Vanessa är offret som inte vill vara offer. Offret som tar på sig ansvaret och bygger sin självbild och världsbild på att det handlade om en kärlekshistoria, något hon inte bara samtyckte till, utan verkligen ville. Men till sist tar sig andras syn på verkligheten in och bit för bit krackelerar det Vanessa ser som sin historia och alla försvarsmurar hon byggt upp.

Hon kontaktas av Taylor och en journalist, hon följer maniskt det som skrivs på internet, hon kontaktar Strane och undrar hur han har det och bedyrar att hon står på hans sida.

Samtidigt får läsaren möta henne i dået, se hur Strane närmar sig henne med hjälp av litteraturen. Han ger henne texter där det talas om andra Vanessor, han lånar ut Vladimir Nabokovs Lolita, får läsa hennes dikter och skapar en berättelse där de är mörka tvillingsjälar. Det är plågsamt att följa hur han manipulerar henne och se att hon ifrågasätter men att Strane vänder på händelseförloppet om och om igen.

Att hon ser hur han måste intala sig själv – och henne – saker som inte stämmer och ändå till sist accepterar dem som sanningar. (Och när jag skriver den här recensionen måste jag gång på gång formulera om mig, för att jag tagit till mig hennes slutliga resonemang, för att jag tilldelar henne ett ansvar och en handlingsfrihet – och en skuld jag inte anser att hon har.)

För läsaren är Strane aldrig annat än skyldig och det hela är ett masterarbete i grooming. Hur han förflyttar ”skulden” till Vanessa, hur han lockar och hotar, beskriver de förfärliga följderna av ett avslöjande, utmålar sig själv som ett monster så att hon ska tycka synd om honom, bygger upp en utvaldhet och utstötthet, av stoffet som de stora romanerna består av.

I ljuset av det hon råkar ut för framstår det närmast som berättigat att Vanessa avfärdar andras berättelser – men vad gjorde han, egentligen? Tog er på benen? Vad är det i jämförelse? Det är imponerande hur trovärdig Vanessa blir i sina kast mellan stolthet och skam, mellan tron på det av ödet förutbestämda och insikten att det skulle kunna vara något rent slumpmässigt. Hur övergreppen påverkat hela hennes liv och kommer att fortsätta att göra det. Hur hon räddar Strane samtidigt som hon vill avslöja honom.

Och det som nästan gör ondast är nog hur hon ger upp det som skulle kunna bli en lysande akademisk karriär, eftersom hon inte orkar med ytterligare en ambivalent relation med en manlig lärare och handledare. Som om det vore ofrånkomligt.

Similar Posts:

• När allt han är, är kött
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Liv, dikt och integritet
• USA som U-land
• Spännande spökhistoria, skröplig kvinnosyn

Dubravka Ugrešić rör sig ledigt i de snåriga relationerna inom den ryska avantgardistiska gruppen Oberiu. Den anses vara den sista av alla de experimentella grupperingar som uppstod under ryska revolutionen. Lärt ledsagar hon läsaren i författaren Boris Pilnjaks öden i Japan. Genomgående finns en stark drivkraft att återupprätta litteratur som medvetet osynliggjorts av 1900-talets auktoritära regimer.

(…) mina och likasinnades litterära upptäckarmödor gick hand i hand med den rättfärdiga känslan att vilja rädda texter och deras författare ur den stalinistiska glömskans käftar.

Rättfärdigt, absolut. Och angeläget! 1930-talets stalinism upphöjde några få, men avrättade femtonhundra framstående författare. Ändå tänder essäerna inte riktigt till. Om det är för alla petigt redovisade namn och detaljer, för bristen på närvarokänsla, eller kanske för det faktum att de flesta texter saknar en riktig clou…

Det är först när berättaren får ett oväntat arv som Räven blir engagerande. Författarinnan bor sedan många år i Amsterdam, men en okänd beundrande läsare har testamenterat henne en stuga på den kroatiska landsbygden. Det visar sig emellertid, precis som i sagorna, att det lilla huset redan har en invånare. Ett oväntat möte frammanar minnen från inbördeskrigets Jugoslavien.

Men annars har berättarjaget sin hemvist bland författare och akademiker i den europeiska intellektuella miljön: litteraturfestivaler, bokmässor och universitetsseminarier. Det är en ganska ensam tillvaro. Visserligen överraskar berättaren sig själv gång på gång med en öppenhet för nya möten. Sådant bör löftet om goda berättelser. Men människorna runtomkring henne är mest ytliga, påflugna och svåra att bli av med. Besvikelser, rätt och slätt.

Den leda essäförfattaren känner drabbar även läsaren.

Dubravka Ugrešić, liksom landsmaninnan Slavenka Drakulić, gav en gång världen inträngande analyser av kriget i det forna Jugoslavien. De bjöd båda nationalismen motstånd och tvingades i exil. Kanske är det denna erfarenhet som plågar berättarjaget i Räven? Man kunde önska henne någon slags befrielse från mörkret.

