Sara Lövestam, som här gör sig till talesperson för Språkpolismyndigheten, har tagit fram en veritabel Bibel, som komplement till SAOL* (som hemma hos mig kallas för just ”Bibeln”). Pedagogiskt inleder hon med språkpoliskårens historia och något om lagstiftningen samt instruktioner för aspiranten och även språkpolisen som är i behov av vidareutbildning, fortsätter med de grövre brotten och går sedan över till lättare förbrytelser. Något som påpekas är att de språkmissbrukare som berörs av de ordinarie språkpolisernas arbete är modersmålstalare som inte har grava läs- och skrivsvårigheter; för andraspråkstalare och dyslektiker krävs specialkompetens.

För hanteringen av brottslingarna föreslås två alternativ: Good Cop och Bad Cop, också med en förklaring till varför dessa engelska uttryck används, trots att engelskt språkinflytande ingår i kapitlet för tyngre kriminalitet. Indelningen i tyngre kriminalitet och lättare förbrytelser utgår ifrån hur stor inverkan förbrytelserna har på det sammanlagda språkbruket, vilket innebär att brott som berör vanligt förekommande ord och strukturer ses som allvarligare. Ytterligare några exempel på tyngre kriminalitet är således brott som rör de och dem, sin och hans/hennes, var och vart samt syftningsfel medan några av de lättare förbrytelserna rör själv och ensam, ju och desto, chans och risk samt större än dig.

Varje avsnitt är upplagt på samma sätt: en beskrivning av förbrytelsen, exempel där den förekommit (vanligen hämtade från dagspress, Tv-program och internetforum), en förklaring till hur den uppkommit och så hur Good Cop respektive Bad Cop ska leda in förbrytaren på den rätta vägen. Den förra är förstående och pedagogisk men ganska enerverande i sin välvilja, den senare är stenhård, elak och hånfull och använder sig av mer eller mindre fantasifulla förolämpningar.

Man får också en hel del historik där det visar sig att det som är ”fel” nu förekom också för några hundra år sedan – och kanske t.o.m. var rätt då. Här finns Gustav Vasas Bibel och språkläror från 1600- och 1800-tal. Här finns insändare som beklagar språkets förflackning från både 1800-, 1900- och 2000-tal.

Ja, det är en bok för språknördar och en mycket underhållande sådan. Språkpolisen uppmanas att ta sitt kall på största allvar men det påpekas också hur ämbetsutövningen kan uppfattas av den som drabbas av den.

Ibland känns Bad Cop-råden lite krystade men det finns ju också en begränsning i variationen av elakhet och hån. Samtidigt finns de absolut roligaste styckena just här.

- Jag kommer bli lite sen eftersom att jag behöver föna om håret.
- AHA! Jag undrade just var du lägger alla dina att som du konsekvent vägrar att sätta efter kommer!
- Ursäkta?
- Av obegriplig anledning suger du upp alla att som borde följa på kommer, och så sprutar du ut dem efter eftersom. Inser du att du på det viset är värre än en slamsugare?
- Va?
- För en slamsugare suger slam från där det inte ska vara och dumpar det i bästa fall där det ska vara. Men du suger ett fullt fungerande att från dess rätta plats och dumpar det på fel plats. [---]

Och även den som har såväl ett par utgåvor av SAOL, Svenska Akademiens grammatik och Wellanders Riktig svenska som Hellquists Svensk etymologisk ordbok i bokhyllan kan lära sig ett och annat, eftersom språket förändras och nya regler tillkommer (men jag, som är en språkpolis på gränsen till pension om man ska tro den professor i nordiska språk som har faktagranskat boken, har lite svårt att acceptera att ”större än mig” och ”jätteliten” numera anses korrekt, för att inte tala om att alla dessa bortslarvade infinitivmärken efter ”kommer” inte är något att lägga energi på, även om Bad Cop ovan gör det).

