Åren har passerat, resorna har avlöst varandra och adresserna skiftat. Men någonstans mellan sensommar och höst finns alltid några dagar i Göteborg inritade i min kalender.

I år delade jag som många gånger förr hotell med min kollega Anna C från Dagensbok. Hotellet hade korridorer så långa och ödsliga att man nästan väntade sig att tvillingarna från ”The Shining” skulle dyka upp runt nästa hörn. Stephen King hade förmodligen känt sig hemma där.

Resan blev också speciell av en annan anledning. Min Dagensbok-kollega Anna Carlén debuterade i år med en bilderbok. Att få följa med på den delen av hennes resa var fint. Jag lyssnade på hennes montersamtal, såg henne signera sin bok och möta sina läsare. Mitt bland alla programpunkter och seminarier blev det en av de stunder som jag kommer att bära med mig från årets mässa. Att få se en bok lämna skrivbordet och ta sina första steg ut i världen är trots allt något alldeles särskilt.

Årets tema var folkbildning och spel. Stora och generösa teman som på många sätt fångar vad Bokmässan vill vara: en plats där berättelser, kunskap och nyfikenhet möts.

Men varje besökare har sin egen bokmässa.

Min bokmässa handlade i år om bilderböcker, poesi och crime.

På bilderboksseminarierna återkom diskussionen om åldersindelningar. Flera menade att de ofta begränsar mer än de hjälper. Bilderboken är ju inte bara en bok för barn i en viss ålder. Den är en konstform som kan tala till människor på olika sätt beroende på vem som öppnar den.

Samtidigt diskuterades hur äldre bilderboksklassiker ska kunna nå nya generationer. Behöver språket moderniseras? Kan bilderna förändras? Frågorna väcker känslor. Språket förändras ständigt, vare sig vi vill det eller inte. Som tidvatten drar det sig tillbaka och kommer tillbaka i nya former. Kanske handlar det mindre om att skriva om och mer om att hålla berättelserna levande. Att låta också dagens barn hitta vägar in i dem.

I Rum för översättning och poesi lyssnade jag bland annat på ett samtal om villkoren för barnboksöversättning. Det blev tydligt hur många faktorer som påverkar vilka böcker som faktiskt når svenska läsare. Internationella priser kan öppna dörrar. Sociala medier har blivit allt viktigare. När kulturredaktionernas utrymme krymper får Bookstagram och engagerade läsare en allt större betydelse.

Jag fick också äran att lyssna på två vänner som läste sin poesi i Rum för poesi. Deras texter fyllde mig med naturpirr och växtkraft. Som känslan av en brusande å, skogsluft och något som långsamt börjar gro. Det blev en av de där stunderna som dröjer sig kvar långt efter att applåderna tystnat.

Men det som kanske fastnade mest hos mig var något ganska enkelt.

Böcker behöver möten.

Det pratades om bokfrukostar för förskollärare och bibliotekarier. Om författarbesök. Om engagerade bokprat. Om människor som med glöd och inlevelse presenterar böcker för barn.

En bra bok hittar inte alltid fram av egen kraft.

Ibland behöver någon räcka fram den och säga:

”Den här tror jag att du kommer att tycka om.”

På Crime Time-scenerna kretsade flera samtal kring pusseldeckarens återkomst. Agatha Christie känns plötsligt mer aktuell än på länge. Läsaren vill återigen bjudas in till gåtan och få vara med och lösa den.

Samtidigt diskuterade andra författare genrens mörkare sida. Hur skrämmande får man egentligen skriva? Hur långt kan man gå?

Det fascinerar mig att deckargenren i dag rymmer både den mysiga mordgåtan och den nattsvarta thrillern. Kanske säger det något om oss läsare. Att vi både söker tröst och vill bli omskakade.

Jag gick på seminarier om bilderböcker, poesi, översättning och deckare. Jag antecknade, lyssnade och lärde mig nytt.

Men bokmässan är såklart också alla människor man möter.

Alla författare.

Alla bokälskare.

Alla samtal, möten och återseenden.