Vid ytterligare ett tillfälle glimmar det till, nämligen i essän ”Little Miss Footnote” om en bibliotekarie i New York som vill förbättra sin ryska. Dorothy Leuthold erbjuder sig att skjutsa ett flyktingpar genom USA i sin nya Pontiac. Det är sommaren 1941 och det äkta paret vill gärna se landet, samt fånga fjärilar. Här handlar det om Vladimir Nabokov och hans fru Vera. Dorothy Leuthold blir indragen i den stora väv av texter som kretsar kring Nabokov.

Vi är allesammans texter, vi går omkring i världen med osynliga kopior fasthäftade vid oss, med många revideringar av oss själva, vars existens, antal och innehåll vi inte har en aning om. På huden bär vi omkring på livsberättelser om andra människor som vi inte ens vet någonting om. Vi klibbar alla fast vid varandra likt genomskinliga ark med dold text, vi växer in i varandra, hemliga hyresgäster flyttar in i oss allihop, i var och en av oss, vi flyttar allesammans in i andras hus. Nabokov tycks ha haft rätt när han sa att vi alla är små delar av en megatext, fotnoter i ett väldigt, oavslutat mästerverk.

Essän är laddad med närvaro. Dess författare har starka åsikter om Vladimir Nabokov – hon tycker inte om hans mansplaining och gubbighet. Dessutom är det ett fascinerande mysterium som blottläggs, en till synes oansenlig person råkar hamna i världslitteraturen. Så snärtigt kan en räv skriva om litteratur! Tyvärr uppväger inte essän helhetsintrycket.

Similar Posts:

• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Den smakar bittert – och ljuvt av liv
• I brotten och tystnaderna
• Mastigt, träligt, underbart
• Nu prjamo amerikanets!

Medan boken börjar glöda och fatta eld funderar jag över detta att laga mat över brinnande böcker. Vad ska vi annars ha dem till? Det är ju faktiskt den logiska slutpunkten för ett föremål som sedan länge reducerats till att bara bli en statusmarkör. Något man fotograferar sig med på sociala medier, något olika politiska partier kan slåss om vilka som ska ingå i en kanon och få köpas in av biblioteken, något man kan beklaga sig över att ungdomen inte läser, men läsa dem? Vem har tid med sånt? Det finns ju sammanfattningar på wikipedia för dem vi inte redan vet vad de handlar om och vilka sensmoraler man lär sig av dem. Varför inte låta dem göra lite nytta och också sätta lite extra smak på vår konsumtion?

Medan jag vänder vegoburgarna och dricker min small batch-IPA hitflugen från Kalifornien, och boken förkolnar och enstaka sidor flyger iväg som rök och aska i monsunen, passar jag förstås på att skumma igenom de ord jag ser brinna upp framför mig. En onödig men trygg gammal vana. Visst är Sorokins berättelse både rolig och bitsk; sagan om en mästerkock som, ett par decennier från nu, reser runt för att tillaga kulinariska mästerverk över brinnande böcker för de krigsherrar, banditer och borttappade idealister som fortfarande har pengar i ett Europa som slets sönder av storkriget som skulle rädda de eviga europeiska värdena, vilka de nu var. Som ryskättad (typ, det blev rörigt där i kriget, men så identifierar han sig ju) lagar han naturligtvis bara mat över ryska klassiker, helst förstautgåvor. Tolstoj, Bulgakov, Babel, Agejev, Nabokov – alla de där manliga genierna som fångade det eviga ryska ska nu konsumeras utan det där tröttsamma läsandet. Vad är väl boken om inte den starkaste kulturmarkören vi har? Vad är ett starkare bevis för vår kärlek till den egna kulturen än att bokstavligen intaga den, med ett gott vin till, i sällskap med en expertkock som inte bara bränner en oersättlig bok för dina pengar, utan också ser till att ångorna från den sätter smak på det godaste mål mat du och dina bästa vänner (eller viktigaste kunder) ätit på länge? Det slutgiltiga målet för jakten på autenticitet, för den egna kulturens överlägsenhet, för din egen storhet (att det är olagligt är ju den bästa kryddan).

MÄSTAREN: Hmm, en bok är inte ett manus… Den brinner alltid.

Nog funderat på gammal litteratur. Jag langar upp burgarna på tallriken medan det sista av Manaraga faller samman till svagt glödande aska i grillen. Hmmm. Smaken är omisskännelig Sorokin; mer i stil med den hysteriska Putinsatiren I det heliga Rysslands tjänst än den surrealistiska utopin Tellurien från häromåret; rakt på, inga konstigheter, nattsvart humor och våld (i den mån det är olika saker). Samtidigt kan jag tycka att smaken saknar någon liten komplexitet – den är god, men den är god på samma sätt från doften till eftersmaken, inga större överraskningar när man väl njutit av de första tuggorna. Kanske är det den genmanipulerade näst intill magiska vegofärsen det ska skyllas på, den som lovar mig gott ekologiskt samvete utan att behöva ändra något (och bara kostar några tior mer!) medan världen brinner. Kanske jag inte är så bra på att grilla som jag tror. Kanske förväntar jag mig för mycket om jag tror att en bok kan göra något till något det inte är. Nåja; gott är det, och mätt blir jag, och autentiskt känns det.