Tilltalet är sådant att det kanske inte riktigt lämpar sig för den som känner sig osäker på hur svenska ord och uttryck ska användas, även om förklaringarna egentligen är utmärkta med tips kring både hur man ska resonera och hur man ska komma ihåg olika regler. Då, liksom om man känner sig säker men gärna vill ha ännu mer kött på benen, rekommenderas Sara Lövestams andra böcker där hon går in mer i detalj på delar av svenska språket.

*Svenska Akademiens ordlista

Similar Posts:

• Svenska För Inpiskade
• Humor och språk
• Inte ett ord för mycket
• Från en nörd till en annan: jag vill ha mer!
• Ett lätt sätt att prata om mat

Och lite grann så har Florin fortsatt. I tunna böcker som Syskonen (1998) eller Cirkulation (2001) tecknar han mycket kortfattat upp en hel familjs relationer eller hur en man som ung kommer till en bank, av olika anledningar blir kvar där ett helt yrkesliv. Florins sätt att uttrycka sig blir nästan som ett mellanting mellan poesi och prosa eller som en text utan scenanvisningar som mycket väl skulle lämpa sig för en teaterscen.

Han litar verkligen på läsarens förmåga att fylla på själv, och det funkar. Jag vet inte om det är därför jag blir så glad. Det han skriver blir lättläst och djupet i det han vill ha fram sjunker in i läsaren efter en stund, precis som när du tar en klunk av den guldgula finska likören Lapponia.

Och nu har den gode Magnus Florin återkommit till August, i sin Strindbergstudie Lykttändaren. Det har skrivits hyllkilometer om de olika rekvisita Strindberg använde i sina pjäser och de detaljer han petade in i sina böcker här och var. Det upptäckte jag inte minst när jag var med i Strindbergsällskapet under några år. Man kan bli matt för mindre. Inte minst av den omfattande studie Kerstin Dahlbäck skrev 1994 om Strindbergs omfattande brevväxling. Den boken skrämde iväg mig från att läsa Strindbergs utgivna brev för många år framöver. Litteraturvetenskapliga studier som hackar sönder allt i småbitar, kategoriserar och försöker förklara allt – kan döda den starkaste läsarlust.

I detta sammanhang är Florin en pedagogisk ljum vårvind. Han undersöker hur Strindberg använt ljuskällor i sina skrifter och vad de kan ha haft för betydelse för honom. Som ett nyfiket barn öppnar Florin Strindbergs olika askar och jag hör honom nästan utbrista: ”Nämen titta här då!”

Efter att ha läst denna bok kan jag gladeligen kliva in på Strindbergs Intima teater igen och återse till exempel Pelikanen så fort pandemin tillåter det.

Inte minst för att Magnus Florin förstår detta centrala:

Lamporna och ljusen och deras lågor återkommer hos Strindberg som seendets villkor för skrivandet

.

Similar Posts:

• En enhetlig August?
• Strindberg 101
• ”Du vet vad jag menar, August!”
• Ränder som sorg och text
• Ger mersmak

Därför är den här recensionen främst till er, om den hittills rätt uppmärksammade Kapten Haddocks ordbok av Björn Wahlberg. Det är en bok i den ganska underskattade genren ”fakta-om-sådant-jag-inte-trodde-att-jag-ville-veta”. Vem kan motstå något sådant?

Och även om min pappa inte är sjöman, utan slöjdlärare, kan jag hitta ett epitet i denna bok, han fäste på mig och mina bröder ibland på 1980-talet när vi kanske inte riktigt gjorde som han tänkt sig: ”Era kanaljer!” Min pappa som är född 1941 rörde sig alltså med ett ord som funnits i svenskan sedan 1650-talet, som har sitt ursprung i både franskans canaille, italienskans canaglia och det latinska ordet för hund. Det roade mig lite, att lära mig.

