Berättelsen i 36 urnor: En historia om att ha fel utgår från Sirpa Kähkönens relation till sin mamma och delvis också relationen till morföräldrarna. Sirpa Kähkönen är författare, som i en romansvit har levandegjort kvinnors liv i staden Kuopio under vinter- och fortsättningskriget. Undersökningarna i arkiven som rör tiden för inbördeskriget utmynnade i romanen Granitmannen och sakprosaboken Livsöden i Finlands bortglömda fångläger. Historieforskningen har utgjort en stor del i Kähkönens karriär och dessutom har hon varit ordförande i finska PEN-klubben och i Folkbildningssällskapet.

Åh, så stark hennes tro har varit på berättelsens kraft. Samtidigt har skrivandet varit ett sätt att vara flitig och ta vara på möjligheter som inte gavs de tidigare generationerna. Morfar fängslades på grund av sin politiska tillhörighet, mamman som med sin utlevande personlighet råkade ut för en trafikolycka som 16-åring.

Kähkönen får även den här gången fatt i bokstäverna för att sätta samman dem till ord, meningar och stycken. Men här uttrycks ett ifrågasättande, hon distanserar sig från sin egen duktighet och sin författartalang. Resultatet liknar därför ingen roman, inte heller en biografi. Finland har sin historia och tyngden på axlarna som följt av krigen släpper aldrig. I associationsflödet finns också den forntida mytologin, därav Tuonis jungfru som har uppgiften att ro över den döda mamman till Tuonela, underjorden.

Berättaren sitter med bouppteckningen under en enda natt, och det är ingen vanlig lista med fastigheter, besparingar eller tavlor. I stället är det frågan om vändpunkter som kantat familjehistorien och de första kopplas till en kofta, en tom papperspåse för karameller, en frusen kålrot. Tuonis jungfru sitter bredvid som stöd eftersom mammans närvaro i lägenheten har något skrämmande och kusligt över sig. Dottern har en del otalt med sin mor, men det är hög tid att släppa taget. Genomgången sker strukturerat och välordnat … ända tills tankeflödet slingrar sig på småstigar, gör omtag och sällan har väl en författare så snyggt visat att det egna privata och personliga kan man inte så enkelt dela in i en inledning-handling-slut. Livet är ingen roman och ingen avhandling och minnen är komplexa och opålitliga och ordsvadan kan också sluta i

Såväl Virginia Woolf som Jamaica Kincaid skulle kunna ställa sig bredvid berättarjaget, som stöttande väninnor. Intensiteten och sanningsanspråken bränner till, föremålen är laddade och tankeströmmen går i cirklar eller ut i tomma luften. Ibland måste en författare få rada orden på varandra eller strunta i att avsluta en mening. Ett uteblivet skiljetecken är där av en anledning – nästan som för att peka på existentiell tomhet.

Skildringen har oräkneliga smärtpunkter: I släkten har funnits personer som yttrat giftiga repliker när man som mest behövt en kram. Avundsjuka mellan generationerna. Kroppsligt lidande. Är släktarvet bara taggtråd, klasshat och uttjatade mantran? Nog kan det kännas så, men i slutet anas försoningen. Så bra att Tuonis jungfru sitter i rummet och pekar på att bouppteckningen är klar med sina 36 föremål. Klockan är slagen och mamma måste gå.

Similar Posts:

• Kvinnoliv i politikens skugga
• Drömmen om Utopia
• Frånvaron och ljuset
• I upplevelsen av landskap och människor
• Kärlek i omänsklighetens tid

Celia har svårt att arbeta, har svårt att ta hand om sina barn, kan knappt tänka. Hennes migränhistoria börjar någonstans i tonåren men exploderar när barnen är små och mannen arbetar borta. Hon söker hjälp från vården gång på gång men den medicin hon får räcker inte och hon letar och tjatar, läser på och får till sist ytterligare en remiss och ännu en lång väntan tar sin början.

Och så söker hon febrilt efter kunskap om migrän och framför allt om lindring och bot. Hon har ett strikt medicinskt och neurologiskt perspektiv på sin migrän och blir sur när en studiekamrat föreslår KBT som behandlingsmetod. Hon läser om blodkärl, signalsubstanser, mediciner. Vanlig huvudvärk eller migrän? Hon fördjupar sig i migränen genom tiderna, hur den yttrat sig och behandlats, med den ena metoden märkligare och farligare än den andra, med huskurer och livsstilsförändringar – ska man springa eller låta bli? Dricka kaffe eller inte dricka kaffe?