Utanför faller gråvita flingor framför fönstret. Jag glädjer mig åt den första snön, även om det kanske är grannen ovanpå som just grillat över något mindre sofistikerat. Konstig typ. Kan man lita på såna? Tur att jag har bokhyllor så jag klarar mig ett tag.

Similar Posts:

• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• Bland cyniska läkare och supande hundar
• Rolig men dryg ryss
• B som i bly och bröllop
• Framtiden genom en ädelsten

Na-o-mi, ljuset i mitt liv, elden i mina händer. Läpparna tar en resa mot varandra och slutar vid ”mi” i ett igenkännande leende. Det är samma historia vi läst så många gånger förut, om den självutnämnda gentlemannen som åtar sig att uppfostra ett ovanligt vackert barn för att sedan nästan på hennes begäran dra in sin erigerade penis i far-dotter-relationen. Det finns så många liknelser i böckerna att man nästan inte kan läsa Naomi utan att läsa om Lolita – vår berättare Joji för till och med dagbok där han betraktar sin dotters kropp rätt ner i porerna.

Tanizakis böcker behandlar hur människor drabbas av och hanterar mötet mellan det japanska och det västerländska, men de har andra återkommande teman. Naomi har starka erotiska inslag och har smak av sadomasochism och förnedring som återfinns i flera av hans böcker. Detta gäller inte minst i hans illa dolt självbiografiska bok Somliga föredrar nässlor vari huvudkaraktären öppet accepterar och uppmuntrar sin hustrus erotiska äventyr med en älskare medan han själv tankfullt betraktar sin svärfars trettio år yngre konkubin, Ohisa. I Nyckeln (även filmad av briljante Tinto Brass) underkastar sig en hustru sin erotiskt besatta make trots sitt äckel, medan hon sedan finner nöje i att mer eller mindre öppet ta sin dotters fästman till älskare och förnedra sin lycklige make. I Kvicksand blir en ung hemmafru besatt av en väninna och inleder ett förhållande med henne som efter en tid utvidgas till att inkludera hemmafruns make. Jag kan ge flera exempel som känns lika woke som den dag de skrevs. Ingen kan anklaga Tanizaki för att vara vare sig heteronormativ eller monohetsande.

Ohisa är en flicka som uppfostrats av sin sugar daddy till att bli hans perfekta kvinna, liksom Naomi uppfostras av Joji och Murasaki uppfostras av Genji. Detta att män adopterar unga flickor och uppfostrar dem till lydiga sexdeltagare och förfinade damer är ett fascinerande ämne. Idag behöver en man bara köpa en real doll men på den gamla goda tiden behövde han få tillåtelse från familjen och sedan ägna åratal att kultivera den knoppande kvinnan. Inte ens då är man säker, dessutom. Både Naomi och Dolores avskyr sina respektive fäder, en inte helt ovanlig reaktion även utan incest, inte minst eftersom dessa män genomgående är totalt motbjudande (Elvisfans, don’t @ me).

Similar Posts:

• Kärlek i coronans tid
• En sexuell utvecklingshistoria
• Lina tipsar om erotisk litteratur
• ”Stöt, älskling, stöt som en demon!”
• En guide till sexuell frihet

NDiaye berättar historien fragmentariskt, så det tar ett antal sidor innan vi är helt inne på vad handlingen är: Denna Cheffe, fattighusflickan som inledde sin bana när hon som 16-åring fick ta över som kokerska hos en rik familj av gourmeter, gick på nästan nolltid till att bli en firad kock med egen restaurang, omskriven och hyllad av gäster, tidningar och matexperter, är nu död. De enda som kan berätta om henne är bokens berättare, en man som gått i lära hos henne och påstår sig vara hennes enda riktiga vän, och hennes dotter, som vi får veta är en otacksam typ som vi inte ska lita på för fem öre. Alltså faller det på honom att berätta hela hennes liv och gärning … så som han ser den, förstås.

Hon ville att det skulle vara andligt, hon ville att personen som åt skulle gå in i ett fridfullt och anspråkslöst kontemplativt tillstånd, hon ville att han eller hon sedan skulle vända sig till henne, om de så önskade (men hon föredrog att personen inte gjorde det), som till officianten vid en ceremoni som på samma gång var mycket enkel till sitt utförande och sofistikerad till sitt utformande, och hon, Cheffe, celebranten, kunde då bli lovordad för att hon på bästa sätt hade organiserat de många olika etapperna vid mässan i serveringsrummet, hon kunde bli tackad, lovordad för det intelligenta i genomförandet.