Och ordet som inleder denna bok är inte mindre charmigt det: alabasterskalle. Alabaster är tydligen en form av mjukare gips. Är man lite mjuk i huvudet, är man följaktligen rätt dum i det också. Lite som jag i Norrköping kan ropa åt en Finspångsbo på andra sidan gatan: ”Jaha, du är från äggskallestan”.

När jag först fick den här boken i min hand slogs jag av hur tunn den var, knappt hundra sidor. Mer än så hade väl Haddock svurit i Tintin-albumen, tänkte jag. Och på sätt och vis är väl denna lilla tilldragande bok, inget jag läser från pärm till pärm. Med sådan läsning blir jag efter ett tag aningen matt av Wahlbergs sätt att uttrycka sig och hur enkelt han gör det för sig. Inte minst när han alldeles för lättvindigt tar sig an de uttryck av Haddock som med dagens ögon, kan tolkas som lätt rasistiska.

Nej då är väl det här mer en bok, som man likt en stolt tupp kan haspla citat ur och skapa samtalsämnen kring när man sitter på ett fik med några vänner. ”Din krackelerade kråmgädda, kan du fylla på mitt kaffe?”

För det var ju alltid Haddock som gav de bestående intrycken, när man roade sig med att läsa alla Tintin-album.

Similar Posts:

• En allvarsam Spirou
• En kontroversiell åttioåring
• Förena nytta med nöje på latin
• Ordbok under bältet
• Hur man får pacifister intresserade av krig

Jag klippte ut den och la den på min sambos bara höft. Jag tog ett kort så man kunde ana hennes kurvor. Just för att hon fortfarande är det för mig. Något centralt i själva livsupplevelsen.

Det står er fritt att göra vad ni vill med denna recension, men jag har varit förtjust i Niklas Rådströms författarskap länge, åtminstone på avstånd. Länge letade jag efter Bok (1989) som förutom Niklas text även innehöll grafiska blad av Lennart Aschenbrenner. Charmigt var också det verk Rådström skapade tillsammans med sin fru konstnären Catharina Günther-Rådström 2003 om blåmesen de döpte till Absint. Fågeln som återkom till deras fönsterbleck, och de blev allt närmare bekant med.

Så kommer jag då till denna drygt hundrasidiga poesibok Då, när jag var poet. Redan på sidan 7 har diktens jag tröttnat på att ”låta allt liv bli litteratur” – men sen handlar den delvis ändå om det – iallafall indirekt. Dikterna blir en väg att hitta in i skrivandet igen. Det är som om poesiskrivandet för handen och huvudet nästan har samma verkan som ljuv musik för öronen. Det tilltalar något hos mig som läsare som inte riktigt går att ta på. Befriande nog inte går det varken att formulera eller mäta.

Dikterna får mig att längta ut i en höstkall lövskog i slutet av oktober. Du vet den där stunden då du bara stannar upp och drar in alla lukter i näsan. I samma ögonblick har du glömt hur du kom till denna plats, eller vart du ska sen. Allt är bara ett tyngdlöst nu.

Jag tycker om att vara mitt bland sidorna i denna bok. Den får mig att glömma allt vardagsskav, allt ”jaha, det kanske är dags att göra käk nu”. Det känns också som tiden har en viss betydelse i detta verk, och den växande förmågan att uppskatta det lilla. Att jag vid snart 50 faktiskt kan bli glad av något så litet som när kvällssolen skiner genom lövverket i en alm. När jag var 25 hade jag mycket högre krav än så.

Jag vet inte om jag samlar på det precis, men det finns ju hela dikter eller enskilda diktrader genom den svenska lyrikhistorien som jag fastnat för så hårt att det dristat mig till att skriva till författarna bakom dem. Strax innan poeten Göran Palm (1931-2016) dog, bad jag honom handskriva sin dikt ”Havet” till mig. Likaså fick min finlandssvenske favorit Claes Andersson (1937-2019) en tid senare, samma förfrågan om sin berömda kärleksdikt som slutar ”…var i helvete håller hon hus?”