Det finns människor som jag bara träffar här, en gång om året. Under några intensiva dagar i Göteborg korsas våra vägar igen innan vi återvänder till våra egna håll.

Och det är kanske därför jag fortsätter att återvända.

Tills vi ses igen, Bokmässan.

Similar Posts:

• Bland bilderböcker och Crimetime. Anna Livs bokmässa 2024
• Bland bilderböcker, brunnslock och bokbekanta, Bokmässan 2023
• Inför Bokmässan 2011
• Veckan efter bokmässan
• Herta Müller besöker Internationell författarscen

I den nya romanen Inte den du tror börjar allt med ett fall vid en tågperrong. Ett ögonblick där ett liv tar slut och tre kvinnors tillvaro långsamt börjar rämna.

Restaurangägaren Paddy Swann var en sådan man som fyllde ett rum, festens självklara mittpunkt. Den som alla såg. Tills den dag någon knuffar honom framför ett tåg.

Kvar finns dottern Ash och hustrun Nina. Kort efter begravningen anländer ett märkligt paket: ett brev och en tändare från Nick Ratcliffe, en gammal vän till Paddy. Gåvan väcker fler frågor än den besvarar och snart börjar Nick dyka upp allt oftare i deras liv. Ash känner ett motstånd som hon inte riktigt kan förklara. Något med Nick skaver, och i det tysta börjar hon nysta i vem han egentligen är. En försiktig och alltmer målmedveten jakt på hans förflutna.

I samma stad försöker blomsterhandlaren Martha hålla ihop sin tillvaro, både familjen och ekonomin, medan maken Al ständigt är på resande fot. Också han bär på något som inte riktigt vill visa sig i ljuset.

När familjernas vägar korsas dras Ash, Nina och Martha in i en historia som långsamt mörknar. Sanningar glider, roller skiftar och den där obehagliga känslan i magen växer sig allt starkare.

Till slut återstår bara insikten att de borde ha lyssnat på sin magkänsla.

Det är också här Lisa Jewell visar sin verkliga styrka som berättare tycker jag. Hon rör sig i miljöer som först känns trygga och vardagliga: hem, relationer, människor som försöker få livet att gå ihop. Men långsamt förskjuts perspektivet. Något ligger fel, och det som först bara anas börjar gradvis ta form.

Jewell arbetar skickligt med den där krypande känslan av att verkligheten inte riktigt är vad den verkar vara. Hemligheter sipprar fram i små doser och sanningen blottläggs undan för undan. Det är ett berättande som bygger mer på förskjutningar än på plötsliga chocker, där spänningen växer fram ur vardagen själv.

Som läsare tvingas man hela tiden ompröva det man just trodde sig förstå. Människor visar sig vara något annat än de först verkade vara, och det förflutna kastar långa skuggor över nuet.

När boken är slut dröjer sig just den känslan kvar. Den där stilla oron över hur lite vi egentligen vet om människorna omkring oss, och hur nära mörkret ibland ligger den helt vanliga vardagen.

Similar Posts:

• Rafflande och smart om ett försvinnande
• Kuslig comeback
• En opålitlig historia
• Besatthet, hemligheter och familjeband
• Hemligheternas hus

I boken möter vi Estelle som är en flicka som funderar mycket. Det hon funderar mest på är vad man egentligen kan göra här i världen? Vår huvudperson verkar vara en som inte duckar för otäcka saker, snarare dras hon till dem. Det Estelle börjar att undra är om man kan klättra i träd utan att hålla i sig? Nej, det kan man inte visar det sig. Hon fortsätter att undra om man kan locka håret med en borrmaskin? Vad tror ni? Och kan man simma med pirayor? Absolut inte! Det tar en ände med förskräckelse.

Boken är spännande uppbyggd där undran står på en sida och när vi vänder blad levereras svaret. Det är dramatiskt och pirrigt. Har ni också undrat om man kan fånga en ishockeypuck med munnen?

