I den här romanen är 1980‑talet inte bara fond utan ett stilla motor. Vågmästaregården i Åmål står där som ett litet mikrokosmos av liv: journalisten Catrine som delar lägenhet med sin hemvändande dotter Olivia, och korsordsmästaren Karla Marie, KM, som i sin granndörrsvärld lever med lika delar språkglädje och ensamhet. Det är en miljö som känns både vardaglig och lätt förhöjd, som om huset själv bär på en rytm av små hemligheter.

När den unga Sussie hittas död i trapphuset skiftar romanen ton men inte hastighet. Det är fortfarande en puttrig pusseldeckare, en sådan där gåtan inte rusar fram utan långsamt vecklar ut sig, ungefär som ett korsord där man först fyller i de lätta rutorna och sedan börjar ana konturerna av något större. Emellanåt tycker jag att författaren lutar sig lite väl tryggt mot genrens klassiska grepp, den slutna miljön och den begränsade kretsen av möjliga gärningspersoner, men det gör inte så mycket. Det finns en mild humor här och en tydlig kärlek till själva hantverket.

KM anställer Olivia som sin egen assistent, och deras samarbete blir romanens hjärta. Det är något fint i hur Olivia, nyss hemkommen och lite vilsen, får en uppgift som både är absurd och helt rimlig i den här världen. KM:s korsordsmakande fungerar som en metafor för själva gåtan: att lösa morden är lika knepigt som att fylla i ett avancerat korsord, och båda kräver tålamod, blick för detaljer och en vilja att se mönster där andra bara ser bokstäver.

Det som gör romanen särskilt charmig är personporträtten. De är tecknade med en ömhet som aldrig blir sentimental. Catrine, Olivia, KM, Roberto, alla får sina små sprickor, sina egenheter, sina tysta sorger. Ibland tycker jag att vissa sidokaraktärer kunde ha fått lite mer utrymme, men helheten är ändå varm och välbalanserad. Det är i de vardagliga friktionerna som boken hittar sin rytm. Morden är viktiga, men människorna är viktigare.

Och kanske är det just därför åttiotalet fungerar så bra här. Det är en tid då allt är lite långsammare, lite mer analogt, lite mer beroende av att man faktiskt möts. Romanen lutar sig mot det och låter mysteriet växa fram i samma takt som relationerna. Det är en deckare som inte ropar utan småpratar. En berättelse som hellre bjuder in än chockar.

Det är puttrigt, ja. Men också skarpt, varmt och precis lagom knepigt för att man gärna stannar kvar i Vågmästaregården en stund till. Och jag märker att jag faktiskt ser fram emot uppföljaren, för det finns mer att hämta här, både i människorna och i den stilla rytmen som huset bär på.

Similar Posts:

• Om gulliga kaniner och rätten att själv få välja
• Splittring, styrka och skuggor som stannar kvar
• Vasastans egen Kitty Drew
• Människor kring ett mord
• Bladvändarspänning på västkusten

I centrum står Lo Björn, journalist, som återvänt till Glommersträsk. Det är en återkomst som inte handlar om att hitta tillbaka, utan om att konfrontera en plats som både är djupt bekant och märkligt främmande. Modern finns kvar i hennes liv, men på avstånd. Relationen mellan dem är lika frostig som landskapet utanför. Det är som om hela bygden håller andan, och Lo rör sig genom den med en blandning av yrkesmässig iakttagelse och personlig desorientering.

Det är här romanens handling tar fart. Glommersträsk är splittrat av en infekterad konflikt kring Vithatten. Ska berget bli hem åt en gigantisk turistälg – Stoorn – eller åt vindkraftverk som lovar framtidstro? När ett sprängdåd plötsligt skakar bygden och lämnar en person död kastas Lo in i en virvel av misstankar, tystnad och lokala lojaliteter. Samtidigt väcks minnet av en ung kvinna som försvann flera år tidigare, och en detalj i ett gammalt reportage av Lo får en mamma att tro att det kan vara det första livstecknet på sju år. De två spåren, sprängningen och försvinnandet, börjar långsamt flätas samman och Lo blir både den som undersöker och den som dras allt djupare in i det hon försöker förstå.

