Recension

: Blybröllop
Blybröllop Sara Paborn
2017
Brombergs
8/10

B som i bly och bröllop

Utgiven 2017
ISBN 9789173378512
Sidor 231

Om författaren

Sara Paborn
Fotograf: Malin Johansson

Sara Paborn är född 1972 och debuterade 2009 med romanen Släktfeber. År 2011 gav hon ut romanen Tuppen och havet och följande roman, En eller annan väg, kom 2015. Hon har tidigare arbetat som copywriter och har också skapat appen Poesi på G där 20 kända svenskar läser en dikt var ur hennes diktsamling Vilken tur att vi träffades innan vi dog. Blybröllop (2017) är Paborns fjärde roman.

Sök efter boken

Redan vid första anblicken av omslaget på boken Blybröllop känner jag mig som läsare lite kluven. Är det här en deckare eller någon form av feelgoodroman?

Ett brudpar mot mörk bakgrund; hon i vit brudutstyrsel, han i mörk kostym, sittande runt ett bord med en enormt stor rödrosa blomma. Hon ser ner och skriver något på ett papper medan han, med stora knäppta händer, studerar vad hon skriver. Nere på omslaget finns kemiska formler, e-kolvar, mätglas och provrör. Titeln Blybröllop framträder starkt i glittrande grått. Allt omgivet av en grågrön bladliknande ånga. Vad väntar?

På bokens första sidor får man veta att allt redan har hänt. För snart sex år sedan. Då de varit gifta i trettionio år. Nu skriver huvudpersonen, den pensionerade bibliotekarien Irene på sextiosju år, ner hela historien i en liten anteckningsbok, som hon fått av sin mor som examenspresent år 1960. Innevarande år skulle makarna firat blybröllop. Texten är Irenes ”eftermäle”, hennes ”testamente” om hur hon som är ”så snäll blev en mörderska”.

Sen följer Irenes berättelse som går tillbaka till barndom, ungdomstid och äktenskapet med Horst, elektriker och kabeldragare men framför allt hustyrann av värsta sort. Horst tar plats med sina teknikgrejor men inte minst med sina färdiga och mossiga idéer om högt och lågt som han vädrar i tid och otid. När Irene invänder hugger han av med sitt favorituttryck: ”Inga känsloargument, tack”.

Irene genomgår en bildningsresa från påver barndom till bibliotekarie. Böckernas värld blir hennes fristad. På hemmaplan utvecklar Irene överlevnadsstrategier för att klara av livet med Horst. Snart behöver hon dem även på biblioteket där en ung, hipp bibliotekschef med ”någon medioker medieutbildning” inför både karaokehörna och kontorslandskap.

Men en dag får Horst Irenes bräddfulla bägare att rinna över i och med att han har kastat bort en del av hennes böcker – bland andra Stolthet och fördom – som hon förvarar i ett krypin i deras källare. Horst som lagt rabarber på hela vindsvåningen (hans ”audiotek”) börjar nu gå lös i hennes lilla vrå.

Irene hittar en liten låda med sin mors gamla gardiner och tillhörande blytyngder som ska sättas i fållen för snyggt fall. Ett omen? En liten vink från andra sidan graven? Hon är beläst – hon vet att redan de gamla romarna använde sig av bly för att ta nära och kära av daga. Hon utvecklas till värsta hemmakemisten och skrider noggrant till verket för att skapa sig ett liv i frihet. Horst – självuppfylld och uppblåst – lägger inte alls märke till hennes ”långkok” i köket.

Snart får kaffet en ny smak och Hors darrar, magrar, tacklar av. En dag bryter han benet och hamnar på sjukhus. Hemma igen men rehabiliteringen går så att säga åt fel håll. Horst sover mest medan Irene lever upp, tar huset i besittning: ”Nuförtiden anstår det mig inte att göra mig mindre än vad jag är”, tänker hon med en tydlig blinkning åt Edith Södergran. Hon till och med läser en del högt för den kraftlösa Horst som visar sig vara ”inte obildbar”.

Irene har inga betänkligheter – varken etiska, religiösa eller moraliska. Det som sker är bäst. Man kunde invända att det finns skilsmässa för alla gifta (!) olyckliga. Men Irene vill ha standard och ekonomisk trygghet också. Bäst för alla om ena parten tvingas lägga ner kablarna för gott.

Blybröllop är en skickligt ihopsatt roman. Inför varje kapitel finns ett citat av en författare eller artist och på flera ställen finns utdrag ur äldre uppslagsverk. Här formbarligen strösslas det med litterära referenser (till Bill-böckerna, John Irwing, Edith Piaf, Tolkien, Stephen King, Einstein, Thoreau, Seneca etcetera). Bara det om något!

Kapitlen är relativt korta. I texten finns dråpliga oneliners, till exempel ”Nuförtiden är det jag som har makt över fjärrkontrollen”.

Som sagt, första ansatsen av läsningen var något kluven. Det här är inte en deckare. Irene kommer undan lagens långa arm. Bokens genre är närmast en satirisk underhållningsroman. Och Blybröllop är underhållande. Surgubbementalitet och härskartekniker av olika kaliber finns överallt så igenkänningsfaktorn är hög.

Det har skrivits förvånansvärt många böcker i olika genrer de senare åren om kvinnor i alla åldrar som dras med ”drittseckar” och lever på andras (mäns) villkor. Några är Lena Anderssons romaner om Ester Nilsson, Agnes Lidbecks roman Finna sig eller Kristina Sandbergs trilogi om Maj. De här kvinnokaraktärerna kämpar ofta med en starkt undertryckt ilska. Men några får nog, som i till exempel Britt-Marie var här (av Fredrik Backman) eller Den ljuva giftkokerskan (av Arto Paasilinna) och börjar ta ifrån sig och ta för sig. Så även Irene i Blybröllop.

Barbara Strand-Blomström

Publicerad: 2017-10-02 00:00 / Uppdaterad: 2017-10-01 14:48

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7096

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?