Magister Sir, var Jivans gymnastiklärare i skolan. När han i sin vardagslunk saknar inspiration är han ovetande om hur han kommer att agera när Jivan blir rubrikstoff i medierna. Samma sak gäller Lovely, hijran som välsignar både brudpar och spädbarn för att få in pengar till kollektivet med övriga kastlösa personer. Jivan har hjälpt henne att lära sig läsa och skriva.

Jivan, Magister Sir och Lovely är så lätta att känna igen sig i. Deras liv är ingen lek, de vill ta ansvar och de vill utveckla sig. Livets brister är i deras fall en hävstång som kan lyfta dem till en annan nivå. Mest känslosam är Lovely – jag fattar tycke för henne snabbt. Eller vågar jag säga att jag gillar Magister Sirs fru, bifiguren med de krassa replikerna? Man och hustru har tagit varandra för givna och de syrliga kommentarerna vid mannens hemkomst från skolan är i klass med replikerna mellan makarna i tv-serien Pang i bygget.

När Jivan anklagas för att vara terroristen som ligger bakom ett brandattentat vaknar hejarklackstanten i mig. Var och en väcker min sympati eftersom de hamnar inför val som de vare sig kan undvika eller låta bli. Moraliska dilemman trängs med behovet av bekräftelse som de saknat i så många år. Deras längtan efter ett annat liv inbegriper också något annat. Någonstans mellan raderna hörs en fråga: Visst borde några andra i samhället också få det bättre som en följd av mitt val?

Det okontrollerbara som händer Jivan är den mest smärtsamma läsningen. Hennes mardröm som oskyldigt anklagad beskrivs i livfulla scener med de övriga kvinnofångarna i häktet inför rättegången. Hettan, hierarkin och hopplösheten får svetten att klibbas på mig trots att jag läser romanen i aprilmånadens bakslagskyla.

Jag är nog lite bländad av hur Majumdar i sina korta och intensiva kapitel balanserar dessa levande personporträtt med miljöbeskrivningarna där det indiska samhällsbygget skymtar. I kulisserna finns politiska partiledare och ingen kan egentligen bevisa hur de nyttjar flockbeteendet för att vinna makten vid nästa val. Demonstranterna utför protester i utbyte mot ett mål mat men när ord utropas om rättvisa i folkmassan slutar det mer än illa. Same, same but different, tänker jag, och ser historiens upprepning genom århundradena. Inte heller blir det bättre av att journalisten som intervjuar Jivan i häktet verkar styras av det slitna uttrycket ”Ingen rök utan eld”.

En eld sätter sannerligen den nutida indiska drömmen i ett starkt ljus. Att vilja resa sig från ett dammigt förr och inte bara underordna sig den rådande situationen är ett tema som Majumdar förvaltar på ett imponerande vis i sin debutroman. Romantiteln anspelar i första hand på den fiktiva tågbranden som är startpunkten för berättelsens samhällskritik. Men i mina ögon tycks den även spegla den eld som uppstår inombords när människor känner längtan efter ett annat liv.

Similar Posts:

• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Kulregn över Himalaya
• Romantiserat Indien
• Rik roman om Indiens konflikter
• Nyanser av ensamhet och liv

Men man ska akta sig för att underskatta sprängstoffet i signalpolitiken. Icke-adliga personer kan under rätt omständigheter få tillträde till klubben. Vissa före detta livegna adopteras av sina före detta herrar. På så vis är det föränderliga tider. Men som alltid är den gamla makten ovillig att på riktigt avstå sina privilegier.

I maklig takt stiger temperaturen i tryckkokaren som är det ryska samhället. Nihilistiska terrorister förbereder fasansfulla illdåd. De omsorgsfullt utmejslade romanfigurerna dras alla på olika sätt in i intrigen.

Det är frestande att läsa Onda andar med biografiska glasögon. I sin ungdom på 1840-talet hade Fjodor Dostojevskij ingått i en krets av radikaler, organiserade i hemliga celler, precis som huvudpersonerna i Onda andar. Ledargestalten då, en viss Nikolaj Spesjnev, kan sägas vara representerad i romanen av Stepan Trofimovitj Verchovjenskij, det är en gängse läsning.