Läsaren får hela tiden följa med på vägen till nya insikter, på vägen förbi placebo och studier med brister, tjänstledighet och avgiftning från smärtstillande som lett till en annan sorts huvudvärk jämte migränen, intervjuer med experter och misslyckad sommarsemester.

Det växlar mellan de större perspektiven – historia, litteratur, konst, samhällsutveckling – och det egna, mer begränsade, och jag fascineras av hur hon får fram så mycket, lyckas se så mycket genom det filter av smärta som är hennes vardag och verklighet. Men kunskapen är något att hålla sig fast i när det känns som om man faller fritt och man kan behöva spegla sig i andra för att hitta sig själv. Virginia Woolf och Charles Darwin, Sigmund Freud och Lewis Carroll led av svår huvudvärk och troligen migrän och de har alla skrivit om den.

Och det är i de personliga avsnitten det bränner till. Alla känslor som väcks av den egna oförmågan, människorna runt omkring som gör vad de kan men inte riktigt rätt eller tillräckligt, samtidigt som hon förstår att det är en omöjlighet. En medicin som hon efter lång väntan får innebär dagliga självskattningar och med dessa data kan hon i efterhand se mönstren, se hur hennes ursprungliga syn på sig själv och sin sjukdom var lite för snäv.

Det är ett elddop, en skärseld, och som läsare lider jag med henne och önskar intensivt att hon ska finna lindring, ska få rätt sorts hjälp. Och förundras över hur lite man faktiskt vet om denna inte så ovanliga men väldigt plågsamma åkomma.

Similar Posts:

• Är surströmmingen eller pepparbiffen mitt matarv?
• Filosofiska perspektiv på psykisk ohälsa
• Coffeetable-bok om kaffe
• Att visa vad man läser och ser
• Ur smärtan liv och poesi

Ruth är terapeut med ett skakigt äktenskap. De upprepade men fruktlösa IVF-behandlingarna har tärt på makarna och relationen. Pen är autistisk och har inte haft det så lätt men det är mycket som har blivit bättre på senare tid.

För Ruth är det egentligen en vanlig dag – det är bara det, att hennes man Aidan, som borde ha kommit hem kvällen innan, inte dykt upp. Han har meddelat att han är försenad men vad betyder det, egentligen? För Pen, däremot, är det en stor dag: hon ska gå på en miljödemonstration med sin bästa vän Alice, som hon har insett att hon är förälskad i, och sedan ska hon överraska henne med en konsert – och med att berätta om vad hon egentligen känner.

I korta kapitel, vars ”titlar” är tidsangivelser, skildras dagens förlopp. Perspektivet växlar mellan Ruth och Pen och snart får även Alice och Aidan komma till tals. Alla fyra skildras med värme och empati men utan att väja för det som de kanske inte gör så bra eller är så bra på, vilket gör dem levande och trovärdiga när de tampas med att förstå sig själva och varandra.

Pens sätt att se på världen är väldigt fint skildrat men också tydligt i och med att det visas både inifrån och utifrån och med ett mer analytiskt lager. Det känns dock inte som om läsaren blir alltför skriven på näsan, utan som om man får följa med i varven av funderingar. Det allra finaste är dock relationen med modern, som kanske kan vara en aning överbeskyddande men har skäl till det, som möter henne och hennes behov på så många plan. Flera gånger blir jag tårögd när jag läser.

Det väldigt konkreta är det som minner mest om James Joyce, de små detaljerna, de fysiska förnimmelserna. Däremot är det kort och koncist i stället för omständligt, vilket snarare för tankarna till Virginia Woolf.

Eftersom det är en dag och en stad börjar jag också tänka på det franskklassicistiska dramat – tidens, rummet och handlingens enhet. Egentligen är det bara tidskravet som följs strikt, eftersom en stad är ett väldigt stort rum, men det finns ändå där som en klang.

Trovärdiga människor i ett omisskännligt nu men på ett sätt som lånar drag från andra litterära epoker, med en intertextualitet som är mer aning än något annat. En bok och en dag som båda rymmer väldigt mycket.