Samtidigt dras Lo allt djupare in i skogen runt Glommersträsk. Det är inte en skog som bara är skog. Den bär på något, en sorts uråldrig närvaro som romanen aldrig förklarar men som hela tiden känns. Lo försöker förstå vad som händer omkring henne, men varje försök att skapa ordning glider undan. Det är som om hennes kropp vet mer än hon gör, och som om platsen vill något av henne.

Det är i den här växelverkan mellan det konkreta och det gåtfulla som Hornsplitter hittar sin form. Handlingen är tydlig nog för att bära läsaren framåt. En återkomst, en sprängning, en bygd i upplösning, en gammal försvinnandehistoria som vägrar släppa taget. Men den är också tillräckligt öppen för att låta det mytiska sippra in utan att det blir ett genrebrott. Jag tycker om hur Johansson låter Lo fortsätta vara journalist även när hennes verktyg inte längre fungerar. Hon fortsätter registrera, fortsätter försöka förstå, men tvingas samtidigt acceptera att vissa saker inte låter sig förklaras.

Språket är tätt men inte tungt. Johansson skriver med en precision som gör att varje mening känns avvägd utan att bli tillrättalagd. Det finns en råhet här, en vilja att låta det obekväma få ta plats. Samtidigt finns en poetisk ton som gör att även de mest kroppsliga scenerna får en skör skönhet. Jag uppskattar särskilt hur romanen låter det fysiska och det mytiska glida in i varandra utan att förklara varför.

Det är inte upplösningen i sig som är det viktiga, utan vad den gör med Los relation till sig själv och till modern, den människa som fortfarande finns i utkanten av hennes liv. Vad händer när platsen inte längre är neutral mark. När arvet, både det biologiska och det emotionella, börjar kräva sin del.

Det är i de frågorna Hornsplitter hittar sin tyngd. Johansson skriver fram en värld där det mänskliga och det mer än mänskliga inte är motsatser, utan två sidor av samma rörelse. Och hon gör det med en säkerhet som är ovanlig i en debut.

Det är en roman som inte ropar, men som stannar kvar. Som en dov ton i bröstet. Som en känsla av att något just har förändrats, utan att jag riktigt kan säga vad.

Similar Posts:

• “Det är inte mörkret som är farligt, det är människorna” – en pusseldeckare från de djupa småländska skogarna
• Ojämn spänning i Värmlands gruvor
• Av kärlek, brutalitet och kontroll
• Isande skärgårdsnoir
• Livslögner och livsöden

Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt, M, har fått äta upp sitt uttalande vid ett besök i Södertäljestadsdelen Ronna 2006. Han sade att ”ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån”. Att han travesterade Esaias Tegnér flög över huvudet på de flesta.

SD:s partiledare Jimmie Åkesson har lite famlande svarat ”stå i kö” när han konfronterats med frågan. Ebba Busch, KD, har sagt ”att gå husesyn” och lagt till att vi inte gillar när företag sätter etiketten ”helgskinka” på fläsket i affären. Julskinka ska det vara!

I en helt annan tid, för 200 år sedan, var det unikt svenska också en högt prioriterad problemställning. Då hade Sverige förlorat Finland men utvidgats med Norge i stället. Intellektuella var sysselsatta med att treva sig framåt mot en ny nationell identitet. Den så kallade göticismen och ett nymornat intresse för det fornnordiska skulle med tiden mogna till nationalromantik. En av sökarna var Carl Jonas Love Almqvist som 1838 publicerades essän Svenska fattigdomens betydelse där han identifierar vår nationalkaraktär.

Almqvist inleder sin essä med en betraktelse av de styrande i riket, ”herrskapet”. Dessa adelsmän, brukspatroner och jordägare hade blivit ”onationella” på så vis att de hämtade sin bildning och skönhetsideal från utlandet, argumenterar Almqvist.