Onda andar utspelar sig dock i en tid då Stepan Trofimovitj är något av en föredetting. Det är hans son Pjotr Stepanovitj och vännen Nikolaj Vsievolodovitj Stavrogin samt deras generationsfränder som stiger fram och utgör romanens verkliga huvudpersoner. De tar det politiska idégodset vidare i en radikalare riktning.

Fjodor Dostojevskij följde vid tiden för romanens tillblivelse noga rättegången mot ett stort antal nihilister, vars ledare hette Sergej Netjajev. Denne kan betraktas som en radikalare uttolkare av socialisten Spesjnev. Netjajev kan mycket väl ha tjänat som förebild för en eller flera av romanens radikaler.

Ett av verkets teman är alltså spänningarna mellan generationer under en epok då det gamla agrara samhället och dess maktstrukturer utmanas av nya idéer. Vilket ansvar har den äldre generationen för sina lidelser och hur dessa senare muterar till något oerhört?

Läst på det sättet blir Onda andar en viktig roman för vår tid. I USA följer vi hur Republikanerna, ”The Grand Old Party”, håller på att transformeras till Trumpklanens parti. Och här hemma har vi första parkett för att bevittna vad som kan åstadkommas när socialdemokraterna tappar mark till nationalister.

Men det där är makroperspektivet. Fjodor Dostojevskijs verkliga mästarprov är den psykologiskt inträngande karaktärsskildringen. Få författare skapar så trovärdiga gestalter och relationer. Han har god hjälp av den allvetande berättaren G-v, vars insikter och iakttagelser det ibland är svårt att förstå hur G-v kommit över.

Onda andar är emellertid en satir tecknad i mörka toner. Det finns stunder då man frågar sig hur mycket författaren egentligen känner för romanens figurer, många av dem framstår i så löjlig dager. Men det är väl så vi människor ofta är: löjliga.

Romanen påminner om en Shakespearesk tragedi. Den har tre delar som var och en bär på sin kulmen mot slutet. Det saknas verkligen inte galenskap, nattsvart hat, svek, mord och självspillingar. Men i flera fall står Fjodor Dostojevskij upp för sina löjliga figurer till slut. I synnerhet gäller det Stepan Trofimovitj, vars död får ett särskilt försonande skimmer över sig.

2021 firades 200-årsjubiléet för Fjodor Dostojevskijs födelse, bland annat med denna utgåva från Modernista. Likt Idioten, Bröderna Karamazov och Brott och straff är Onda andar en roman att återvända till igen och igen. Här finns ständigt nya perspektiv att upptäcka hos människan.

Similar Posts:

• Revolution rock
• Väntar på färgläggning
• Det är synd om människokräken
• Styvfaderns skeva sorg
• Tankeväckande tegelsten

Bilden av en ”ensamvarg” utmanades förstås också genast. Inte nog med att Anders Behring Breivik hade ett förflutet i Fremskrittspartiet, hans så kallade manifest kryllade av citat ur och hänvisningar till högerextrem bloggosfär och högerpopulistiska, rasistiska aktörer i sociala medier.

En som så här i efterhand förmår sätta in terrordådet den 22 juli 2011 i sitt sammanhang är den svenska vänsterpartisten Ali Esbati. Han har sitt ursprung i Iran, är överlevare från Utøya och har varit politiskt aktiv i svensk rikspolitik under lång tid.

Att läsa hans ögonvittnesskildring från ön är som att följa en dokumentärfilmares skakiga, handhållna kamera. Närvaron är fullständig och läsningen gastkramande. I ett läge klamrar sig Ali Esbati fast vid en sten i strandkanten. Skytten står ovanför honom, uppe på berghällen och uppmanar människor att ”ta det med ro” och komma fram från sina gömställen inne i snåren. De som gör det blir skjutna, liksom ungdomar som försöker simma iväg. Ali Esbati hamnar i ett läge där han har ryggen mot Anders Behring Breivik och är fullständigt försvarslös. Ändå klarar han sig mirakulöst. Kanske för att massmördarens blick distraheras av andra flyende.

Överlevarna från Utøya har fått höra att de ”inte ska dra 22 juli-kortet” i den politiska diskussionen. Rasistiska politiker vill inte bli påminda om den yttersta följden av deras politik. Samtidigt har överlevarna fortsatt att utsättas för hot. Och samtidigt har nya fall av politiskt våld från höger inträffat.