Similar Posts:

• Vänskapens mörker och ljus
• Skapandets stad och livets villkor
• Mysdeckare om ond bråd död
• Glamourös gåta
• Charmiga detaljer, men färglös helhet

Jag har ett konto på Goodreads, den där västerländska plattformen där litteraturens konsumenter samlas. Eller ska jag säga bokälskare? Ordet litteratur verkar ha hamnat bland de ord som börjar samla damm. Flera kulturredaktioner (websajter eller papperstidningar) har döpt om sina Litteraturavdelningar till Böcker. Än har inte musikavdelningar döpts om till Låtar. Inte heller har konst börjat recenseras under rubriken Tavlor och Statyer.

Tillbaka till Goodreads, som väl är tänkt att tipsa om litteraturens mångfald i likhet med ett välsorterat bibliotek. Nog är det lite si och så med den saken. Min bedömning grundar sig i att jag under sommaren läste den danske författarens Carsten Jensens Vi, de drunknade. Romanen är en berättelse som vidgar sig i alla ledder och bredder. Med havet som kuliss och historier om 100-årig dansk skeppsfart och de familjer som kom i beröring med den for jag i väg på en underbar seglats.

När jag läst klart romanen och gav den högsta betyg i Goodreads ville plattformen premiera mig med ett boktips. Med orden ”because you enjoyed Vi, de drunknade ” föreslog algoritmen att jag skulle läsa:

Absolut är jag en bokälskare. Men algoritmer tillför inte mitt litteraturintresse särskilt mycket. Min nästa bok blev i stället Samlade noveller och prosaskisser av Virginia Woolf. Orsaken var att hennes roman Mot fyren var utlånad. Algoritmens förslag var långt ifrån det jag mest gillar med litteratur (inte böcker). Jag behöver plats för vindlande funderingar, sånt som dagdrömmande består av. Och där kunde Woolf möta mig med råge.

Är det så här det ska vara nuförtiden? Att digitaliseringen ska distansera mig och göra mig ointresserad av teknisk utveckling? Att jag känner ett tomrum när ordet litteratur på kultursidorna tas bort?

Mina betraktelser har sannolikt sin grund i att jag blivit överårig. Eller att jag släntrat för länge i sommarshortsen mellan bibliotek och hem. Efter sommarledigheten jobbar jag dock flitigt igen. Man kan nästan notera ambitionens glitter i ögonen. Eller är det blankheten i ögonen efter att jag tagit droppar för att fukta mina allt torrare ögon (åldern säger optikern)?

Similar Posts:

• I åldrandets stund
• När Billy och Ivar tar över
• Dansa med vargen!
• Idyll att stillsamt sukta efter?
• A life less ordinary

Anne Carsons debutverk från 1986, nu för första gången utgivet på svenska, är en essä om eros. Den som läst Anne Carson tidigare vet att hon ofta tar avstamp i antikens Grekland. Så är det även här. Essän granskar strofer från Sapfo, Homeros, Archilochos, Platon och Sokrates för att nämna några. Anne Carson inleder med att läsa Sapfos berömda Diktfragment nummer 31. Det skildrar en kvinna som betraktar en man och en kvinna, den hon åtrår, som sitter och samtalar med varandra.

Sapfo får grepp om begäret genom att identifiera det som en tredelad struktur. Vi kan med traditionell erotikteoretisk terminologi kalla strukturen för en kärlekstriangel och frestas att krasst postromantiskt avfärda den som ett billigt trick. Men tricket med triangeln är ingen mental trivialmanöver. Det får oss att se begärets radikala beskaffenhet. Om eros är brist behövs nämligen tre strukturkomponenter för att det ska aktiveras -älskare, älskad och det som kommer emellan.

Essän spårar sig metodiskt genom en stor mängd dikter som genomgående redovisas både på grekiska och svenska. Den som lärt sig klassisk grekiska kan alltså läsa själv och jämföra översättningar. Anne Carson för intressanta resonemang om eros betydelse för utvecklingen av det grekiska alfabetet och för den nedskrivna litteraturen.

Är det en tillfällighet att de poeter som uppfann Eros, som gjorde en gudom och en litterär besatthet av honom, också är de första författarna i vår tradition som har efterlämnat dikter i skriftlig form? Mer tillspetsat: Vad är det som är erotiskt med alfabetisering?