La Cheffe är en roman som förbryllar mig. Precis som i Ladivine är NDiayes prosa helt oantastlig, och hon lyckas inte bara ge liv åt sina karaktärer utan också åt maten de lagar; det ska väl en fransyska till för att skriva en bok om mat som gör en både vrålhungrig och behagligt mätt. Men sedan har vi alla motsättningar i den. Cheffes krav på enkel matlagning, där råvarorna ska stå i centrum och alla onödiga finesser ska bort, kontrasteras med hennes självutnämnde lärjunges (eller om det nu är NDiayes) komplexa, mångbottnade berättarstil. Det blir som en roman i kamp med sig själv, en huvudperson som vill avfärda alla försök till analys och persondyrkan och låta maten tala för sig själv, en omvärld som vill tolka henne som ett ointelligent underbarn som lever på ren instinkt, och en inte helt pålitlig berättare så förälskad i sin mästarinnas gärning att han måste gräva ner sig i och övertolka varenda liten bit han vet om henne – utan att vi har något annat än hans egna ord att hålla oss till. Barthes möter Nabokov över ett dignande matbord, om ni så vill, och båda försöker övertyga oss om att det är maten som är det spännande i den kombinationen.

Det blir en roman som samtidigt drar in en och duckar varje försök att spika fast vart den egentligen vill komma, och det kan inte ha varit lätt att översätta den heller. Ta bara titeln: Maria Björkman måste behålla franskans Cheffe som både titel och namn, och den som inte vet att det är kvinnliga formen av ”kock” (som ju inte finns på svenska – ”kokerska” är något annat) får väl klara sig utan den pusselbiten. Är det ett syrligt svar till alla som velat läsa hennes tidigare romaner sådär självbiografiskt som kvinnliga (speciellt icke-vita) författare alltid måste stå ut med, är det en religiös parabel, är det en berättelse om hur klassresor går och inte går till i efterkrigstidens Frankrike, är det bara en enkel berättelse om en kvinna som inget annat vill än att laga mat och reparera sin trasiga relation med sin dotter (eller om en man som vill få allt att handla om honom)…? Svaret borde väl egentligen vara att den är allt det och mer, men tack vare att allt måste grävas ut från under vår inte-så-kära berättares röst är det lite mer av en kamp än jag skulle vilja att hitta det. Som en fantastisk måltid som hela tiden avbryts av en självgod kypare som inte vill låta en äta ifred och tvingar en att tänka mer på hur maten lagas än en vill utan att ge en all information en behöver för att göra det.

Men ändå. I slutändan, när en lägger ifrån sig dessertskeden och dricker ur det sista av kaffet och konjaken, så må där ha varit rätter en inte riktigt begrep men som helhet var det en jäkla måltid ändå, där varje liten krydda fyller en funktion. NDiaye skriver om skapande på ett sätt som vägrar dra enkla slutsatser och sensmoraler, och hon slutar med en av de vackraste scenerna jag läst på länge, inte den där sortens gräddig översöt dessert som bara gör en illamående, utan som hur mätt en än är får en att redan planera nästa besök.

Similar Posts:

• De gör alla vad som behövs för att överleva
• Fransk roman med underströmmar
• Autobioretiotik
• Mord genom tolkning – vem dödade doktor Sheppard?
• Storheten i det mänskliga

Ögat är en mycket kort roman, i den här utgåvan utgör själva romantexten blott 60 sidor, och för mig är det inte uppenbart vad som gör detta till en roman och inte en lång novell. Det spelar dock inte någon större roll hur man betecknar denna lilla historia, på ytan en bagatell, ett smakprov av svunna tider, men därunder ett skiftande av perspektiv och identitet långt före sin tid.

Efter en misslyckad kärlekshistoria, misslyckad såtillvida att kvinnans make uppdagar det hela, begår berättaren självmord men stannar ändå kvar i verkligheten, eller om det kanske är fantasin, som en betraktare av en löst sammanhållen grupp ryska emigranter i 1920-talets Berlin. Gruppen består bland annat av en bokhandlare, ett par systrar och så den märklige Smurnov, en man som gäckar såväl berättaren som det övriga sällskapet.

Jag tycker mycket om detta besök i ett högreståndssällskap i förskingringen, hur man konverserar med varandra – och med andarna, hur kristallglasen glänser och det talas om konserter och baler utan att det är något särskilt med det. En annan tid med andra liv, ett då som jag kan drömma mig bort till. Samtidigt är personerna ganska mycket av schabloner och typer och inte några man lär känna särskilt väl, men den distansen behövs också för det experiment Nabokov ägnar sig åt.