Det visar sig faktiskt att man inte kan göra en endaste sak av det som Estelle undrar om man kan. I berättelsen är det Estelle som i fantasin provar alla farligheter hon funderar på och det går alltid åt helskotta. Det här verkar vara en tjej som drömmer om utmaningar och läskigheter. Vi får inte veta något om hennes liv, men hon verkar lite uttråkad.

Kan man? är en bilderbok som drar saker till sin spets. Den passar inte alla, men väldigt många barn fascineras av illustrationerna och Estelles undringar. Jag har varit med om barn som tycker att det blir för otäckt och Emma Adbåges bilder väjer inte för konsekvenserna. Här får blodet flöda och kroppsdelar ryka på självaste huvudpersonen. De allra, allra flesta barn jag stött på älskar denna bok och vill höra den om och om igen.

På fjolårets bokmässa i Göteborg diskuterades mycket om temat på bilderböcker och huruvida de måste vara moraliska och uppfostrande. Vilket de naturligtvis inte behöver, eller bör. Bilderböcker ska liksom alla böcker vidga världsbilden och öppna upp fantasin för sina läsare, det tror jag att ni är överens med mig om.

Jag kan till sist inte låta bli att fantisera om en uppföljare där huvudpersonen undrar över saker som faktiskt går att genomföra. till exempel: Går det att lära en gammal hund att sitta? Eller går det att flyga till månen? Det lär inte vara Estelle som undrar dock.

Similar Posts:

• Klimatet strikes back
• Griniga gamla hundar
• Flodfantasi
• Varför jag fortsätter att återvända till Bokmässan
• Kängurubarn och föräldrakärlek

Men hoppade Caitlin verkligen själv, eller blev hon rentav puttad? Helt plötsligt kliver nämligen ett vittne fram och säger sig ha sett Caitlin uppe på bron med någon.

Meghan försöker hålla sig borta ifrån allting, men blir ändå indragen i detta drama. Hon tycker att det är något som inte stämmer med Meghans familj. Är det något som föräldrarna och hennes syskon döljer? Och vem är mannen med de otäcka ögonen som försöker besöka Meghan? Intrigen tätnar samtidigt som inget är som det verkar.

Det kallas tydligen för popcornthriller. En underhållningsthriller som tar begreppet bladvändare till helt nya nivåer och som är lika beroendeframkallande som en skål popcorn framför en deckare på tv. Full av oväntade vändningar som poppar hejvilt och gör att man bara måste läsa en sida till.

Hon ångrar sig inte är verkligen en rågad popcornskål som är svår att slita sig ifrån. När jag tror att jag förstått hur det ligger till så dras mattan undan och förvirringen är återigen total. På ett mycket bra och rafflande sätt kan tilläggas. Jag älskar litteratur och film som jobbar på detta sätt. Men det kräver sin berättare. Kubica kan konsten att överraska och skrämma upp sina läsare utan att göra dem förvirrade.

Karaktärerna är mångbottnade och ofta rätt knepiga. Det är väl det som gör att de känns så levande och trovärdiga. Som ni förstår blir det svårt att berätta så mycket mer om den här historien. Den är gjord för att läsas, rysas över och bli överraskad. Jag tyckte om Hon ångrar sig inte men tycker att Kvinna saknad av samma författare är ett par strå vassare.

Similar Posts:

• Uppfriskande rått och norskt
• Skott, lögner och familjeband
• Lögner, lager och livet liksom
• Nagelbitande och filmiskt
• Spännande och förutsägbart i 1920-talets Berlin

Med detta i minnet blev jag mycket nyfiken på Konstiga Sally Diamond av Liz Nugent. Här får vi möta Sally Diamond som är drygt fyrtio år. Hon har bott med sin far som är psykiatriker i många år. När fadern dör efter en tids sjukdom gör Sally som hennes pappa sagt:

När jag dör, släng mig i soptunnan.

Hon förstår inte varför folk förfasas och varför hon hamnar på löpsedlar? Allt hon gjorde var att följa sin pappas sista önskan. Det här blir början på en mörk härva där Sally tvingas till att fundera på sin barndom. Varför har hon inga minnen innan hon blåste ut ljusen på sin sjuårs-tårta? Vem är den mystiska S som skickar henne en nalle som hon instinktivt vet heter Toby och som hon genast bär tätt intill sig?