Även till läslust och vetgirighet finns ett samband, visar hon. Teserna backas upp ytterligare med exempel ur mer sentida litteratur – Virginia Woolf, Emily Dickinson, Jean-Paul Sartre…

Vad som är erotiskt med att läsa (och skriva) är inbillningens lek i det spelrum som uppstår mellan dig och ditt föremål för vetande. I likhet med älskare väcker poeter och romanförfattare liv i det rummet med sina metaforer och undanmanövrar. Rummets kanter är kanter hos sådant du älskar, sådant vars skevheter får det att röra sig i ditt inre.

Och Anne Carson visar med själva upplägget av sin bok vad hon menar. Den har korta kapitel som ofta avslutas med en liten provokation, en retning som nästa kapitel tar hand om och förvaltar. Läsarens begär efter mera, exploateras fullt ut.

Begreppet essä är kanske lite utslitet, men om man tar fasta på Michel de Montaignes ursprungliga mening med ordet – det vill säga undersökning – håller det väl som genrebestämning av Eros den bitterljuva.

Vid läsningen associerar jag till den allvetande berättaren i Milan Kunderas roman Varats olidliga lätthet. Romanens älskande når, trots sina enträgna strävanden, inte hela vägen fram till varandra – något som berättaren analyserar. Det är deras misslyckande som binder dem samman. Anne Carson är den allvetande berättaren i sitt debutverk. Det är en tät, kompetent text och en sann undersökning. Bonniers publicerar essän i Panacheserien, med ett läckert omslag formgivet av Nina Ulmaja.

Similar Posts:

• Genialt från Carson
• När ostronet och makrillen får bestämma dikten
• Du-alism
• Mitt liv som roman
• The Book of Love (is long and boring)

I den här berättelsen får miljön utrymme. Blickar och tankar vandrar, intryck från den stockholmska miljön blandas med den inre miljön hos en huvudperson som kämpar för att hålla ihop.

De vindlande beskrivningarna där vi följer pappans blick och tankegångar får mig att tänka på August Strindbergs Röda rummet. Även om vi i Gustafssons Odenplan håller oss till en enda huvudperson känns behandlingen av Stockholms miljöer snarlik Strindbergs banbrytande stil i slutet av förrförra seklet.

Den känslan förstärks väl också av de återkommande ålderdomliga ordvalen och formuleringarna:

Gryningen var när den äntligen kom en långsam avtäckning. Rummets alla små och stora ting, de sparsmakade möblerna, alla vinklar och vrår började gradvis framträda ur det grå mörkret.

Men det blir aldrig förstelnat eller krystat. I stället skapar det en fruktbar friktion mot de samtida karaktärernas relationer och den samtida stadens omvandling både under och ovan jord.

Det flytande språkets sätt att återge medvetande påminner även om Virginia Woolf. Men där hennes nydanande språkkonster minst sagt kan utmana den mest hängivne och enträgne läsare är Gustafssons språk mer inbjudande och tillgängligt. Visst är meningarna ofta långa och vindlande, men vi kommer alltid strax tillbaka och landar i miljön där vi kan hitta bäringen igen. Gustafssons stilsäkra språkkänsla låter oss inte gå vilse.

Pappan ska finnas där för sonen, vill finnas där för honom, gör vad han kan för att hålla ihop och fungera som en pappa förväntas. Men kanske är det ändå sonen som trots barnets naivitet och rädslor är den som bäst håller ihop och som därför är den som står för en fasthet som varken pappan eller staden besitter.

Nirstedt/Litteratur är ett nybildat förlag som sedan sin första publicerade bok i januari i år redan hunnit presentera flera mycket välskrivna titlar. Att redan nu, mindre än ett år senare, ha en Augustprisnominering är imponerande. Jag ser fram emot att se vad som kommer härnäst, både från Daniel Gustafsson och från Nirstedt/Litteratur.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2019
• Ingen skriver som Khemiri
• Trivsamt
• Storslaget om ostron
• Ett nytt projekt för familjen Peachey

Vårt ärende är att se vad vi kan göra med det engelska språket sådant det är. Hur kan vi sammanföra de gamla orden i nya ordningar på så sätt att de överlever, att de skapar något vackert, att de säger sanningen? Det är frågan.