För vem är egentligen denne Smurnov och vilken är hans relation till de övriga och till berättaren? Det han själv och andra förtäljer om honom går inte ihop, det stämmer inte, och berättarens betraktande öga är kanske inte fullt så seende som han tror.

Det blir en labyrint och ett pussel, där berättaren alltmer överspänt jagar ledtrådar, men även om det finns en intensitet och en känsla av att något går lite för fort är det ändå ett dröjande i skeendet, liksom ett dröjande i språket. Små detaljer får ett extra eftertryck, oavsett om det rör sig om beskrivningar av miljöer eller tankar.

Aris Fioretos översättning ger precis rätt känsla av det förflutna och den miljö det rör sig om, bortsett från något enstaka tillfälle då jag undrar om han gått i en språklig fälla – eller om det kanske är jag som gör det, att det som jag uppfattar som ett fel i själva verket är en del av författarens ambivalens.

Nabokov var fjärilskännare, och han anspelar på fjärilar även i denna text, vilket ofta utnyttjas vid formgivning av hans böcker men här har Lars Sundh lyckats extremt väl och skapat ett av 2015 års vackraste bokomslag.

Similar Posts:

• Nu prjamo amerikanets!
• Den smakar bittert – och ljuvt av liv
• Lärt och ledigt – men till leda
• Bränn! Bränn! Bränn!
• Drömmen om Utopia

Huvudpersonen i Moa Eriksson Sandbergs nya roman är i Paris med bästisen Lola. De går i sexan och ser fallosar överallt. Eiffeltornet och alla andra höga byggnader som stretar mot skyn. Läppstift.

Och de själva syns. Oj, vad de syns! Pojkar, gubbar, män i alla åldrar verkar se tjejerna på ett helt annat sätt än hemma i tråkiga Sverige. Som sexobjekt. Kvinnor.

Lolas mamma är förstås också med. Henne kallar de Förklädet.

Ett förkläde är en äldre kvinna som vaktar unga damer från förföriska herrar. Så sa man förr, på den tiden när kvinnorna hade korsetter och lustiga hattar. Alla var oskulder tills dom gifte sig. Utom dom prostituerade som hängde utanför saloonen och visade tuttarna för cowboys. När Förklädet berättar det skrattar vi så vi får ont i magen. Som om vi skulle behöva vaktas! Det är killarna som behöver förkläden.

Fast lite behöver de kanske vaktas? Tjejerna testar gränser och fantiserar. De är nyfikna på gränsen till besatta av sex. Söta killar med flirtiga, närgångna blickar finns överallt och tjejerna njuter onekligen av uppmärksamheten. Hemma ska huvudpersonens mamma få en ny bäbis med sin nya kille, och de är kanske lika glada att vara av med henne nu?

Jag gillar Eriksson Sandbergs sätt att leka med referenser, som med Linda Palm/Laura Palmer i Den första flickan skogen möter. I Paris, Lola & jag är det knappast en slump att en av flickornas namn är så likt Lolita, det underåriga sexobjektet i Vladimir Nabokovs roman med samma namn.

Nog skulle man kunna säga att de båda bästisarna i Paris, Lola & jag provocerar. Men att börja upptäcka sin sexualitet är inte detsamma som att verkligen vilja att någon ska tafsa på den, och när mannen som iakttar dem från balkongen mittemot börjar söka kontakt faller en obehaglig skugga över tjejernas spirande, spralliga exhibitionism.

Vi har läst om och sett på film pojkars sexuella nyfikenhet i evigheters evighet, men så fort flickors sexualitet är ämnet tenderar det att handla om tvåsamhet. Flickors sexualitet tycks aldrig vakna på egen hand (bokstavligt och bildligt), den väcks av någon annan. Här får den just vakna, ta plats i egen rätt, och det känns viktigt.

Jag känner förväntan i magen, hungriga kryp som rusar omkring och bits. Dom gör mig yr. Jag måste ut, annars kommer krypen att fortsätta jaga och gnaga, och jag kommer att bli tokig på allvar.

Tidigare idag såg vi en söt hund som vi inte fick klappa. Rabies, sa Förklädet. Hon skulle bara veta vilka farliga djur som bor inom mig.

Paris, Lola & jag är berättad i korta, nästan prosalyriska (vilket på inget sätt ska läsas som ”svårbegripliga”) stycken. De ger ögonblicksbilder med intensitet, som en förtätad roman. Det borde kunna fungera fint – lika mycket berättelse, men relativt lite text – för den mer läsovana, men formen är förstås lite ovanlig för målgruppen. Kanske är det ett problem, kanske en möjlighet? Jag vet faktiskt inte.