Allt detta får henne att sakta och med terapeutisk hjälp våga öppna upp sig och våga blicka utåt. Tidigare har hon isolerat sig och de gånger hon tvingats röra sig i det lilla samhället Roscommon på Irland har Sally låtsas vara döv för att slippa konversera med folk. Nu bryts isoleringen och Sally tvingas ha kontakt med släkt och lär även känna nya människor, även om hon är ytterst skeptisk.

Det är en berättelse med fler lager än en tusenbladstårta och det är det som får mig fast. Det avslöjas ständigt nya hemligheter och historien vrider sig och slår kullerbyttor längs vägen. Men det är skickligt uppbyggt så det blir aldrig det minsta kryptiskt även om det kan vara konstigt. Dock hissnar det i mig av alla otäcka händelser som stackars Sally Diamond tvingas upptäcka om sitt liv och sin bakgrund. Det här är en bok jag hade svårt att lägga ifrån mig. Men när jag var tvungen att göra det så levde den i mig ändå. Så vill ni ha en bok som gnager sig in under skinnet och stannar kvar så är det här ett boktips. Ett extra tips om ni gillar spänning är som sagt att avsätta tid. Men det löser sig. Är en bok bra så är den bra.

PS. Det här är nog årets snyggaste bok rent visuellt. DS.

Similar Posts:

• Dolda hemligheter och mörka vrår
• Händelser vid vatten
• En opålitlig historia
• Förtjusande frisk och ryslig mordgåta i skärgården
• Omläsning av en avskydd hustru

Eftersom Verity varit med om en olycka kan hon inte färdigställa sina böcker på egen hand, men det är först när Lowen kommer hem till författaren hon inser hur illa det är ställt. Vad som är tänkt att vara några timmars letande efter manuskript och anteckningar för kommande bokdelar utvecklar sig till en helt annan vistelse som Lowen aldrig kunnat föruspå. Och i huset finns ju Jeremy, Veritys make. Som fått Verity att lämna bitmärken på sängramen (som han sedan lånar ut till den gästande författaren Lowen?).

Tyvärr faller även bokens karaktärer platt för mig, de är varken övertygande eller engagerande. Veritys make, Jeremy Crawford får till exempel aldrig bli mer än ett tomt skal till man. Hans enda egenskaper är att han är snäll, sexig och älskar sina barn. Han finns med i berättelsen för att kvinnorna ska ha något att åtrå, men får aldrig bli en hel person.

Detta är första boken jag läser av Colleen Hoover och jag kan förstå varför hon har blivit så känd, det är full fart från första raden. Verity är en spännande och stundtals obehaglig upplevelse och beskrivs av förlaget som en mörk, romantisk thriller. Trots att jag är den mest lättskrämda läsaren i mannaminne drabbas jag dock inte av den obehagskänsla som Hoover försöker skapa, allt känns för orealistiskt och konstlat. Jag är inte heller en särskilt analytisk läsare, utan brukar låta mig svepas med, men Verity är skriven på ett sånt sätt att jag hela tiden ser förbi berättelsen och börjar analysera den istället. Hoover lyckas med konststycket att skriva en bok som är både förutsägbar och fylld med oväntade vändningar på samma gång. Det är en konst i sig.

Ett intressant ämne som passerar i förbifarten är frågan om skillnaden mellan en författare och hennes verk, detta är något gärna hade fått utforskas vidare. Vilken typ av person behöver man vara för att kunna skriva en bok ur skurkens perspektiv? Kan en snäll person skriva hemskheter som får blodet att isa?

Similar Posts:

• Svajigt men starkt
• Obevekligt mot katastrofen
• En modern klassiker om ras
• Att vara Alice
• En barnskådespelares vittnesmål

Podcast-profilen Alix Summer firar att hon fyller 45 tillsammans med sin man på den lokala puben. Där springer hon på Josie Fair som också är ute och firar att hon fyller 45. De är alltså födelsedagstvillingar som Josie förväntansfullt säger. Ett par dagar senare springer de på varandra igen utanför Alix barns skola. Där och då berättar Josie att hon lyssnat på Alix podcast där hon intervjuar olika intressanta kvinnor. Josie lyckas övertala Alix att hon ska intervjua henne då hon påstår sig ha en väldigt stark livsberättelse.