Hur det än var med den saken så är det intressant att författaren målar upp samtidens ledarskikt som ovärdigt och faktiskt bortom räddning. Efterskalven av Franska revolutionen och Napoleonkrigen kunde fortfarande kännas i hela Europa och det var bara tio år kvar till Pariskommunen.

Men efter denna inledande kritiska blick på svenskarnas ledare kommer Almqvist så till ärendet med sin text, att försöka nagla fast vad som är svenskhetens sanna kärna.

…ett enda likväl – ett visst stort – har svensken enskildt ifrån andra i Europa blifvit ämnad till: det är till fattigdom.
(…)
Svensken är fattig. Förstår han detta, så har han vunnit kärnan för sin nationalitet, och är oöfvervinnelig. Att vara fattig, det betyder att vara hänvisad till sig sjelf.
(…)
Att icke då förgås, men stå: att ur sig sjelf organiskt utveckla all den förmåga, som nu behöfs – det är att kunna vara fattig. Att kunna det rätt, med fullkomlig frihet, raskhet, sjelfständighet…

”Freedom’s just another word for nothing left to loose”, heter det som bekant i låten Me and Bobby McGee, odödliggjord av Janis Joplin. Kanske är det en sådan själslig belägenhet Carl Jonas Love Almqvist tillskriver den svenska folksjälen?

En premiss för diskussionen, en som tycks vara tidlös, är föreställningen att det faktiskt finns ETT folk som det är meningsfullt att generalisera om. Men även på Almqvists tid var detta en orimlig förenkling med tanke på alla tornedalingar, samer, svedjefinnar och norrmän som lydde under den svenska kungen utan att nödvändigtvis kunna prata språket eller känna sig svenska.

Almqvist skulle inte vara sig själv trogen om han inte unnade sig några bisarra, likväl härligt kreativa utvikningar om de vanligaste husdjurens karaktärsdrag. Jag tror att en slutsats är att oxen mest fångar svenskens kynne. Här finns också en bevisföring gällande fågel och fisk, flyktdjur som oftast undviker människan, om de kan.

Dessa djurslag äro icke blott fysiska figurer i vårt land; men – hvad bör märkas – de äro gestalter och sätt att vara i sjelfva det svenska sinnelaget.

Vidare gör författaren en kreativ räkneövning som ska visa att svensken är ungdomligare i sinnelaget än exempelvis en italienare, eftersom den senare upplever tio utvecklingsmånader per levnadsår, alltså månader då naturen växer och frodas. Svensken kan bara räkna med fyra eller fem sådana månader per år.
Om italienaren och svensken båda dör vid 60 har den förre upplevt 600 utvecklingsmånader, svensken endast 240-300, det vill säga knappt hälften!

Svensken är således, hvad utveckling beträffar, endast 30 år gammal då italienaren är 60.

Man kan skratta åt detta. Men Almqvist är något på spåren, tror jag, när han resonerar kring den fattige svensken och att hon är hänvisad till sig själv. Dels kom ju en miljon svenskar, en stor andel av befolkningen, att utvandra till Amerika undan fattigdom och herrskap. Dels sticker svenskar ut i World Values Survey som individualistiska och jämställdhetsorienterade.

Även om den fattigdom som Almqvist skriver om inte ska tolkas som enbart materiell, kan man fråga sig hur 70 år av välfärd och överflöd har påverkat folksjälen. Idag kanske en essä med chans att fånga det typiska nationalkynnet, om något sådant finns, skulle bära titeln Svenska överflödets betydelse?

Essän ingår i den tionde delen av den så kallade duodesupplagan av Almqvists stora verk Törnrosens bok som utkom 1838. Den finns även utgiven för sig själv i en upplaga 1989 från Gidlunds. Men essän kan även läsas i Litteraturbanken.

Similar Posts:

• Svenska klassiker till din dator
• ”Var stodo vi, om de ej varit till?”
• Spåret bort från nationalism och stängda gränser
• Imponerande men långrandigt
• Rösträtt, nej tack!