För mig, och säkert många andra, är Virginia Woolf sinnebilden av en författare. Hon har inte bara skrivit några av modernismens viktigaste romaner, haft en tryckpress i vardagsrummet och tillsammans med sin man drivit förlagsverksamheten i Hogarth Press som bland annat publicerade verk av T S Eliot och Sigmund Freud. Hon tillhörde också kärntruppen i den såväl beundrade som skandalomsusade Bloomsburygruppen, en samling bohemer och fritänkare som porträtterats i böcker, filmer, teveserier – och nu senast i en utställning på konstmuseet Artipelag utanför Stockholm.

Det är inte utan att denna mytiska författare hämmar mitt recensionsskrivande. Vad skulle Virginia Woolf ha tyckt om min text? Duger den? Kanske är det inte så konstigt att jag får skrivkramp vid tanken på hennes omdöme. För nej. Det råder verkligen ingen tvekan om att hon tar litteratur och skrivande på största allvar. Som tur är upptäcker jag snart att hennes essäer, trots allvaret eller kanske tack vare det, inte sällan också glittrar av en särskild sorts sorglöshet och värme. I essän ”Brev till en ung poet” skojar hon till exempel friskt med gamla gentlemän och deras konservativa syn på litteratur.

Ingen, fortsatte han, medan han granskade ett kuvert genom sina brillor, har ens tid att skriva korrekt. Vi störtar, fortsatte han och bredde marmelad på sin rostade brödskiva, till telefonen. Vi anförtror våra halvsmälta tankar i ogrammatiska meningar åt vykortet.

Byt ut ”vykortet” i den sista meningen mot ”Twitter”, så har du har en perfekt nidbild av vår samtid sammanfattad i ett stycke. Och denna aktualitetskänsla, närvaro och spänst är, vid sidan av Virginia Woolfs speciella humor, karaktäristisk för essäerna i samlingen.

Om du är nyfiken på detta författarskap – vem är inte det? – men samtidigt lite rädd för att Virginia Woolf ska vara för ”svår och modernistisk”, så kan den här essäsamlingen vara ett bra ställe att börja på. Det är ett fint urval av texter som visar upp författarens stilistiska bredd och säkerhet. Virginia Woolf skriver omväxlande satiriskt, allvarligt, roligt, lyriskt, experimentellt och helt omistligt bra. Du kommer garanterat inte att ha tråkigt. Det kan ibland vara lite svårt att hänga med i Virginia Woolfs namndroppande och brokiga litteraturreferenser. Men låt för all del inte detta hindra dig. Ellerströms förlag ska ha en särskild eloge för den fina kommentarsdelen som, förutom att ange när essäerna skrevs och var de publicerades, också ger nycklar till essäernas persongalleri och litterära kontext.

I förordet till Författarlivet varnar Jonas Ellerström läsaren för att, i alltför hög grad, låta sina föreställningar om personen Virginia Woolf färga läsningen av hennes verk. Jag håller med honom. Virginia Woolf är en fantastisk iakttagare och hon kan, som få andra författare, berätta om vad hon ser så att det känns som om du är där. Själv har jag svårt att tänka mig ett bättre tidsfördriv än att se skymningen falla tillsammans med henne i ”Ögonblicket : sommarkväll”. Hon kan lära dig ”Att fiska”. Eller så tar du med henne på biltur en ”Afton i Sussex”. Sämre sällskap kan du ha. Oavsett vad ni hittar på – låt Virginia Woolf klättra ner från piedestalen. Dansa med vargen!

Similar Posts:

• I inspirerande sällskap med Virginia Woolf
• A life less ordinary
• Jubileumspocketens år
• Modernismens främsta dikt
• Från mobboffer till självständig yngling

I vilket fall känns det utlevande, insnärjda Bloomsburykollektivet som en lisa att läsa om – kanske till och med något att sukta efter?

Virginia Woolf, hennes syster Vanessa Bell, deras respektive, barnen Bell, diverse älskare, älskarinnor, arbetskamrater, alltsammans i en salig röra, levde och arbetade tillsammans, i varierande konstellationer, i Londonsstadsdelen Bloomsbury och på olika lantegendomar. Mest känt är nog Charleston, som konstnären Vanessa och hennes arbetskamrat (och fadern till hennes yngsta barn) Duncan Grant inredde, men där också maken Clive Bell hade ett rum.