Nu senast kunde jag inte låta bli att fråga Niklas Rådström om min favoritrad i detta verk. I just love them.

Där du inte är

där finns inte jag

Similar Posts:

• Denna lycka att vara bland de levande
• Människonära dikter
• En blåmes som visar vägen
• Högstämt om Judas upprättelse
• Ack! brister ej världsäggets Högblåa skal?

Det förekommer ibland nästan tungvrickande ordföljder som ”bukiga balkongers svarta krinoliner” som ger en humor och en värme åt språket, men också en vackert melodisk ton, i den diktsvit som annars kanske skulle doftat för mycket mull och förruttnelse.

Det finns en dikt om ett samspel mellan fåglar som jag särskilt fastnar för:

Sädesärlan vippar sin stränga stjärt
som purken dam med infälld solfjäder
med slag lägger hon sig i, denna
tvåstämmiga fågel svänger så runt
på ena tändsticksbenet, uttråkad
av skatans grävande i sitt för att
slippa prata

Här finns mycket att trä sina tankar på. Min schablonbild av en sädesärla kanske är att den är glad, men en aning retsam rackare. Här framträder något annat, en sträng dam som längtar efter kommunikation – och det med en skata som för länge sedan verkar ha tröttnat på det. Det är nästan så man ser ett mänskligt par framför sig, som levt alldeles för länge ihop. Och tändsticksben? Är det en metafor för ett par sköra ben som inte kan ta sig någonstans, för skulle de försöka, skulle de bara gå av?

Men så kommer då döden allt tydligare först i bara några rader här och där, och sedan i hela dikter. En rad som ”…nästan som/gamla skallar med hjässans söm/uppgrävd och häpen” ger den gåtfulla döden, närapå anletsdrag. Som om min egen död skulle titta på mig därnere från mullen och fråga ”jaha, du håller dig fortfarande upprätt och är ute och går?”

Som om skatan i dikten ovan, nu död, äntligen ville börja prata med mig igen.

Mot slutet gör saknaden som mest ont. Det finns något nästan erotiskt i:

En ländens ömhet
med underlivet som spikat
ovan den döde
Jag vill ha dig, säger ängeln
du gör mig ont

Similar Posts:

• Lennart lyser
• Att beskriva floden
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Listiga ord från A-Ö
• Han har inte en räv som lurar bakom öronen

Dikterna i denna samling utgår från författarens läsning av brevväxling mellan poeten Paul Celan (1920 – 1970) och författaren och kritikern Ingeborg Bachmann (1926 – 1973). När man läser om deras brevväxling verkar de båda ha haft en önskan om att nå den andre, men ändå inte riktigt nått fram, men ändå fortsatt brevväxla. En klassisk paradox. En oförmåga att kommunicera trots vanan vid att hantera ord, och en längtan efter att nå den andre – som säkert skulle göra vilken dramatiker som helst inspirerad, men nu hamnade denna brevväxling istället under poeten Jäderlunds ögon.

Det är med denna förkunskap jag läser dikterna och får en ingång. Poem som ibland är smärtsamt kroppsliga och någon gång ger en blinkning till Boyes knoppar som brister. Ändå är det naturligtvis ingen dussin-Boye vi läser här, utan en författare som flera decennier haft sin helt egna, om än ibland rätt oåtkomliga röst.

Jag gillar ordens värme och kroppslighet. Det är nästan så jag får för mig att de floder som beskrivs i de olika naturscenerierna är blodomloppen inuti de bägge brevväxlandes kroppar, forsande blod och gång på gång en djup önskan att nå en annan, och till sin besvikelse ändå inte lyckas.

Kanske med nästa brev ändå, eller nästa…

Ensamtals finaste rader är dessa:

Tala säg
hör
lyssna
något
någon
har tid

Eller varför inte denna:

Försök då
att svara mig
på riktigt

Man får ta Ensamtal portionsvis för ibland gör den så ont att jag måste pausa. Människan oförmåga till kontakt. Jag älskar det temat.