Boken är något större till formatet. Först reagerar jag på storleken men inser strax att på så vis kommer de många fotografierna till sin rätt. Bilderna är ofta stora, täcker sidor och uppslag. Äldre bilder i svartvitt och nyare i färg. Bara för de många bilderna är boken värd beröm. En tidsresa i bilder. Också för den läsare som inte från förr känner till miljöer och människor.

Inledningsvis en QR-kod ovanför bokens kapitelförteckning. Bakom koden en spellista på Spotify. Låtarna anges också inne i kapitlen – på så vis förstärks texten och även lyssnaren, läsarens upplevelse av kapitlets innehåll. Låtarna är – förutom att ligga nära bokens huvudperson – igen en tidsresa. Här finns Barbro Hörbergs 1970-tals klassiker ”Med ögon känsliga för grönt” (!). Men också Frank Sinatras ”My way”, Queen-låtar och Pet Shop Boys ”It’s a sin” samt svenska visor av Mikael Wiehe, Ebba Forsberg, Benny Andersson och svenska dansbandslåtar. Klassiska pärlor och kända religiösa sånger såsom mammans favorit ”Jag har hört om en stad ovan molnen”.

Boken inleds med att Peter i dag vandrar i arla morgonstund med sina hundar vid älven och kyrkan i barndomskvartens Nykarleby. Inledningen knyter ihop bokens livsberättelse med sista kapitlet där han besöker sina föräldrar på gravgården. Där han själv en gång ska vila. Tillsammans med sina älskade hundar. De tillhörande stora fotografierna visar Peter bland lummiga, gröna gamla träd och vid vattnet som flyter i älven.

Boken handlar om Peter Bergfeldts hela liv, från att han föds vintern 1964 och fram till bokens utgivning år 2025. Barndomen är lycklig med mycket kärlek. Speciellt av mamma Elvi. Föräldrarna äger en matvaruaffär i Nykarleby och får det ekonomiskt välbeställt med hus vid älven, minkpäls och mercedes. Lille Peter trivs bäst i stadens frisörssalonger. I Inga Dambergs damfrisering och Saga Österlunds herrfrisering studerarar han tuperande, läggningar och rullande. Tillsammans med vännen Desirée (Desi) ”i gröna huset” lekar han och börjar skolan. De vanliga pojksakerna är inget för honom. Hår, kläder, teater, melodifestivalen fångar honom och i tonåren han spelar teater i fria teatergrupper. Hans elva år äldre syster är i teatervärlden och själv söker han in till teaterhögskolan i Helsingfors. Senare inser han att hans plats ändå är bakom scenen: frisyrer, sminkning, kostymer, scenografi.

Så blir det. Frisörutbildning i Vasa, samarbeten med Wasa Teater och otaliga konstnärliga projekt. Egna frisörssalonger. År på Björn Axén i Stockholm. Kändisar och kungligheter. Galamiddagar, modemässor, resor. Karriären på topp och tempot högt. Hårsalongen är som ett miniuniversum. Alla speciella önskningar, personligheter och situationer. Det som sägs i salongen stannar där. En tvärvändning när Peter flyttar tillbaka till Vasa och återupptar frisörsarbetet där. Och det som han aldrig trott sig om; att återvända till barndomens Nykarleby där han numera bor och arbetar växlande med livet i Vasa.

Tidigt visste Peter att han var homosexuell. Tidiga förälskelser. Möten på arbetsresor i världsstäder. Senare längre förhållanden. Men också uppbrott. Svårt att komma ut i hemstaden. Skammen. Efter mammans bortgång lever pappan i tio år och då lär Peter känna en far som stått i skuggan av modern. Han gör själv sådant (som syns) som han inte kunde så länge mamma Elvi levde. Han närmar sig på nytt människorna i sin barndomsstad där han numera stolt är med om att arrangera Pride-festivaler.

Peter skildrar öppet sina livs tillkortakommanden. En frisör som blir tunnhårig i 20-års åldern, senare skallig. Den psykiska illamåendet under lång tid. Självmedicinering med alkohol och psykmediciner. Terapier. Förhållanden som gett och tagit. Mardrömslik skräck för att bära på hivsmitta. Ensamhet och förluster, död. Men också mognaden. Att leva ett gott liv i det som blev ens liv. Med hundarna, med de goda vännerna, med blommorna. Och arbetet. Här hålls yrkesetiken högt. Varje kund unik.

