Jag tänkte länge att feelgood inte var en genre för mig. Att det var tillrättalagt, smörigt och hurtigt. Det tycker jag till viss del fortfarande, men är det egentligen så dåligt? När det är krig och klimatkris så kan vi behöva läsa om sådant som värmer och är lättsmält. Jag läser med stort nöje Denise […][...]

Det är sällan som faktaböcker ger läsaren chans att helt omvärdera sin förståelse av historiska händelser. Detta är precis vad som inträffat när fysikern Carlo Rovelli skriver om naturvetenskapens födelse i den grekiska staden Miletos (beläget i dagens Turkiet). Det är en skildring av en tidsepok i mänsklig historia där man får insyn i hur […][...]

Kommissarie Maigret kan slänga sig i väggen. Här är det förorten som gäller! I kriminalkommisarie Victor Costes Paris stinker höghusens nedgångna trapphus av urin, bilar står i lågor, knark bjuds ut till försäljning och blykulor regnar. Mord och dråp är tre gånger vanligare i Seine-Saint-Denis – eller 93:e departementet som det också kallas – än […][...]

I juni 2020 välte en arg folkmassa en staty i Bristol. De släpade bronsklumpen till kajen och tippade den i hamnbassängen. Statyn föreställde Bristolsonen Edward Colston som var en förmögen 1600-talsredare. I den västengelska staden har minnet av Edward Colston vårdats för han gjorde en massa gott. Han skänkte pengar som användes för att bygga […][...]

Vi får komma in på en hotellbar i Amman, mitt i ett ständigt pågående samtal främlingar emellan. I bakgrunden sitter ett jag som iakttar allt och verkar vara den enda som vet varför bartendern plötsligt faller ihop, död, precis efter tolvslaget. Kvällens händelser rullas sedan upp: tiden hackar sig fram baklänges, blickar utbyts, lögner presenteras […][...]

Tóibín gjorde en fin insats i sin roman Mästaren, där huvudpersonen var den engelskspråkiga författaren Henry James. I Magikern upprepar han sitt koncept med den tyske författaren Thomas Mann. Tóibín skildrar Mann som en person med lång reaktionstid. En drömmare med talang för att formulera sig. Fadern ger inte mycket för sonens författarambitioner och tidigt […][...]

En dag, då Stor-Lars promenerar till jobbet får han en blomkruka i huvudet och dör. På hans begravning återses sex vänner som har ett gemensamt förflutet inom den maoistiska rörelsen i Sverige. De var alla lite yngre än Stor-Lars och såg upp till honom som en förebild och mentor, och nu är han plötsligt död. […][...]

Jag var inte helsåld på Linda Ståhls debut, och hade nog inte tänkt läsa fler av hennes deckare. Det är såklart intressant med en ickebinär kriminalpolis i huvudrollen, men i övrigt föll jag varken för intrigen eller miljön. Rika Höllviken kändes som en femtielfte välbärgad deckarmiljö, och parallellhistorien, som fick sin förklaring först allra sist, […][...]

När jag upptäckte Kate Mortons romaner för många år sedan dök jag in i hennes världar med förtjusning. Familjehemligheter i det förflutna som väcktes till liv av något i nuet, skuld och försoning och fantastiska miljöbeskrivningar. Det var eskapismläsning deluxe och vid ett tillfälle var jag så uppslukad att jag missade mitt pendeltåg och fick […][...]

Jag behövde läsning på jobbresan. Gärna i pocket och gärna mer än 300 sidor att räcka hela veckan. Inte alltför experimentell prosa, för jag visste att hjärnan skulle behöva en berättelse som följde i huvudsak en rak tidslinje mellan arbetspassen. Valet föll på Ian McEwans senaste roman Lektioner. Berättelsen följer huvudpersonen Roland och upptakten är […][...]