Similar Posts:

• Skulle du våga ..?
• En sorts hemlig klubb
• Vi vill inte ligga med as, ju
• Syskonkärlek?
• Att vara ung och möta världen

Sebald skrev under sin livstid både romaner, och som i den föreliggande volymen, Logi på landet, essäer. Sällan känns dessa beteckningar så onödiga som i hans fall. Att romanerna har formen av essäer och att essäerna … ja, vem bryr sig egentligen om vad som är vad annat än kanske förlagets marknadsavdelning och de bibliotekarier som ändå måste kategorisera böckerna för att veta vilken hylla de ska ställas på?

Logi på Landet består hur som helst av åtta texter (samt en kort inledning) som i tur och ordning behandlar författarna Johann Peter Hebel, Jean-Jacques Rousseau, Eduard Mörike, Gottfried Keller och Robert Walser. Ett porträtt av trompe l’œil-målaren tillika klasskamraten Jan Peter Tripp avslutar den volym som 1998 gavs ut i Tyskland under namnet Logis in einem Landhaus. Till den svenska utgåvan har fogats ytterligare två texter, var sin litterär studie av Peter Weiss och Vladimir Nabokov.

Ursprungligen hörde de fem förstnämnda författarna till dem som fick följa honom på hans landsflykt till England 1966, nedpackade i ryggsäcken; nu, 1997 – mellan skrivandet av romanerna Saturnus ringar och Austerlitz – ägnar han dem varsin studie.

De främsta beröringspunkterna mellan dem alla verkar vara olika grader av svårigheter som till sist får sitt uttryck i ett motstånd mot det som är livsnödvändigt för författaren: att skriva. Den gåtfulle Robert Walser (1878-1956) är ett gott exempel på dessa plågade själar som Sebald beskriver:

… var det besynnerligt nog inget av de åtta syskonen i nästa generation som satte barn till världen, och av dessa så till sägandes utdöende bärare av namnet Walser var det kanske ingen som mindre än Robert hade de förutsättningar som krävs för att man skall kunna fortplanta sig, han som, kan man väl i hans fall med fog säga, förblev oskuld. Denna människa hade till sist nästan inga band till någonting och någon, och hans död kunde, i synnerhet efter den anonymisering av personen som många års vistelse på anstalt medför, ha passerat lika obemärkt som redan mesta tiden av hans liv förflutit.

Som ni märker skyggar inte Sebald för den inskjutna bisatsen. Som jag redan antytt så är det just detta sätt att berätta på, i kombination med de många bilderna som ligger insprängda i texten (ett grepp han även använder i romanerna) och genreupplösningen som gör honom så speciell.

Jag kan inte låta bli att ge ett annat trevligt exempel på hans stilistik, ur essän om den tyske författaren Johann Peter Hebel (1760-1826):

I sina eftersatser, som går ner en halvton, liksom slutar i tomma intet, lösgör sig Hebel ur livets sammanhang och beger sig upp till den högre utkik från vilken man, enligt en anteckning i Jean Pauls efterlämnade papper, ser över till människornas avlägsna förlovade land, just den Heimat, det hem där, enligt ett annat yttrande, ingen ännu varit.

Däremot vill jag påstå att de två avslutande studierna, om Weiss och Nabokov, känns mer tungfotade och därför skiljer ut sig från samlingen vars helhetsintryck skulle vara bättre dem förutan.

Översättningen av Logi på landet har, precis som hans tidigare texter, gjorts av Ulrika Wallenström. Som väntat har det gjorts med all den skicklighet som avkrävs för att låta Sebalds säregna röst tränga fram.

Similar Posts:

• 1247 gram: humorlöst och tokseriöst
• En oförglömlig enstöring
• En annan läsare söker sitt hem
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• Geologihistoria och undvikande av sorg

”Nu, min käraste Jack, tänker jag prata med dig om de olika sätten att knulla, eftersom du naturligtvis vill knulla mig och eftersom jag för min del gärna vill bli knullad i alla möjliga ställningar och i varenda del av min kropp där en respektabel ung dam rimligtvis kan be om att få bli knullad.”

Flossie kom ut för första gången 1897, och den har därefter översatts till många språk, kommit i nya upplagor samt filmatiserats. Vi får följa Jack, trettiofem år gammal, som träffar Flossie, sexton, och hennes rumskompis, den något äldre Eva. Snabbt och utan vidare komplikationer inleder de tre en sexuell relation, som är bokens bärande handling.

Det är fascinerande hur jag först läst böcker som skrivits i nutid, av kvinnor, och sedan läser denna, och genast drabbas av hur mycket ärligare, rakare, roligare och kanske framför allt sexigare den här boken är. När jag läser Flossie vill jag själv omedelbart ha sex. Det finns en närhet i samspelet, en glädje i upptäckandet av varandras kroppar, som lyser igenom texten.

I originaltiteln heter det att Flossie är femton, men Edenborg förklarar i förordet att detta torde vara ett missförstånd, då åldern sexton är genomgående i boken. Åldersskillnaden är förstås obekväm ur rättslig synpunkt, men Flossie är, trots sina ”violögon”, ingen blyg viol. Tvärtom visar det sig att hon lekt med diverse klasskamrater, främst flickor men ändå, och har vida större erfarenhet än gemene sextonåring.