Boken bygger på samtal och skribenten Mats Fors fångar människan Peters väsen i ord. Språket är alldeles utomordentligt. Kanske förekommer en del upprepningar – å andra sidan får det viktiga upprepas. Titeln är symbolisk. Ibland även namnen på kapitlen.

Ofta nickar jag långsamt. Det är som att höra Peter berätta. Med den alldeles personliga humorn. Snärten. Jag träffade Peter några gånger för länge sedan hos Desi i en studiestad. Jag minns än första gången. Lugnt satt han på en stol mot ett fönster. Klädd i svart från topp till tå. Stor integritet. Men verbal, vänlig, konstnärlig. Vi skrattade djupt tillsammans. Det samma gäller om denna bok. Mats Fors förmår i ord, bilder teckna porträttet av en unik, begåvad människa. Som en speciell, svart blomma i sammet. Boken om Peter Bergfeldt ger läsaren glädje.

Similar Posts:

• Att vara tretton vårar och det är krig
• Att mista sin bästa vän
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Djurens känsloliv
• En slags käftsmäll

Min farmor var så stolt över honom, över hans utbildning och hans yrke – han blev läkare – och så glad över presenterna hon fick vid hans besök eller de gröna kulorna som hon fick tillsammans med annat från Fazer i postpaket till jul.

Hela tiden när jag läser De finska krigsbarnen tänker jag på Reijo och allt jag inte vet om honom. En släkting men ändå inte, en som var närvarande i sin frånvaro.

Hanteringen av dessa barn är ett intressant och ganska obehagligt ämne som många av oss vet väldigt lite om. Undertiteln lyder ”ett nordiskt familjedrama” men i många fall skulle man kunna ändra formuleringen till ”familjetrauma”. Det var ändå omkring 70 000 barn som rycktes upp från sina hem och familjer och skickades till Sverige och mångdubbelt fler människor vars liv påverkades.

Retoriken som användes för att övertala de finska föräldrarna att lämna bort sina barn – och för att övertala svenska familjer att ta emot dem – ter sig med nutida ögon bitvis ganska magstark och med dagens syn på barns psykologiska utveckling framstår mycket av det som betraktades som fullständigt normalt närmast hårresande. Bara en sådan sak som förväntningarna som var både uttalade och outtalade men svåra att leva upp till. Barn som lämnat allt de kände till skulle vara tacksamma, snälla och hjälpsamma, trots att de inte förstod språket som talades och inte själva kunde göra sig förstådda.

De finska krigsbarnen bygger på brevväxlingar mellan främst de finska mödrarna och de svenska fostermödrarna. Det innebär att det sällan eller aldrig finns någon kunskap om vad som hände sedan och barnen och deras föräldrar blir mer av representanter för en känsla eller hållning än verkliga människor, samtidigt som det är det individuella perspektivet författaren vill åt.

Tyvärr blir levandegörandet också lidande av upplägget där i stort sett varje kapitel inleds med vad som ska skildras, de tre barn och/eller mödrar som står i centrum. Därefter vidtar själva skildringen, som delvis blir en upprepning och därpå en slutsats, som följs av en kort beskrivning av vad som ska ske i nästa kapitel. Intrycket blir av att det staplats korta uppsatser på olika teman.

Men min kritik till trots – det är många viktiga aspekter som tas upp, och även om vissa av dem hade kunnat utvecklas mer är det här en början. Något av det slående är hur man inte tycks ha räknat med att ett år eller två är en evighet för små barn och att de emotionella effekterna inte fanns med i beräkningen, vare sig vad gäller barnen eller föräldrarna, och en förfärlig följd av det var den behandling som barn som inte kunde anpassa sig kunde utsättas för.