Similar Posts:

• Florin glädjs över detta lilla, och jag med
• Blod är tjockare än vatten
• Naturen i dikten, ängen i oss
• Poesi für alle
• ”d j u p a v e c k”

Vi serveras en översiktssida i början av varje landsända med några typiska ord (Vem vet vad ”jopp”, ”otndag” eller ”haok” innebär på matbordet?), exempel på kändisar som kommer från landsändan (visste du till exempel att politikern Beatrice Ask pratar härjedalska och hockeyspelaren Håkan Loob gotländska från början?) och flera vackra foton från olika delar av vårt avlånga land. Därtill får vi insprängda ordkartor: Var kallar folk sin förälders kusins barn för syssling, tremänning respektive A-kusin? Och var kallas hallon för bryngebär eller fallbär? Allt sådant får läsaren svar på, eller kan skapa egna frågesporter av under kommande helger och lov.

Inledningen upprepar dock en brasklapp: Lindström & Co. är nödda och tvungna att begränsa sig, och då är 100 ett jämnt och fint tal att begränsa sig till. Alla landets dialekter får helt enkelt inte plats i en bok som ska kunna säljas till fler än de nördigaste ibland oss. Det gör att många av oss nog får nöja sig med någon dialekt från de platser i landet vi bor eller har bott på, eller rentav som vi känner någon ifrån. Som kompensation får vi dock rejäla beskrivningar av såväl övergripande, regionala drag som specifika dialekters extremare särdrag, i såväl text- som diagramform. Jag kommer på mig själv med att sitta och försöka härma orden eller fraserna som beskrivs i diagrammen, upp och ner genom tonhöjderna, såpass att jag säkrast läser denna bok när ingen blir störd av mina läten, hummanden och småskratt. Boken har även en historisk sammanfattning av dialektforskningen i Sverige, som till stor del förklarar hur de som tidigare samlade in dialektexempel tänkte, och hur folk snarare tänker idag. Det är populärvetenskap på hög nivå.

Storleken gör att den blir lite som en kaffebordsbok – så länge kaffekopparna hålls undan från ljudkanten, förstås – men med extra allt. Det är inte en skrytbok, men samtidigt som den är snyggt formgiven kan hela familjen samlas runt den och välja dialekt att lyssna på, eller försöka härma (med eller utan diagrammens kurvor), eller rentav skapa frågor om (fenomenet att trycka in snö i någon annans ansikte, vad kallar du det för?). Den är inte heller riktigt gjord för läsning i sängen – den är stor och otymplig, vilket gör den ganska ergonomiskt oriktig – men passar bra på ett bord.

Fördjupningarna på särskilt märkta sidor gör också att den passar för olika personer – såväl den allmänt intresserade som den mer insatta eller vetgiriga. Den ger oss också en insikt i vilket omfattande och mångspråkigt land Sverige är, till och med när vi bara pratar det som kallas svenska. På gott och ont får vi dock olika berättelser på varje dialekt – det hade varit roligt om Lindström vid intervjuerna kunde ha bett alla att läsa samma sak också, kanske en enda mening eller strof, för att läsaren ska kunna jämföra – men då kanske de intervjuade hade blivit stela och fått svårt att låta naturliga, så vi nöjer oss med de olika berättelserna. De är också väldigt olika, från äldre till yngre, från betongförort till mörkaste granskog – och trots svårigheterna med att hitta kvinnor som talar dialekt (Lindström konstaterar själv i en kvällstidningsintervju att det är svårt att hitta kvinnor, eftersom de oftare strävar efter ett mer utjämnat språk) så har de fått med en hel del olika personligheter och medryckande historier. Gôtt jobbat, pôjkaR! som vi skulle säga där jag bor.