Faktum är att jag inte ens blir upprörd. Kanske för att jag tillhör de som blir farligt upphetsade av böcker som Nabokovs Lolita, kanske för att hela Flossie främst genomsyras av glädje. Det finns inget övergrepp här, det finns inte ens någon patriarkal orättvisa. Snarare är det jämlikt oralsex med safter som flödar, väl beskrivna, bröst som trycks på och kuk som sugs. Allt sker väldigt otvunget, det är en orgie utan bitter eftersmak. Med kommunikation!

Och vad mer kan en önska sig egentligen?

”(…) Så! det känns härligt. Kära nån! Jag vill så gärna ha din tunga i min mun, men det går ju inte. Börja nu att knulla mig långsamt. Håll lillfingret på min klitoris, är du snäll, och runka mig i samma takt som din kropp rör sig. Knulla mig nu lite fortare och djupare. Stöt, älskling, stöt som en demon! Nyp mig i bröstvårtan; lite snabbare på klittan. Jag kommer! Jag dör av vällust! Knulla mig, Jack, fortsätt knulla mig. Var inte rädd. Dunka kuken i magen på mig så hårt du kan, ännu hårdare, hårdare! Ta nu tag i mina lår och pressa dig mot mig. Underbart! krama musklerna i mina lår med fingrarna och knulla mig hela vägen in i livmodern.”

Ibland tänker jag att ett par måste ha skrivit den här boken; en kvinna måste ha varit delaktig.

Flossie som karaktär är dessutom full av humor och självförtroende. Visst är hon en våt dröm för män med sin yppiga lilla kropp och de stora brösten. Och visst är det trist med tidens tand, som måste fördöma homosexualitet till förmån för det ”riktiga knullet” mellan man och kvinna. Men all sådan kritik kommer på skam av den flödande lusten som bortförklarar allt…

Extra plus för det tjusiga omslaget, formgett av Loka Kanarp. Ja, vill du ha erotisk läsning som är lika rakt på som vilken porrfilm som helst är det den här boken du ska köpa. Den må vara tunn, men den ger valuta för pengarna. En varning bör dock utfärdas; det infinner sig en viss mättnad om du sätter i dig hela på en dag… Framför allt är variationen av ställningar inte så stor, när allt kommer omkring.

Similar Posts:

• Inget att läsa ensam hemma
• Rapport från textmässan
• Det som är boskap i andra…
• Vecka 34 på dagensbok.com: Vi firar sommarens uttågande!
• Från Lindemann Till Dig

Varför finns det då inte mer litteratur om detta intressanta tema: författare och schack? Jag tror den främsta orsaken är att författaren till en sådan bok bör vara djupt involverad i schack, men även vara mycket insatt i litteraturvetenskap. Denna kombination är tyvärr ganska ovanlig. Jesper Hall skriver i sitt förord till boken Hjalmar Söderberg och schackspelet att han försökt dra nytta av sina erfarenheter som professionell schackspelare, teaterregissör och författare. Med hjälp av de referensramar han i någon mån delar med Söderberg, har han försökt finna nya infallsvinklar på författarens schackintresse och författarskap. Jesper Hall och bokförlaget Atlantis har med denna bok täppt till ett hål både i schacklitteraturen och den biografiska litteraturen, en gärning i stil med den bok Hall skrev tidigare (2007), och som handlade om författaren Frans G Bengtssons förhållande till schack.

Eftersom jag själv är schackspelare, blir jag förvånad när jag i Hjalmar Söderberg och schackpelet läser Halls kapitel ”Om schack”, som ska vara ett slags introduktion för de som behöver förkunskaper. Här tycker jag Hall borde tydliggjort sina resonemang även för de läsare som inte är schackspelare. Det verkar som att han inte tar chansen att verkligen propagera för schack på ett objektivt och positivt sätt. Istället lägger han tyngdpunkten på att schack är matematik. Här kommer jag också att tänka på Edgar Allan Poe, som i inledningen av novellen Morden på Rue Morgue reducerar schackspelaren till att endast vara uppmärksam och inte alls snillrik.

Halls syn på schack är inte alls förenlig med min syn, eftersom jag ser schack som en konstart. Hall skriver bland annat att schack på elitnivå otvivelaktigt är en sport. Faktum är att det finns många undantag. Bland andra ex-världsmästaren Vasilij Smyslov och stormästaren David Bronstein såg schack som en konstart, denna syn på schack har likaså vår egen, genom tiderna bäste svenska schackspelare, Ulf Andersson. Jag har själv spelat mot David Bronstein och kommit till insikt att han värderar den konstnärliga dimensionen högre än resultatet.