De samlades kring Virginia och Leonard Woolfs bokförlag Hogarth Press, liksom kring Vanessa Bells och Grants Omega Workshops, som förmedlade konst och inredning. De målade på allt de kom åt, tog ljuvliga amatörfotografier och diskuterade konst såväl som livskonst. Det låter underbart konstruktivt, om än kanske lite socialt trassligt?

”Den mjuka modernismen” kallar Ingela Lind det. En modernism som handlar mer om utforskande, lekfullhet och skönhet än om avskalad effektivitet och förstörelse av det föregående. 1920-talet var kanske deras storhetstid, men ”Bloomsberries” var faktiskt verksamma under lång tid, närmare ett halvt sekel. Mer krigshetsande och nationalistiska perioder hade förstås inte mycket till övers för dem, men de fanns där. Vidhöll sin opposition och sitt andra sätt att leva. Det är betydelsefullt.

Ta sig frihet är mer eller mindre en omarbetning av Linds tidigare Leka med modernismen. Virginia Woolf och Bloomsburygruppen. Exakt i vilken utsträckning innehållet går igen har jag svårt att avgöra, för den tidigare boken har jag inte läst, men visst går ett och annat igen, att döma av Rusmus recension av denna.

I undertiteln till Ta sig frihet har Lind valt att lyfta fram Indien som en underskattad impuls för Bloomsburygruppen. Dit hade flera av dem, som så många i det brittiska imperiet, direkta eller indirekta kopplingar, och Lind återfinner det indiska i såväl litterära teman som bildkonstnärliga impulser.

Jag tycker mycket om Ingela Linds sätt att skriva. Hon skriver personligt, funderar själv – och är uppriktig med det. Hennes position är hennes egen, den egna nutidens, inte någon för all framtid objektivt fastslagen. Hon vrider och vänder på saker. Jag gillar det hos en fackboksförfattare.

Ta sig frihet är också en mycket vacker bok, fint formgiven med många bilder: foton, målningar, skisser. Jag gillar särskilt kapitelrubrikerna, som fått en snygg egen sida med en bakgrund av exempelvis någon av Bloomsburykonstnärernas mönster. Tyvärr släpper den mjuka, limmade ryggen på mitt exemplar redan vid första läsningen, och det är ju synd på en så fin bok.

Similar Posts:

• Renässans för en annorlunda modernism
• Flyktiga stycken
• Rena Vilda Västern
• I inspirerande sällskap med Virginia Woolf
• Udda kulturhistoria

Allt börjar när hon (då) blir (blev?) fascinerad av den sedan länge döde mexikanske poeten Gilberto Owen, som levde ett par år i New York innan han flyttade till Philadelphia för att dö. Nu är han helt bortglömd i USA, men när chefen på förlaget hon jobbar på efterlyser den näste Bolaño (dvs en död latinamerikansk författare som går att sälja till finsmakande anglos) drar hon fram Owen. Om hon sedan måste översätta honom själv och hävda att det är kända dåtida amerikanska poeter som ligger bakom översättningarna, eller att han polade runt med Lorca och Pound; må det vara hänt. Det är ju ändå fiktion, eller hur?

På Manhattan dog jag ofta. Jag tror inte ens att jag märkte det första gången det hände.

Men ju mer hon jagar efter Owen, söker upp hans gamla kvarter, spekulerar över hans liv i staden… då blir hennes liv allt mer vagt i kanterna, och romanen börjar spricka i sömmarna. Hon ser Owen på tunnelbanan, och romanen i hans röst börjar mer och mer skriva sig själv. Maken börjar läsa över hennes axel och kräva svar på exakt hur sanningsenlig romanen är, hur många hon låg med, om hon verkligen tycker han är så störig. Barnen kräver uppmärksamhet och förklaringar. Engelskan invaderar spanskan, och vice versa. (Woolfs egna rum som en exil, exilen som ett eget rum.) De två tidslinjerna – nu och då – blir tre, blir fyra, de två berättarna – hon nu och hon då – blir tre, blir fyra, de två romanerna – den hon skriver och den vi läser – fraktaliseras. Inte fragmenteras, det är hon noga med, men en horisontell roman berättad vertikalt (eller möjligen tvärtom, beroende på vem som är berättaren). Vem skriver vem? Vem är vems metafor? Vem skymtar vem flimra förbi genom tunnelbanefönstret? Vad hände med romanen hon skrev, som ju inte är De tyngdlösa?