Similar Posts:

• Att dela ett odelat liv
• Värdet av ett liv
• En pappas historia
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler

Berättelsen tar sin början i USA, Miranda får reda på att hennes före detta pojkvän (som är känd artist) gått till pressen med hennes (av någon anledning) väldigt känsliga bakgrundshistoria. Han har tjuvläst Mirandas döda mammas brev till henne och väljer att gå till pressen och berätta att modern minsann var prostituerad. När allt briserar kommer adoptivfamiljen rusande till undsättning, de är inte vilken familj som helst. De är rika som bara den och driver tillsammans en stiftelse för att rädda djur. En stiftelse som Miranda frontar.

För att undvika mediadrevet bestämmer de att Miranda ska åka till släktgården i Sverige och vila upp sig tillsammans med vännen Samela. Hittills känns berättelsen logisk, men sen sätter den plötsligt en väldig fart. I Sverige hinner de knappt landa innan de hux flux packar väskorna för att åka till Gotland. De ska träffa en parfymör som ska ta fram en ny parfym å stiftelsen vägnar. För att göra detta måste hon lära känna Miranda. Efter några dagar i rosornas stad åker de inte tillbaka till stugan, nej nu är det plötsligt dags för Thailand och elefanter som ska räddas. Någon vila blir det helt klart inte tal om. Runt runt i världen flyger de för att rädda djur och läxa upp lokalbor kring hur man faktiskt ska hantera djur och natur. Det känns minst sagt sömnigt och förlegat.

Elisabeth Nemert skriver så att pennan glöder, men dialogerna är så faktaspäckade och stolpiga att det aldrig känns som äkta samtal. Berättelsen får stå tillbaka för att budskapet ska komma fram. Böckerna är späckade av fakta och miljöbeskrivningar. Trots att läsaren får ta del av utförliga beskrivningar av exakt vilka folkgrupper som plågar djur i Sahara och Thailand så är Samela, en av huvudpersonerna enbart ”ursprungsbefolkning från Latinamerika”, med andliga förmågor och ett kraftdjur.

Miranda och Samela är självfallet snygga, framgångsrika och intelligenta. Tillsammans trotsar de mediadrevet och fortsätter med sitt uppdrag att rädda världen från sig själv. Självfallet hinner de träffa på varsin man under allt flackande, och även om vägen inte är spikrak så är den så förutsägbar att inget överraskar. Utöver sitt flygande för att rädda världen tar sig vännerna även an att försöka nysta mer i Mirandas bakgrund, finns det några levande släktingar kvar i favelan hon räddades från som barn?

Similar Posts:

• Simma för att inte drunkna
• Nästan lite känslan av Tintin-albumet Den svarta ön
• Svag uppföljare
• Drömmen om kvinnlig underkastelse
• Det otåliga nollnolltalet

Elin och Otis har flyttat till ett radhus och ska leva sitt första år som gifta tillsammans, bara de två. Sedan ska de skaffa barn. Det borde vara en lycklig tid, men den tycks gå oändligt långsamt och mer och mer tycks det barn som inte finns än bli det enda som egentligen håller ihop Elin och Otis. Paul och Olle jobbar natt på hotell. De är båda unga och har livet framför sig, men det verkar omöjligt att veta hur man ska börja sitt liv, vad ett liv egentligen ska bestå av. Elisabet bor ensam i ett stort hus nära sjukhuset, hon vågar knappt gå över övergångsställen. Hon drömmer om en nära relation till sin dotter men allra mest ligger hon ensam och dåsar bort dagarna medan hösten sveper in genom husets öppna fönster. Lara jagar ständigt pengar för att kunna köpa mat. Hon får dem genom att sälja sina grannars gamla grejer. Ingen märker när hon tar sig in i förråden, ingen saknar alla möbler som försvinner.

I Utsikten helt nära fångar Tinnervall mellanrummen och människor befinner sig där och verkar i det dolda: bakom fasaden på en till synes perfekt radhusidyll, under långa nätter på ett hotell där alla gäster är anonyma, i ett hus där trädgården förfaller och skräpet hopar sig, i förråden bland alla saker som människor har gömt undan för världen. Alla karaktärer tycks ha halkat dit av en tillfällighet, alla har svårt att ta sig tillbaka till den bana som resten av världen tycks följa utan att fundera. Det är som om alla karaktärer helt plötsligt har glömt hur man lever, eller kanske aldrig fått lära sig.