Similar Posts:

• ”- Å ja ba, vicken bra bok liksom!”
• I Sverige talar vi svenska … eller hur var det?
• Mest som en present
• Tanken är god men resultatet obra
• Vemod och självtvivel i spänstiga strofer

Det lilla substantivet meddelade glatt varje främling som det mötte: ”Jag är ett substantiv!”
En dag mötte det lilla substantivet en språkpolis. Vid den glada hälsningen höjde språkpolisen bara på ögonbrynet och svarade: ”Nej. ‘Jag’ är ett pronomen.”
”Kul för dig!” svarade substantivet glatt.

Att hon nu i senaste boken gör det i form av sagor är väl på sätt och vis rätt naturligt. Om Tage Danielsson-influenserna tidigare mest funnits i formuleringar och blinkningar gör hon nu nästan en rak cover på Sagor för barn över 18 år med grammatiktema; 14 korta sedelärande berättelser om hur språk fungerar, vilket både låter henne bli lite tydligare i berättandet, queera till grammatiken ännu mer, och (vilket jag gissar är en lättnad) slipper hålla sig till bara en enda ordklass eller tema. För att förklara kasus berättar hon alltså en saga om kärleken mellan en ungersk riddare och en modig prins, sagan om hur Imperfekt blev Preteritum ekar identitetsfrågor, stridigheter mellan två auktoritära världsledare handlar om huruvida jag är starkare än du eller starkare än dig… Ni fattar. 

Det var en gång en katakres som var ute och körde i vind. Plötsligt fick den se två kålsupare som stod vid vägkanten och bråkade, som ju kålsupare ofta gör. Katakresen stannade till och kastade ett getöga på dem.
”Vilket äckligt öga!” utropade den ena kålsuparen. ”Nu ska du allt få!”

Och visst är det roligt. Lövestam har en ton som gör att hon aldrig blir påstridig (även om så många språkpoliser sätter livet till att det blir lite oroväckande) och åratal som SFI-lärare och språknörd har gjort att hon kan få de konstigaste språkegenarter att bli fullt begripliga. De som gillade de tre första böckerna lär gilla detta, och de som börjar här får hjälpsamma hänvisningar där de andra böckerna har mer i ämnet. Samtidigt gör det också att boken känns lite som en samling utökade fotnötter. Grejen med verb kändes så fräsch delvis för att den hela tiden hade allt vi gör i centrum och byggde både grammatiken och allt annat utifrån det. En viss mättnadskänsla börjar infinna sig. Inte en obehaglig sådan, men … Jag hoppas att den Sara Lövestam som skrev Udda och Hjärta av jazz inte bara får skriva roliga grammatikor och deckare åt vinstmaskinen Piratförlaget i fortsättningen.

Similar Posts:

• Humor och språk
• En Bibel för språknördar
• Från en nörd till en annan: jag vill ha mer!
• Handbok i struntprat
• I Sverige talar vi svenska … eller hur var det?

För boken drivs av en aldrig sinande ilska. Thelma och Victor älskar varandra djupt, men det tar ett tag för Thelma att inse att hon faktiskt bara är ett värddjur åt ett utsvultet äktenskap. Boken är så arg, så det ibland är svårt att avgöra om Thelma är Aase Bergs alter ego, eller om hon är en helt fristående karaktär tagen ur Bergs fantasi. Vad det nu egentligen skulle ha för betydelse.

Helt klart är iallafall att jag inte längre enbart kan njuta av Aase Bergs egensinniga språkvärld, jag tvingas även ta ställning till hennes ärende på något vis. Hur ställer jag mig som varande man till alla dessa av mina bröder som, när det kommer till kritan, inte törs lämna sina svala fruar med det nymålade huset och de välansade gräsmattorna för sin älskarinna? Och hur har jag själv behandlat kvinnor i mina dar? Hur många gånger har jag oreflekterat krävt att mina behov ska komma före hennes?

Det finns en nyckelformulering i detta verk. När Victor och Thelma möts avundas han hur hon kan slappna av, det återkommer han till gång efter annan. Jag fascineras av det, det är som om hon kan njuta mer fullödigt än han, trots den underordnade roll hon tvingas in i.

