnbarnen på restaurang
det blir mycket om man spar
leendet inifrån hostan

tittar upp mot cigarettskåpet
kan du hissa ner himmelriket tack?

Medges ej
jag säger det försynt
här ska ingen behöva skämmas

de flesta har ett kort till
en axelryckning bort bara ett
uns genans
andra blir arga
jag har flera tusen på det här vad pratar du om
att känna in
små stråk av plötslig rädsla
ska jag parkera kvittot
nej jag ska bara

eller ja
om du kan (…)

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag är glad att det var just denna bok jag orkade läsa, efter år av boklyssnande. En varm men också krass skildring av världen i en matbutik. Något vi alla kan relatera till. En bok som lockar till skratt, igenkänning, sorg och vemod. Orden bär sig själva. Vi bjuds inte ens på kommatecken och punkter, dem får vi göra själva. Om vi behöver dem.

Similar Posts:

• Intervju med Lina i Sydsvenskan
• Leva i prekariatet
• Möten i butiken
• Arbetet, existensen, språket
• Vinn ”Det borde finnas regler”

Det märks att Natasha Lester tar sitt research-arbete på allvar då det känns som jag är där tillsammans med karaktärerna och verkligen känner med dem. Även denna bok är inspirerad av verkliga berättelser, den här gången från kvinnliga piloter och spioner under andra världskriget. Den är också inspirerad av historien om Christian Dior och hans syster, Catherine, som var aktiv i den franska motståndsrörelsen.

Vi följer Sky, Kat, Nicholas, O´Farrell och Margaux under andra världskriget. Kvinnorna som gång på gång måste vara bättre än männen, med sämre förutsättningar och villkor. De transporterar plan från ena änden av Storbritannien till den andra i öppna kabiner. De fryser halvt ihjäl på vägen och måste bäras ut ur cockpit. Då ses de som svaga. De får inte använda radio eller navigationsutrustning utan bara karta, kompass och klocka. De måste flyga så lågt att de kan se marken och navigera med hjälp av landmärken samtidigt som de ska undvika spärrballonger, luftvärnskanoner, kustförsvar och begränsningar i luftrummet. Under läkarundersökningar behöver de ta av sig kläderna, bara för att de är kvinnor. Vid flygtest behöver kvinnorna starta och landa planen fler gånger än männen, även om de har fler timmar i luften och mer kunskap, bara för att de är kvinnor.

Jag blir så arg när jag läser detta samtidigt som jag skrattar högt ibland då kvinnorna är så smarta när okloka karlar försöker stoppa dem. De hittar alltid lösningar på hur de ska kunna fortsätta, dessa starka kvinnor. Jag gråter när vi följer några av historierna in i koncentrationslägren. Förnedringen, smutsen, ondskan, avsaknaden av mänskliga känslor. Hur kan människor bete sig så mot andra människor? Det kommer jag aldrig att förstå.

Parallellt får vi följa Kat och Elliott under 2012. Kat jobbar som modekonservator i Australien med uppdrag på andra platser i världen emellanåt. När hon är i England på jobb ber hennes mormor henne att titta till hennes hus i Cornwall. Där upptäcker Kat en samling Diorklänningar som hänger i en garderob. Hur kommer det sig att mormodern har original-klänningar av den kände modeskaparen gömda i det lilla huset på klippan? Elliott är författare och håller på att skriva en bok om kvinnliga spioner och undrar om Kat kan hjälpa honom. När hon är i England ses de för att prata om boken och bygger samtidigt upp en stark vänskap. Tillsammans nystar de i sambandet mellan klänningarna, huset och Kats mormor. Nu ser jag verkligen fram emot Natashas kommande bok En ny värld som kommer i juni.

Similar Posts:

• Kärlek, häxor och älvors ljus
• Bortglömda
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Kvinnliga krigare stiger fram ur glömskan
• Kärlekstörstande kriminella

Birger Furugård anses vara en av Sveriges genom tiderna mest kända nazister. Trots detta sagda kändisskap är den värmländske führern en ganska bortglömd figur vars eftermäle ofta kläs i ett löjets skimmer. Redan samtida karikatyrtecknare var tidiga med att måla fram en bild av Sveriges egna “Deje-Hitler” som en spritglad “kodoktor” vars moraliska tillkortakommanden var minst lika stora som hans privatekonomiska. Den breda västvärmländska dialekten, som för vissa var ytterst svår att förstå, gjorde förstås inte saken bättre.

Oaktat Furugårds alla brister kom han att spela en central roll i den svenska naziströrelsen i flera decennier. Tillsammans med bland andra bröderna Sigurd och Gunnar bildade han det första svenska nazistpartiet redan år 1924 och stod i tidig kontakt med det som senare skulle bli viktiga personer i det tyska ledarskiktet. Birgers snara närmanden till den tyska rörelsen skulle ge honom betydande fördelar under hela hans politiska karriär. Till skillnad från andra svenska nazister med maktambitioner hade han både Heinrich Himmlers, och i viss mån även Hermann Görings, öra.