Tinnervall fångar den gråmulna, molande ångest som tillvaron obarmhärtigt kan spänna ut sig i med ett stramt språk som samtidigt tillåter sig att sväva ut i poetiska bilder:

Satt med datorn i arbetsrummet och påstod att det var mycket på jobbet men hon satt bara och stirrade ut på regnet och vinden som fick tallarna att se ut som hundar som skakade av sig vatten efter ett bad.

Det är återhållet och hantverksmässigt snyggt. Men det svindlande i tystnaden och mellanrummen som det känns som att boken famlar efter uteblir tyvärr. När läsningen är över känns det som när ett grått moln seglar bort över himlen och inte längre täcker solen: det var påtagligt obehagligt när det var där, men inte något som kommer stanna kvar särskilt länge i minnet.

Similar Posts:

• Sällsamt porträtt av ensam pojkvän
• Vara sin egen
• Drömmar om frihet
• Svaghet och styrka i oss alla
• Starkt om orättvisor

Berättelsen är uppdelad i flera delar. De första delarna är ljusa och skimrande. Karin målar, utvecklas och umgås. Hon blomstrar i de andra konstnärernas sällskap och hennes måleri i mötet med både fiktiva och verkliga konstnärer. Sen kommer Carl, och den himlastormande förälskelsen som skimrar på ett alldeles eget vis. Väninnan Julia kan inte göra annat än att se på när Karin ohjälpligt förlorar sig i kärleken till Carl och offrar sitt eget målande för husfridens skull.

Jag är en fiktiv roman om riktiga personer. Karin Larsson blir mer och mer känd för sitt eget konstnärskap och den roll hon spelat i att skapa bilden av svenskhet. Den här boken kommer troligtvis leda till att ännu fler får upp ögonen för den roll hon spelade i Carl Larssons konstnärskap. Trots att jag vet att boken är fiktiv lyckas Ulrika Ewerman ge mig känslan av att jag var där, jag var på plats när Karin upptäckte kärleken till utomhusmåleri. Jag var på plats när konstnärsvännerna återsamlas på kvällen för att bedöma och berömma de tavlor som skapats under dagen. Jag var på plats när Karin insåg att hennes tavla var bättre än Carls.

Berättelsen rör sig drastiskt från den första delens ljus och framtidshopp till att bli mer och mer ångestfylld. Ewerman skildrar på ett skickligt sätt hur glidningen från egna framtidsplaner till att vara den som står bakom och bredvid kan ha sett ut. Hur Karin, genom att läsa av Carls humör skyddar, stärker och räddar honom från sig själv. Det är smärtsam, men vacker läsning.

Similar Posts:

• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• Att ha en längtan i sig
• Fascinerande konstnärsöde
• En vacker biografi om Bruno Liljefors
• En resa i surrealism

I fem noveller skildras olika delar av livet, barndomens skräck för att bli en myling, medelålderns ångest och relationsproblem, ålderdomens skräckfyllda serviceboende. Berättelserna rör sig både i tid och plats, vi besöker en festival i norra Sverige, krigsgravar i Flandern och får ta del av Maja Beskows dagboksanteckningar om ett förbjuden kärlek på järnvägsstationen i Långsele 1912. Det är en minst sagt udda blandning, men det fungerar, det fungerar alldeles utmärkt till och med.

Kattflickan är helt klart den berättelse som gör störst intryck på mig, även om en kattflicka figurerar i berättelsen är det inte alls vad berättelsen handlar om. Hon bara dyker upp, och fungerar som fantastisk poster girl för hela samlingen. För nog blir jag allt lite illa till mods av att titta på boken. Men, tillbaka till festivalen i skogen; Kattflickan handlar om ett medelålders par på festival, de är egentligen lite för stela i ryggen för att tälta, och har hamnat helt i osynk med varandra. Det är lågmält, snyggt och mycket som inte hinner bli sagt.