Så här var det i början:

I min kärlek trodde jag mig inte vara den andra kvinnan. Det var en hårt villkorad deal från början. Jag avkrävde Victor skilsmässa innan jag gick i säng med honom. Vilket skedde en eftermiddag, i strålande vinterljus utan en droppe alkohol. Han bestämde sig på fläcken för en gemensam framtid. Det borde förstås ha gjort mig misstänksam. Det är så mycket som borde ha gjort mig misstänksam.

Thelma kommer att jämföra sin situation med den kidnappade Natascha Kampuschs. Ni vet, den österrikiska kvinna som blev kidnappad av den svårt psykiskt sjuke Wolfgang Priklopil, och satt instängd i hans källare i tio år. Kampusch beskriver i sin bok efteråt hur hon utsattes systematiskt för fysisk och psykisk misshandel, berättar Berg. Ändå kan Kampusch inte undgå att känna en slags intimitet med sin kidnappare.

Men så kommer en typisk Aase Berg-poäng:

Haggan är svedjenävan efter en skogsbrand, fröet som lurpassat i hundratals år. Och terrängen efter den förstörda kärlekens framfart, den är ett minfält.

Haggan förtjänar all heder hon kan få, menar Aase Berg. Det är kanske som att svära i kyrkan att säga att jag emellanåt blir lite mätt på detta aldrig sinande ursinne, boken igenom. Det är som om den är skriven på en lång utandning. Men det är sant – när de små korta inandningarna väl kommer är det med mycket insiktsfulla onelines eller otvetydiga Aase Berg-metaforer kring ollonborrar, djuphavsfiskars sömn eller senapen i rumpan på en katt.

Aase Berg slåss för kvinnans frihet, den frihet som för mannen alltid varit lika viktig som självklar. Som i den här passagen:

Min dotter Mira kliver in i arbetsrummet: ”Mamma” ”Ja” ”Kan du hjälpa?” ”Jag jobbar gumman, fråga pappa” ”Det går inte, pappa röker”.

Similar Posts:

• Hackad och malen expressionism
• Liknöjd fauna
• Att hagga: hädanefter både verb och vapen
• Evenemangstips: 10TALs Ekofest
• Robotgräsklipparens död och andra i-landsproblem

Förr var det lite av en högtidsdag för språkintresserade när det var dags för en ny upplaga av SAOL, Svenska Akademiens Ordlista. Idag är den lättåtkomlig på internet på adressen svenska.se och busenkel att spara bland bokmärkena i telefonen. Men hur mycket utrymme ges det till reflektioner kring språkutvecklingen i telefonapparnas tid?

Författaren Birgit Häggkvist har funderat under en längre tid kring nutidssvenskan och resultatet har blivit en bok. Där lyfter hon fram sina observationer av hur den talade och den skrivna svenskan alltmer späckas med engelska ord. Följden av detta blir att en mängd svenska klangfulla ord blir bortglömda.

Språkpolis, säger du när du kommit så här långt. Då svarar jag: Inte alls. Häggkvist själv skriver ”sej”, ”mej” i texten i stället för att använda sig av skriftnormens ”sig”, ”mig”, vilket talar för att hon fokuserar på något annat än konservativa element. Hon har ett annat syfte med sin bok, nämligen att lyfta fram den rikedom av formuleringsmöjligheter som finns på svenska.

Det stämmer inte alls att engelskans ordförråd och uttryckssätt är rikare än det svenska, menar hon. Lånord är nödvändiga ibland för nya företeelser och med tiden ingår de i det fasta låneförrådet. Men spontanlån ställer hon sig mycket undrande inför. Exempel ges med orden cuteness, back in business och gå all in. Varför inte använda de svenska orden gullighet, tillbaka på banan och satsa allt som är minst lika träffande? Vidare menar hon att de kreativa ordbildningsmöjligheterna i svenskan underutnyttjas. Ett tredje område som drabbas av influenser utifrån är grammatiken. Svenskan är inte sämre för att den har omvänd ordföljd (Predikat + Subjekt i exempelvis ”Igår köpte jag en bok”) även om andra språk vanligen tillämpar rak ordföljd (Subjekt + Predikat ”Yesterday I bought a book”).