Norska muslimer lyckades till exempel avbryta ett terrordåd riktat mot deras moské i Bærum i augusti 2019. Den 21-årige Philip Manshaus greps. Då var det dock för sent att rädda gärningsmannens kinesiska adoptivsyster. Hon hittades mördad. Enligt domen var motivet rasism och högerextrema sympatier. Likt Anders Behring Breivik såg Philip Manshaus en hotbild mot vita människor och trodde på behovet av ”raskrig”. I båda fallen handlar det om unga män som radikaliserats framför datorn, som tagit intryck av den ihärdiga och konsekvent kommunicerade hetsen mot muslimer och andra invandrare.

Ali Esbatis bok är både en ögonvittnesskildring, en personlig berättelse om flykt och invandring samt en kristallklar analys av ett skede i politiken då demokrati och humanistiska värden hotas av nationalism och rasism.

Similar Posts:

• Samexistera eller slå ihjäl varandra?
• Vad hatet gör kan ingen fatta?
• En bok att läsa med hopp i hjärtat
• Troll, vær deg selv – nok!
• Högerradikalerna på vår bakgård

På den andra punkten är bara att hålla med. Bromanders är ett konstant intressant författarskap. Han kommer ständigt med nya ämnen, och de är alltid lika väl underbyggda. Undersökande. Man tänker att just det här måste ligga honom särskilt varmt om hjärtat, beröra honom personligen på något sätt. Och i nästa bok är det något helt annat som ger samma intryck.

Om Skymningstid för mina tankar till andra böcker så är det nog till undersökande journalistik och gestaltande, nutidshistoriska reportage i stil med Gellert Tamas hyllade Lasermannen. Det har såklart också med temat att göra, med folkhemmets främlingsfientliga mörkersida.

En annan självklar referens är Sjöwall/Wahlöös 1960- och 70-talsdeckare, med sin på en gång grådaskiga, underfundiga och inte så lite politiska diskbänksrealism kring brottslighet i det samtida Sverige.

I Skymningstid tar sig Bromander nämligen för första gången an historisk tid, närmare bestämt just 1970-talet. Kallt krig råder, och i största hemlighet har hemliga aktionsgrupper med mer eller mindre högerextrema åsikter satts samman. De är oberoende små celler bestående av militärer och andra vapenkunniga figurer, och tanken är att de ska träda in och göra motstånd vid en sovjetisk ockupation.

Låter det otroligt? Tyvärr verkar det ändå historiskt välgrundat. Sådana här grupperingar har varit föremål för bland annat utredningar kring mordet på statsminister Olof Palme.

Hos Bromander utses den inte alltför lyckade majoren Gunnar Björk till ledare för en sådan cell. Han rekryterar i sin tur Arvo, Leif och Pelle, och de fyra påbörjar en dold tillvaro av förberedelser och övning som ger deras liv ny mening – tills någon uppifrån bestämmer sig för att klippa banden. Grupperna ska läggas ner och deras vapen tas ifrån dem.

Vad göra? Lägga sig platt och avveckla? Eller fortsätta själva? Göra motstånd, precis som de är tränade att göra?

Det blir en berättelse om själv- och gruppradikalisering, långt innan internet var tillgängligt för sådant, men knappast utan uppenbara paralleller. Lämnade åt sig själva driver gruppen in i en ny, alternativ normalitet, där hoten visserligen är diffusa, men drivkrafterna desto starkare. De är män med ett syfte.

Parallellt med Gunnar och hans grupp – som inte längre är så självklart hans att leda – följer vi Monika Nilsson vid säkerhetspolisen. Hon arbetar på en liten och undanskuffad avdelning som bevakar de högerextrema krafterna i landet. Främst är det olika vänstergrupper som drar till sig organisationens intressen. Som kvinna och småbarnsmorsa står Monika heller inte särskilt högt i kurs. När hon snappar upp rykten om väpnade högerextremistiska celler har hon svårt att få gehör, och hon fortsätter att driva sin utredning lite vid sidan av.

Perspektiven växlar medan Gunnar och hans mannar alltmer närmar sig katastrofen. Det är spännande, inte bara eller kanske ens i huvudsak för vad som ska hända, utan också för hur människor drivs mot en upplösning som de knappast tänkt sig när de tog det första steget i den riktningen.