Min andra favorit är berättelsen om Gerd, hon är åtta år och livrädd för att bli en myling eftersom hennes föräldrar inte är religiösa. I en brytningstid där kristendomen fortfarande är norm har hennes föräldrar tagit avstånd från den och valt att inte döpa sina barn. För att säkerställa att hon inte ska bli en myling efter sin död ber Gerd i smyg till gud att ha överseende med att hon inte är döpt.

Först var det lite förvirrande att tempo och tema skilde sig åt så pass mycket mellan berättelserna så jag rekommenderar helt klart att pausa lite mellan varje nedslag. Även om berättelserna inte alls hänger ihop behandlar de alla olika delar av livet om oro, uppbrott och ofrånkomlig förändring när livet rullar vidare. Det är både roligt, dråpligt och obehagligt. Anneli Furmarks stil och berättarröst är något jag ser fram emot att upptäcka mer av.

Similar Posts:

• Hört den om moderkakan?
• Don’t play it again Sam!
• Kärlekshistoria som skiftar i rött
• Så lätt och svårt som kärlek
• ”kulturtanternas Brokeback Mountain”

Det börjar med att dagen har gått och mörkret har lagt sig i hörnen. Man kommer hem och man tänder lampan. Kanske är man lite hungrig? Micromat är smidigt och så plingar det när det är klart. Lite nyhetsflöde på det. Gäsp. Det är inte konstigt att den här mannens skugga börjar gäspa, vända och vrida sig. Försöka väcka sin människa genom att kittla, vifta, skoja och väsnas. Helt utan att få någon som helst uppmärksamhet. Människan är helt uppfylld av sin nya laptop.
Då! Skuggan ser helt plötsligt något i färg som skiljer sig ifrån den trista gråskalan. På en balkong tvärsöver skymtar han en rosa rosbuske. Längtan riktigt strålar ut från den uttråkade Skuggan. Och då gör han det, han ploppar sig loss och drar. Klättrar ut genom fönstret och upp för en fasad, svingar sig över ett balkongräcke och in i det rosenrosa okända.

Men på hemmaplan sker intet nytt. Där släcker man lampan, sover, går och jobbar. Men skuggan saknas! Kanske kommer det att växa ut en ny? Men näh, fast det kanske inte är särskilt viktigt?

Tiden kommer och går, och allting är likadant. Något slags tomrum infinner sig men människan tar inte tag i det. Allting rullar liksom på även om det tvivlas, särskilt på nätterna. Orken tryter, man pallar liksom inte längre.
Så ringer det på dörren! Skuggan är tillbaka med en makalös berättelse fylld av färger och äventyr.

Och jag måste faktiskt avslöja att det här är en berättelse om hur det kan gå om man struntar i att lyssna till sitt inre. Det går inte väl. Du har dina chanser men det handlar om att lyssna till ditt hjärta och våga lyssna på yttre och inre signaler. Något som now-a-days inte är helt lätt. Tiden fullkomligen forsar förbi och att stanna upp och andas kräver typ en plan. För alla deadlines flåsar en i nacken som en blåslampa. Nu kanske inte alla våra unga känner så, men helt klart är de påverkade av tidsandan. Och det här med att följa sina drömmar tycker jag också man ska ha som en plan. Att visualisera och ha ett framtidshopp är viktigt. Och ser det grått och hopplöst ut hos dig kanske det blomstrar nästgårds?

Som vanligt är Höglunds berättande knivskarpt men ändå tolkningsbart. Men summan av kardemumman här är iallafall att du har bara ett liv. Så gott folk, vi kan väl försöka göra det bästa av det vi har.

Mitt tips är att läsa den här boken för dig själv eller så läser du den för någon yngre person och så har ni viktiga samtal om livet utefter det som boken väcker.

Similar Posts:

• Kaninsmärta och melankoli
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli
• En appell för fantasin
• Carpe diem
• Vi frågar oss varför?