Häggkvist förklarar att många tror att engelska är svenska fast med andra ljud.

Ett numera världsbekant exempel från företagsbranschen är C-H Svanbergs språkgroda ”We care about the small people”. [- - - ] Vad Svanberg alltså har trott att han sagt är ”Vi bryr oss om dom vanliga människorna”, medan det han sagt i verkligheten är ”Vi bryr oss om dom kortväxta människorna”.

Forskning visar att många förlorar förmågan att uttrycka sig nyanserat när engelskan inte är det egna modersmålet. Inte heller är det lättare att röra sig kvickt längs abstraktionsstegen. Jag minns att jag tänkte på detta för några år sedan när jag förstod att universitetslitteratur inom ekonomi och statsvetenskap var på engelska. Är inte risken stor att idéutvecklingen stannar av om studenterna enbart matas med anglosaxiskt språk inom dessa områden? frågade jag mig.

Bokens kapitel innehåller flera hänvisningar till tidningsartiklar inom språkdebatten och språkvetares böcker. Några krönikörer som idoliserar det engelska språket får rejäla snytingar. Den debatterande stilen ångar kraftfullt kring upplevelsen av att ingen i svensk språkvård tagit på sig ledartröjan för att mota bort de engelskspråkiga influenserna. Flera av författarens repliker till språkvetareliten innehåller vass ironi för att öka effekten i argumentationen. Är det en privat vendetta Häggkvist ägnar sig åt, undrar jag? En av de uthängda språkvetarna tycks inte alls vara omedveten om riskerna med engelskan som dominerande språk på högskolenivå. Det framgår åtminstone i en längre artikel om språkpolitik som Olle Josephson skrivit i tidningen Clarté under 2017.

Jag hade önskat att Häggkvist försett mig med fler av sina funderingar kring trendängsligheten som formar sig på olika sätt. Alltså det nästan omedvetna beteendet hos människor som vill visa sin samhörighet med gruppen de vill identifiera sig med. Det reflexartade hos var och en av oss hänger väl också ihop med att vi är bekväma och vill spara energi? För att inte tala om spontanlånen från engelskan som görs i skämtsam anda för att blinka till musik, tv-serier och sociala mediers trender? Jag ser inte språk som något som lever utan sin kontext, tvärtom är faktorerna som påverkar språkuttrycket många.

Språkvård är spännande. Genom årtiondena har språkpolitiken pendlat mellan att vara deskriptiv och normativ. Den deskriptiva språkvården vinnlägger sig om att inte nedvärdera de tillfällen när man bryter mot normen, och väljer att förstå omkringgivande faktorer. Den normativa språkvården är bra att vända sig till när man önskar ett svar på frågan ”Hur heter det egentligen?”

När jag läst klart Häggkvists bok infinner sig ett leende på mina läppar, trots mina efterlysningar av lite fler infallsvinklar. Språk är oändligt fascinerande. På radion hör jag hur en sportkommentator säger ordet ”toucha” i fotbollsreferatet. Är orsaken till ordvalet att det svenska ordet ”snudda” är omodernt på något vis? Hoppas att de yngre generationerna börjar reflektera, och jag hoppas att det inte känns som att jag ”shamear” (skambelägger) någon.

Similar Posts:

• Verktygslåda för lekfull ordhantverkare
• Om vi vägrar se, har det kanske inte hänt?
• Är det fint att kalla någon ”Din knickedick!”?
• Jäderlunds kroppslighet värmer
• ”- Å ja ba, vicken bra bok liksom!”