I Tusen och en natt flätar berättaren samman en serie berättelser för att skjuta upp sin död. Kanske har den här berättelsen, den här döden, en liknande strategi, men omvänd. [...] Den enda utvägen, det enda sättet att rädda historiens alla plan, är att dra för en gardin och dra undan en annan: dra ner en persienn för att kunna knäppa upp blusen; radera en berättelse i ett dokument och bygga upp en annan handling i ett annat.
[...] I slutet av varje arbetsdag, sortera stycken, kopiera, klistra in, spara. Bara lämna ett dokument öppet som maken kan läsa och därmed stilla sin nyfikenhet.

En av de fascinerande sakerna med städer som New York är ju just alla dessa lager en kan vandra igenom, alla dessa myter som krockar med varann. När jag själv är där kan jag nästan navigera hela stan utifrån romaner, låttexter och filmscener, även på ställen som sedan länge städats upp, platser jag besökt hundratals gånger utan att faktiskt någonsin ha varit där, gå upp i en berättelse jag kan utantill, samtidigt som folkmassan gör en osynlig. Det spökar i städer, även om vi här i Stockholm gör vårt bästa för att oskadliggöra spökena med minnesskyltar som binder fast dem som Ghostbustersfällor. Det har skrivits många stora, långa, omfattande romaner om New York och Mexico City; och minst lika många som handlar om att skriva romaner, men få som så effektivt som De tyngdlösa fångar in just den där svindlande overklighetskänslan, sättet det både kittlar och vänder sig i magen. En metafysisk thriller som på bara drygt 160 sidor rycker undan mattan för både läsare och författare. Vem fan behöver döda författare när de levande gör sådana här saker?

Similar Posts:

• Skön är själarnas pilgiftsgång
• Fantastisk berättelse om världens bästa auktionsutropare
• Personlig tankebok från en rockpoet
• Ett glänsande smycke
• The Rise and Fall of J-M Basquiat

Vissa noveller sys ihop, som den om en person vars sambo är så besatt av sekelskiftesförfattaren Katherine Mansfield att det riskerar att rasera deras förhållande. I en senare historia stöter huvudkaraktären ihop med Mansfields filosoferande spöke på en parkbänk. De korta berättelserna kittas samman av instick av insamlade upplevelser och tankar från Ali Smiths bekanta, där de beskriver bibliotekens betydelse för dem själva och lokalsamhället. Här varvas politiskt frustrerad indignation över nedskärningar med guldkantade minnen från barndomar men alla enas i en grundläggande gemensam ståndpunkt att biblioteken utgör en livsviktighet och borde ha en självklar plats i samhället.

I samma ovan nämnda intervju säger Smith att noveller ligger ganska nära i poesin i sina krav på läsaren. ”Det enklaste i världen är att läsa en blockbuster-roman – man kan hoppa över och skumma på ett sätt som är omöjligt i en text där varje ord räknas.” Nu är hennes prosa inte på något vis svårgenomtränglig men poängen är ändå tydlig. Vid ofokuserad läsning kan man till exempel råka missa en avgörande mening, som att någon deltagande i en konversation i själva verket är död sedan flera år. Samtidigt är sådana gränsöverskridande inslag inget som det görs en stor affär av i den här novellsamlingen. Det blir en obesvärat självklar del av framåtflytandet i texten.

På baksidan av boken lyfts bibliotekstemat till att vara något betydligt centralare än vad det i själva verket är. Det som förenar historierna är snarare en aningen lösare tematik i återkommande referenser till olika författarskap från litteraturhistorien och filosofiska tankar om ords betydelse. Denna Ali Smiths tredje utgåva på svenska är en fin och säreget mångfasetterad bekantskap, som förtjänar sina närläsare.

Similar Posts:

• Personlig tankebok från en rockpoet
• ”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”
• En experimentell blandning av samhällsdebatt och skönlitterärt
• Den rätta julkänslan
• Många sätt att gå vilse på