Similar Posts:

• Två sidor av utsatthet
• Att bevisa sin betydelse
• När brottet överskuggar offret
• Ett noggrant porträtt av mansrollen
• Det är synd om människorna

Minns du den här händelsen? Den är inte ensam i sitt slag. Kanske minns du att det fanns en hashtag på sociala medier och att Michelle Obama och andra kända västerlänningar engagerade sig i saken. Och sedan, ja, sedan konkurrerades väl alltsammans ut av andra mediehändelser. Jag kan inte påstå att jag själv tänkt på de där flickorna på ett tag, eller varit medveten om hur det gick för dem. Att så många av dem fortfarande är kvar i fångenskap, eller vilka konsekvenser också de som kommit undan lever med.

Så där fungerar ju nyheter, när de inte berör oss personligen. Tur då att det finns böcker som kan erbjuda fördjupning och gestaltning, som kan ta sig in i våra känsloberoende medvetanden och hänga sig kvar där.

En sådan bok, en lätt men tung liten roman, har den irländska författaren Edna O’Brien skrivit. Nyss fyllda 90 år har hon rest runt i Nigeria och träffat en del av de kidnappade unga kvinnorna, liksom hjälparbetare och andra som haft med dem och deras erfarenheter att göra.

Det är ett ambitiöst åtagande, som naturligtvis också ifrågasatts. Får en europeisk tant verkligen formulera unga afrikanska flickors erfarenheter? Jag vet inte, det är väl alltid bra att ifrågasätta, men alltså. Litteratur handlar väl ändå till väldigt stor del om empati och just om möjligheten att sätta sig in i andras erfarenheter och villkor? Dessutom: den som gör det så här bra är i alla fall i min bok varmt välkommen att skriva om vad tusan som helst.

Flicka heter O’Briens roman, och detta, att vara flicka i ett land hemsökt av terrorrörelser och korruption, är vad som präglar huvudpersonens liv. ”En gång var jag en flicka”, inleds hennes berättelse, ”men det är jag inte längre.”

Vad är det att vara en flicka? Det beror kanske på sammanhanget det sätts in i. Är det ett barn i förhållande till en vuxen kvinnas hela erfarenhet, en flicka till skillnad från en högre värderad pojke? Flickorna på skolan i Chibok är lyckliga som får utbildning, men det anser inte islamisterna att de ska ha. De är kvinnor, de ska ha män att lyda. De ska föda barn, helst nya små krigare, och på alla sätt serva männen.

Tillvaron i terroristernas läger är brutal, skitig, våldsam. Det är nästan outhärdligt att läsa om, men också mycket skickligt skildrat. Det kommer nära.

Flykten är inte mindre komplicerad. Maryam är inte längre ensam, hon har ett litet barn med sig, ett barn hon inte vill vara mamma till, men ändå är det. Och vem är hon utanför terroristernas läger? En konvertit? En bushfru? En terrorist? En framgångssaga att visa upp och låta sig fotograferas med? Men säg för Guds skull ingenting negativt! Vi vill inte veta.

Med den här romanen i hand är det obegripligt hur vi bara låtit tiden gå medan flickor utsätts för det Maryam utsätts för. Hur kan vi bara gå vidare med våra liv medan kidnappade flickor och pojkar hålls fångna? Hur river vi inte upp himmel och jord tills varenda en är trygg?

Mer än sex år har gått sedan den där natten på skolan i Chibok. Vad finns kvar av de där skolflickorna nu? De är inte flickor längre.

Similar Posts:

• Bestialisk ytlighet
• Fickor av motstånd mot rigitt könssystem
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• Någon annans tur att vara rädd?
• Kvinnors längtan

Den allra första dikten jag läste av Spahr var Dynamic Positioning. Det är en poetisk gestaltning av katastrofen då oljeplattformen Deepwater Horizon exploderade och 780.000 kubikmeter olja störtade ut i den Mexikanska golfen under tre månaders tid våren och försommaren 2010. Det är en dikt som är så rik, komplex och ändå – genom sitt raka språk – tillgänglig att det går att läsa den ett obegränsat antal gånger.