Hall skriver att kön, ålder eller eventuella fysiska handikapp inte spelar roll för förmågan att spela. Garri Kasparov har i ett berömt och provokativt uttalande sagt att mannen har en fördel gentemot kvinnan på grund av fysiken. Forskning säger också att man kan spela bra schack fysiskt tills man är 60 år. Mentalt kan man hålla hög nivå tills man är 74 år. Mikhail Botvinnik, världsmästare i schack 1946, har sagt att en livsnödvändig ingrediens om man vill bli en god schackspelare är att man har hälsan. Hall rider på den välkända myten att schackspelare är intelligenta: ”Intelligensen är det allenarådande.” Men det har bekräftats av seriösa undersökningar att schackspelare inte alls är så intelligenta som gemene man tror. Jag hade föredragit att Hall tagit fram sådana personliga nedslag i kunskaper istället för att visa lättja i detta inledande kapitel om schack. Man bör aldrig underskatta sin läsekrets behov och servera ointressanta klyschor även om den är oinitierad.

I kapitlet ”Schack i Hjalmar Söderbergs skönlitterära texter” nämner Hall att schack har den mest centrala rollen i novellen Sibyllans grotta. Bland annat nämns följande replik av novellfiguren Karl Hennings:

”Om man vill lära sig spela schack ordentligt, får man lov att avstå från allt annat, kärlek och karriär och hela historien. Hela det så kallade livet.”

Åskledarens uppfinnare Benjamin Franklin avstod från att lära sig schack just på grund av denna tankegång och det är ett fundamental uttalande som alla aspirerande schackspelare grundligt måste fundera på! Däremot känns det som övertolkning när Hall argumenterar för samband med schack, när det inte förekommer explicit. Hall nämner två av Söderbergs alster: dialognovellen Generalkonsulns F-båtsmiddag och dramat Ödestimmen. Visserligen nämns denna replik i dialognovellen: ”Du spelar ju schack, Krigsberg? Gott då vet du att ett drag som är mycket bra i en viss ställning redan i nästa drag kan vara meningslöst.” Hall kallar denna association till schack för en etablering där Söderberg låter schack och text spegla sig i varandra. Eftersom Hall lägger mycket möda på att analysera fram dolda schacktexter borde det ligga i hans intresse att belägga sina påståenden. Ovanstående etablering ser jag inte som en indikation på att den resterande texten kan ha inlägg om schack när det dessutom inte heller tydliggörs av Hall i hans egen text. Sedan dras det jämförelser med krigsstrategi och schackstrategi, men här kan jag inte se någon koppling till Söderberg. Sådana jämförelser borde ingå i kapitlet ”Om schack” eller i ett eget kapitel om schackstrategi. Detta skulle också kunna vara temat för en bok, där man jämför historiska skeenden med schackets egen strategiska utveckling.

När det gäller dramat Ödestimmen skriver Hall att där inte finns någon markör i form av ordet schack. Detta varnar förstås för risken att övertolka. Att man är schackspelare betyder inte alls att man nödvändigtvis skriver om schack implicit. Han skriver att schackmarkören undviks för att undvika övertydlighet. Här menar Hall att själva titeln på dramat Ödestimmen är en parallell till schackets så kallade fjärde timme. Jag har aldrig hört ordet ödestimme i schacksammanhang och fjärde timmen är inte ett känt begrepp för författare. Detta känns som en mycket kraftig övertolkning och den köper jag inte. Det är här jag tycker Hall spårar ur i sin tolkning. Det känns som att han har gett sig katten på att hitta schackliga samband även när de inte finns och då tycker jag det blir för mycket spekulationer och subjektiviteter. En bok som har aspirationen att hitta schackliga samband, som till sin natur är påtvingade och spekulativa är ett riskabelt projekt.

Det intentionella misstaget som är ett välkänt begrepp inom litteraturvetenskapen är en fälla som är lätt att falla i när man drar jämförelser mellan verk och biografi. Man bör inte ta för givet att författarens eget (schack)liv påverkat hans skrivande. Hur det påverkat och om det påverkat kan man aldrig med säkerhet veta. Dessutom var Söderberg mycket mera författare än han var schackspelare eller schackproblemist. Det hade varit bättre om Hall nyktert fokuserat på det som var verifierbart istället för att presentera schackliga samband, som kanske inte finns och därmed hylla subjektiviteten. Vi läser boken främst för att vi vill läsa om Söderberg, inte för att läsa om djärva spekulationer. Det är dock bra att boken får en värdig avslutning med Söderbergs partier och problem. Vi får heller inte glömma Hjalmar Söderbergs mest kända uttalande om schackspelare som står som ingress till boken:

Till lycka för de många som icke kunna leva och icke vilja dö, finns det en medelväg; det är att tillbringa sin dag vid schackbrädet.

Similar Posts:

• Fantasilöse Söderberg
• Att göra sig av med en kvinna
• Fina sekelskiftesnoveller
• Tidsförflyttning
• För dom som älskat