Det går dock relativt snabbt upp för Alix att Josie inte är den hon utger sig för att vara. Undan för undan nästlar sig Josie in i hennes hem och i hennes liv. Det får Alix att börja tvivla på vad som egentligen är sant och vad som är lögn? Och där Alix ser Josie som någon hon intervjuar så känner Josie att de börjar bli bästisar.

Huvudkaraktärerna verkar självständiga och starka men under ytan bär de på tvivel och sår ifrån förr. Sånt som inte vill läka utan istället varar och gör riktigt ont.

Det här är en roman med mycket mörker och många hemligheter. Om att skrapa på ytan och så krackelerar allt. Det är emellanåt så smärtsamt beskrivet att det gör ont att läsa. Det som gör det hela ännu otäckare är att boken bär en stark ton av True Crime även om det är en roman. Parallellt med berättandet förstår vi att det hela blivit en Netflix-dokumentär efteråt. Alltså, inte på riktigt utan i bokens universum. Men jag tror att en fejkdoku på Netflix skulle göra den här skruvade berättelsen rättvisa. Den har alla förutsättningar för att bli riktigt filmisk och ryslig.

Similar Posts:

• Hemligheternas hus
• Lögner, lager och livet liksom
• Besatthet, hemligheter och familjeband
• Rafflande och smart om ett försvinnande
• Kuslig comeback

Och den stora frågan är, var det en olycka?

Eller har deras gemensamma hemlighet avslöjats?

Utöver deras gemensamma förflutna har de numera väldigt lite gemensamt på ytan. En är diplomat, en är lärare och en annan banktjänsteman. Tillsammans har de bevarat en hemlighet och ett förtroende som getts dem för decennier sen, en hemlighet som visade sig styra hela deras liv.

Maos hibiskus är både en fartfylld thriller och en nostalgisk bok. Peter Kadhammar väver på ett otroligt skickligt sätt ihop större världshändelser med huvudpersonernas liv. Berättelsen har många, långa trådar som sträcker sig ut i världen, till Kina och Ryssland. Nutiden och den personliga historien vävs ihop med historiska skeenden och långsiktig ideologisk kamp. Som läsare finns en hel del att lära sig, både om historien och om nutiden.

Peter Kadhammars berättelse är stundtals oväntad makaber, speciellt i kontrast till det vardagliga tempo som inledningsvis präglar boken. När fler börjar dö intensifieras allt och boken växlar snabbt upp i tempo. De är frustrerande att som läsare och åskådare se hur de som borde samarbeta misslyckas med det, samtidigt som svaret på gåtan aldrig är riktigt tydligt.

Parallellt med de sex vännernas historia får vi följa polisens arbete, framförallt kommissarie Magnusson som leder utredningen. Berättelsen om polisens arbete är befriande fri från bakgrundshistoria, alkoholproblem och annat som brukar känneteckna en klassisk deckare. De framstår som lagom mänskliga, faktiskt mer mänskliga än några av de vänner som figurerar i gruppen av gamla maoister. Där når författaren inte ända fram, några får bli huvudpersoner medan andra förpassas till en biroll så liten att de mer känns som en röd-skjorta från Star Trek.

Maos hibiskus nosar på många olika genrer på samma gång, thriller, deckare och bildningsroman. Kombinationen fungerar oväntat bra och jag ser fram emot att läsa mer skönlitterärt av Peter Kadhammar.

Similar Posts:

• En liten pusselbit till det stora Kina-pusslet
• Glittrigt yttre, spänningslöst inre
• Skåpmat och intriger
• Vindlande berättelse om identitet
• Terror är straffet för något man aldrig gjort

Nu är hans far en berömd konstnär med stora rikedomar. Dock håller han på att dö i en hjärntumör och vill hux flux ta upp kontakten med sonen han så brutalt övergav. Isak är tveksam och rådfrågar sin kära morfar som avråder. Men det är något som drar. Nyfikenhet plus att det förflutna fortfarande är sårigt. Isak och hans tjej Madde åker för att hälsa på pappan på Gotland. Där dras de snabbt in i ett inferno av lögner, svek och mörka hemligheter.