På engelska har Spahr gett ut närmare tio poesisamlingar sedan tidigt 90-tal men det här är nu första gången som vi får läsa hennes poesi i svensk översättning. Denna förbindelse mellan alla med lungor är översatt av Athena Farrokhzad som även ger oss ett efterord som sätter boken i sitt sammanhang, både tidsmässigt och inom Spahrs bibliografi.

Det är femton år sedan originalet, This Connection of Everyone With Lungs, gavs ut och boken var en reaktion på de globala geopolitiska följderna efter 11 september-attackerna. Det var en tid som omvandlade både vår värld och hur vi uppfattade den. Sedan dess har världen, och vår uppfattning om den, omvandlas flera gånger om. Och ändå fungerar dikterna, både att läsa som en lins riktad mot dåtiden och mot nutiden.

Denna förbindelse mellan alla med lungor spänner över hela världen och över skeenden som sträcker sig över flera år. Dikterna i boken zoomar inte in på sekund-för-sekund-detaljer som Dynamic Positioning, som rör sig över en mer begränsad tid och plats (men med verkningar som sträcker sig långt därifrån och långt därefter). Den nyöversatta diktsamlingen gör istället mer svepande rörelser, om än med en mosaik av detaljer.

Medan vi vred oss oroligt i sömnen skadades minst tio av en bombexplosion i Bombay och fyra dödades i Palestina.

Medan vi vred oss oroligt i sömnen förstördes ett varuhus med matransoner och förnödenheter, uppåtgående aktier sköt i höjden, Australien hotade med strejker, intensiv beskjutning i staden Man, Belarus ambassadör i Japan rapporterades saknad, ett kryssningsfartyg fattade eld, på ett annat kryssningsfartyg blev många sjuka och påven uttalade sig mot främlingsfientlighet.

Medan vi vred oss oroligt i sömnen kanske J Lo gav Ben ett äktenskapsförord med krav på sex fyra gånger i veckan.

Medan vi vred oss oroligt i sömnen ställde Liam Gallagher till med bråk och upprörda fans protesterade mot att ”Popstars: The Rival” var uppgjort på förhand.”

Men mitt bland alla dessa störande fakta, finns ändå någonstans ett hopp:

När jag pratar om hud pratar jag om en långsam dag i de krafter som driver oss alla till att stryka oss mot varandra.

När jag pratar om hud pratar jag om de folkmassor som samlas för att möta varandra med varierande intentioner.

När jag pratar om hud pratar jag om all rörelse i världen just nu och nuets alla nya gränser som skapas av all rörelse i världen just nu och sedan förstörs av all rörelse i världen just nu.

Om det hoppet som finns där, vid den nya globala rörelsen som väcktes i början av det nya milleniet, kan inge ett liknande hopp idag eller om det tvärtom känns hopplöst att blicka tillbaka på, får var och en – och kanske till och med varje enskild läsning – avgöra.

Similar Posts:

• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Kvinnor och klädesplagg
• Jeffers poesi ställer civilisationen mot väggen
• Orealistiskt att inte hoppas
• Minimalism dragen till sin spets

I Ouzounidis dramatisering möts två av Antigones syskon, systern Ismene samt den döde brodern Polyneikes, genom en monolog. Ja just det, för det är inte en dialog mellan de två, utan en lång monolog av en och samma talare på scenen. De båda syskonen kommer till tals genom samma talare.

Eftersom jag läser det här i bokform blir jag nyfiken på hur monologen skulle framföras på en scen. Till exempel om övergångarna mellan Ismene och Polyneikes skulle tydliggöras på något sätt genom scenerier eller agerande? På boksidan är det lätt att se varje växling eftersom det är tydligt utskrivet med namnen, men ofta sker det mitt i en mening. I och för sig finns där alltid någon signal direkt om att det är en ”bror” eller en ”syster” som talar, men det är många gånger relativt inbäddat och jag är inte säker på att jag skulle hänga med om jag bara fick höra texten uttalad utan att se den framför mig.

Samtidigt är texten i sig så stark och fängslande, att det inte skulle göra alldeles mycket om jag inte hängde med på vem som talade när. Jag är verkligen ingen fena på grekisk mytologi och det finns säkerligen en hel del referenser i texten som går mig helt förbi.

Men även om jag inte hänger på allt vad som faktiskt sägs, så kommer känslan igenom starkt och det är det som drar mig in i texten och håller mig kvar. Vad är det att leva, förstår vi någonsin något av det medan vi håller på med det? Vad är moral, och vad är valfrihet? Finns de ens, på det sätt vi tror?