Birger Furugård var tyskarnas man i Sverige och det var på honom de lagt sitt spel.

Anna-Lena Lodenius biografi En värmländsk Hitler belyser på ett bra sätt den trägna men splittrade svenska naziströrelsen under åren 1924 till 1945. I hennes bok får vi följa hur Furugård reser land och rike runt för att sprida sitt något oklara evangelium; inte sällan på bekostnad av sitt egentliga förvärvsarbete som distriktsveterinär. Tusentals, ibland tiotusentals, nyfikna åhörare möter honom på torg och i samlingslokaler runt om i landet. Bara en bråkdel av besökarna får antas ha haft några egentliga sympatier med Furugård och hans parti, men han var en omvittnat underhållande talare och för många var det ett spektakel så gott som något annat.

Tal efter tal avverkas i en fascinerande hög takt och debatter arrangeras, eller uppstår spontant, med kommunister, socialdemokrater och andra meningsmotståndare. Till skillnad från i Tyskland uppstår sällan några egentliga våldsamheter de olika grupperingarna emellan, något som åtminstone jag fann något anmärkningsvärt. Våldsideologier har ju som bekant en tendens att leda till, ja, våld.

För Furugård och hans parti var det dock kanske inte alltid den yttre fienden som var den mest svårbemästrade, utan den inre.

Det är nämligen ingen enkel sak att hålla reda på alla de partier, rörelser och föreningar som bildas, ombildas, slås samman, avvecklas eller tyst bara försvinner ut i intet under den oroliga period som kännetecknar 30- och 40-talet. Den spretiga svenska naziströrelsen lyckas aldrig ena de olika fraktionerna under gemensam flagg varför de vänsterorienterade och de högerorienterade grupperna gång efter annan går i klinch med varandra utan att egentligen uppnå något annat än en ökad splittring. NSAP, NSFP, SNBA, SNSP, SNF och SNS är bara en handfull exempel på några av de organisationer som fanns och bildades under denna tid och det är inte alltid helt enkelt att som läsare hänga med i vändningarna. Förutseende nog har Lodenius dock välsignat oss med ett organisationsregister i slutet av boken.

Även ett personregister hittar man i bokens avslutande del, för i denna biografi förekommer – utöver Birger Furugård själv – flera namnkunniga svenska nazister och fascister såsom Per Engdahl, Nils Flyg, Sven Olov Lindholm och Eric von Rosen. Samtliga dessa ljusskygga herrar är i olika grad relevanta i berättelsen om, och porträttet av, den värmländske agitatorn.

Anna-Lena Lodenius biografi över Birger Furugård är en viktig pusselbit i kartläggningen av den svenska naziströrelsen både före och under det andra världskriget. Det arbete som måste ligga bakom denna bok är imponerande. Särskilt mot bakgrund av att Furugård, till skillnad från till exempel trätobrodern Sven Olov Lindholm, inte tycks ha varit mycket av en det skrivna ordets man. Utöver brevväxlingar och en något tveksam samtida ”biografi” finns det inte mycket nedtecknat som ger oss en egentlig bild av vem personen Birger Furugård var och vad som drev honom. Att antisemitismen var utbredd vid denna tid är inte en tillräckligt god förklaringsmodell till varför Furugård så outtröttligt kom att viga hela sitt vuxna liv till ett
patologiskt hat.

Oavsett vad det var för inre övertygelser som fick honom att bli Sveriges egen ”gäckführer” kom han att stå fast vid sina övertygelser ända fram till sin död 1961. Till skillnad från många andra svenska nazister efter kriget ändrade Furugård aldrig sin politiska uppfattning. För denna trofasthet har han upphöjts i ett sorts martyrskap i delar av den nutida svenska
nynaziströrelsen. Det sistnämnda är viktigt, eftersom det är omöjligt att förstå dagens våldsideologier om man först inte gett sig i kast med att försöka förstå gårdagens.

Birger Furugård må ha varit en person som blev föremål för åtlöje under hela sitt offentliga liv, inte minst i svensk media. Samtidigt kan man inte att bortse från att det finns något skrämmande modernt med sättet på vilket han approcherade den politiska scenen. Hans tveksamma leverne, oborstade och rättframma sätt samt hans närmast populistiska tendenser att skickligt anpassa diskurs efter målgrupp påminner på många sätt om vissa politiska ledare som bredbent står vid pulpeter runt om i världen även i vår tid.

Det kan därför vara sunt att påminna sig om att det inte ens har gått hundra år sedan Sverige fick sitt första nazistparti och att Lodenius biografi över Birger Furugård på många sätt inte är en historisk biografi utan en samtidshistorisk.

Låt oss aldrig glömma det.

Similar Posts:

• Större insikter av att läsa Bamse
• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Kamphundarna som blev underdogs