Jag ska erkänna att jag hade svårt att komma in i den här boken. Fick börja om flera gånger. Dock gav jag mig inte eftersom jag blev så drabbad av den förra boken Sarek som även var Ulf Kvenslers debut. Det var något med hur den här berättelsen dundrade på i början som fick mig att förlora fokus gång på gång. Men skam den som ger sig som man säger. Det var ju något som brände. När jag väl kom in i boken var den svår att lägga ifrån sig.

Berättelsen har en nerv som gör en på helspänn. Ibland glömmer jag tid och rum. Så spännande och mörk är den här historien. Karaktärerna är skickligt utmejslade, och de är nästan alla rätt osympatiska. Den enda jag känner värme för är Isaks morfar. Denna omtänksamma, snälla man som alltid ställer upp för sitt barnbarn. Han är helt underbar och behövs för att lite mjuka upp den här korpsvarta historien. För de andra som befolkar boken är som sagt inte särskilt trevliga, inklusive vår protagonist Isak. Han kämpar på så gott han är förmögen till men hans förflutna hugger honom i hälarna gång på gång.

Det är mycket ondska och obehag i Brandmannen och jag kan inte låta bli att vilja veta mer om Isaks pappa Fredrik och hans bakgrund. Hur blev han som han blev? Det vill säga übervidrig. Historien griper tag mig. Det är något som gör det lite blurrigt och knepigt att hänga med i emellanåt. Men sanna mina ord, det här
är en berättelse full av ondska, medmänsklighet och släktskap. Så häng på.

Similar Posts:

• En nagelbitare i svenska fjällen
• Sockersött och avgrundssvart
• Ingen skriver som Khemiri
• Häpnadsväckande, hemskt och hudlöst
• Det förflutnas förhäxande toner

I Oslo bor Clara och Haavard med sina små tvillingpojkar. Hon jobbar på departementet där hennes hjärtefrågor handlar om att sjukhus, socialtjänst, förskolor och vårdcentraler ska ta ett större ansvar för att slå larm vid misstanke om våld eller missbruk. Hennes barndom gör att hon särskilt brinner för barns måenden. Haavard är en skicklig och välrenommerad barnläkare.

En ung pojke kommer in svårt misshandlad till sjukhuset där Haavard jobbar. Trots omedelbara åtgärder dör pojken. Misstankarna riktas genast mot pappan som uppträder aggressivt och märkligt. När pappan bara en stund senare hittas död på sjukhusområdet blir allting ännu mer märkligt.

Det som sker gör Claras och Haavards redan såriga äktenskap ännu skörare. Sådant som legat dolt kommer kommer upp till ytan. Lägg därtill hemligheter som bara vi som läsare får veta. Det är en smart, spännande historia som snart skenar iväg med fler mord. Rafflande är bara förnamnet.

Jag fängslas av att berättelsens karaktärer är karga och lätt osympatiska när man skrapar på ytan. Ett annat plus är att vi strax efter bokens mitt får veta vem mördaren är. Jag gillar det. Det är spännande att få följa hens planer och förfaranden. Men det tillkommer twister som gör att jag blir osäker om allting är som det verkar. Såklart, annars vore det lite för lätt.

För att knyta ihop texten så tycker jag att den här boken är härligt skruvad på ett filmiskt vis. Miljöerna är varsamt men noggrant beskrivna och jag glömmer allt annat när jag läser den bitvis. Särskilt mot slutet. Visst, det kan vara rätt crazy ibland, men jag diggar det.

Similar Posts:

• Hemligheter, hemskheter och habegär
• Nagelbitande och filmiskt
• Dolda hemligheter och mörka vrår
• Suggestivt, mörkt och eldfängt
• Inspektör Vera gör entré