Jag läser på bokens baksida att Ouzounidis är en av Sveriges ledande dramatiker, men hon är en ny bekantskap för mig. Terroristens kropp är en systerpjäs till Spår av Antigone och jag blir genast nyfiken på att läsa fler av hennes texter. Det här var ett så nytt språk för mig, och ett nytt sätt att upptäcka de grekiska dramerna. Det ger mersmak.

Similar Posts:

• Om maktmissbruk och utsatthet
• Tvivlet som funktion
• Att leva vidare – en motståndshandling mot terrorn
• En fortsättning lika stark som den prisbelönade debuten
• Sista delen i Kippo-trilogin

Det finns många riktigt bra serietecknare i Sverige, men frågan är om inte Henrik Bromander hör till de allra bästa serieberättarna. Shahid/Skärvor är en roman, med romanens tydliga berättarstruktur. Samtidigt är det en bildberättelse som lämnar mycket outtalat.

Båda berättelserna, Lovisas och Håkans, har gemensamma nämnare. De berättas i två olika tidsplan med varsin bakgrundsfärg. De börjar med magont, och de berör, på olika sätt, fascinationen för så kallad våldsbejakande extremism. Lovisa kommer att som ung, lovande och vass konstnär att undersöka kidnappningarnas och våldets mekanismer och uttryck. Håkan dras till de enkla svaren på hur livet ska levas, till drömmen om att vara en del av något större.

Mer än så har de bakgrunden gemensamt, såriga uppväxter bland samhällets alltmer undanskuffade. Håkan växer upp i Göteborgs mer utsatta förorter. Lovisas föräldrar lever ett slitig och mentalt snålt arbetarliv, där pappans långtradarturer alltmer tas över av billigare europeiska förare. Här ska man sannerligen inte tro att man är något – i synnerhet inte om man föredrar att dra sig undan med teckningar och böcker istället för att hjälpa till och ta i.

Flykten till konstskolorna och det stockholmska kulturlivet är till en början en framgångssaga, men Lovisa har ändå svårt att finna sig till rätta. Hon har svårt att knäcka de kulturella koderna och framför allt svårt att njuta av framgången och se sig själv som någon som förtjänar den, som förtjänar kärlek. Istället dras hon till, eller nöjer sig med, det som kan bekräfta hennes i grunden usla självkänsla.

Håkan tar sig till Syrien för att slåss för IS. Det som slår mig med de brutala bilderna därifrån – fast där också finns vardagsliv där Håkan, eller Hakim, betraktas som en respekterad samhällsmedborgare, något han aldrig direkt varit i Sverige – är att våldet trots allt inte är något nytt i Håkans liv. Det är kanske en gradskillnad, men våld är han van vid, från fotbollshuliganerna han tidigare sökt sig till, från machouppväxten som ung kille i förorten. Håkan påminner inte så lite om Erik i Smålands mörker, som på en gång söker sig till våldet och verkar så illa anpassad för det, på en gång känslig och potentiellt livsfarlig.

Med de här båda karaktärerna, Håkan och Lovisa liksom tidigare Erik i Smålands mörker, fångar Bromander något väsentligt i vårt samhälle och tiden vi lever i. Det handlar om en mänsklig potential, om längtan eller kanske snarare behovet av att betyda något, vara någon, medverka i något. Att få komma till sin rätt i ett samhälle som verkar ha plats för allt färre. Det är en potential som hade kunnat användas till gott, men som såras och förvrids någonstans på vägen. På vägen till slutet som också är mitten.

Similar Posts:

• Osäkrandet av en genre
• Radikalisering och terror i Folkhemssverige
• Det är synd om människorna
• Att bevisa sin betydelse
• Ett noggrant porträtt av mansrollen

Det är inte det enda Klan-mannen i telefonen inte vet om Ron Stallworth, som besvarat en annons från klanen med så låga förhoppningar att han till och med uppgett sitt riktiga namn. Men den Stallworth mannen i telefonen försöker värva till den ökända rasistiska rörelsen är inte bara polis, han är också svart.

Det här blir upptakten till en undercover-operation där Stallworth och hans kollegor infiltrerar Ku Klux Klan, en rätt osannolik historia som nyligen blivit storfilm i regi av Spike Lee. Till grund ligger ändå den här boken, Ron Stallworths självbiografi om operationen.

Det är ingen enormt välskriven bok, det ska sägas. Det finns en del upprepningar, det finns en och annan klumpighet som andas jag-var-cool-1978 och som man kanske tycker att förlaget kunde räddat författaren ifrån med tanke på att boken faktiskt gavs ut först 2014. Inte minst ägnas en del utrymme åt att spy galla över dåliga kollegor som egentligen har rätt lite med handlingen att göra.

Klart läsvärd är Black Klansman förstås ändå, just för att den är verklighetsbaserad. Ja, filmen är klart bättre, men det är intressant att veta vad den bygger på och vad som är eftergifter för storfilmsformatet. Vad Stallworth också gör är att sätta in berättelsen i lite mer av sitt sammanhang, både i det egna livet, i polisverksamheten som sådan, och i Ku Klux Klans moderna historia.

Det är här berättelsen bränner till riktigt, tycker jag, och får en obehagligt hög grad av nutidsrelevans. På 1970- och 80-talen var klanen nämligen inne i en omstylningsprocess: med civiliserad, välartikulerad debatt och prydliga kostymer ville man bli mer mainstream och aktivt använda det demokratiska systemet. Ledaren David Duke (som personligen skrev under Ron Stallworths medlemsbevis och gissningsvis ångrade det) ställde upp i guvernörsval och satt i en period i delstaten Louisianas representanthus för republikanerna. Genom att framstå som mer rumsrena (samtidigt som gräsrötterna fortsatte som förut med korsbränningar och våldsdåd), var man med och vred hela den politiska agendan alltmer högerut.

Låter det bekant?

Similar Posts:

• Vit eld stör, men berör den?
• ”The truth is out there. Just like in The X-Files.”
• Deckare med bredd och djup
• Fängslande grå polisvardag
• En våldtäktsutrednings utsatta och hjältar

Utgångspunkten är kärlek med förhinder, fast är det kärlek, egentligen? Nej, snarare drömmen om att gå upp i någon annan, om den fysiska passionen som belöning och besvärjelse. Ett pris för utståndet lidande i denna värld som är så svår att lämna. Döden vill inte ha henne. Inte Matt heller. Och så irrar Catherine runt i sina egna tankar och minnen.

I stormens öga rullas ett liv upp, ett liv till brädden fyllt av svåra upplevelser och en känsla av att hon borde ha fått dö, att det hade varit barmhärtigare. Från barndomen till medelåldern en veritabel via dolorosa med enstaka pauser. Men Catherine är en överlevare mot sin vilja och naturligtvis klarar hon även detta med en inre resning.

Det är en roman tillägnad kvinnor. En morsdagroman även om det inte är det man tänker sig. Kvinnorna, mödrarna, de slagna, de som gör vad de kan för sina barn – och för andras barn. I dödens omedelbara närhet än en gång. Samtidigt är det något lite lätt klibbigt i moderskapsmystiken, något tvångsmässigt, nästan besatt. Mödrarna som sörjer och saknar, den förlorade dottern och den förlorade sonen.

Skrivandet blir till en bild av livet, eller en ersättning för livet. Catherine som är så medveten om ordens vikt och valörer, som skrivit tal som bejublats och citerats – och böcker som ytterst få har läst – hittar till slut ron i den egna texten. Litteraturen om kvinnor, kvinnolitteraturen, den föraktade och utskällda bekännelselitteraturen blir en räddning; hon ville älska sig fri men i stället är det skrivandet som blir vägen till katharsis.

Det blir lite för symboltyngt, och lite för många oväntade möten. Så pass mycket i dramaturgin är så välbekant att den i stället gör dem väntade av läsaren, frågan är hur och när, aldrig om när det gäller olika vägar som korsas.

En väninna till mig skriver om en helg som inte blev som det var tänkt ”ett firande mot en fond av tre deprimerade män”. Här är fonden oförmögna män, försvunna, övergivande – och våldsamma.

Similar Posts:

• Att leva vidare – en motståndshandling mot terrorn
• Om livet, döden och tiden
• Skolflickor, terrorister och litteratur som bränner
• Anrop från den andra sidan
• Att förstå att avstå