Hon börjar på Konsum där hennes mamma jobbar. Pengar behövs för att få mat på bordet. Bästa vännen Stina lever i en helt annan verklighet med akademikerföräldrar i pampig villa. Deras kompisgäng åker och badar, går på disco och spelar fotboll. Petra träffar Pelle som redan bor i lägenhet och de inleder snabbt ett förhållande. Men allt är inte som det först verkar. När Petras mamma Naimi faller i trappan och hamnar på sjukhus blir det skarpt läge. Petra står med ansvar för både syster och hem. Pelle gör hon slut men länge måste Petra leva i obehaglig osäkerhet och tvingas se sig om där hon är.

Petra övertalas av Stina att avlägga högskoleprovet vilket hon gör med goda resultat. Hon funderar på medicinstudier eftersom hon fått insyn i sjukhus och vård. Först måste hon arbeta och spara pengar. Studielån är inte ett alternativ. Kompislivet får stå tillbaka när arbetsdagarna blir långa. Livet knackar på med sorg men också glädjeämnen. Hon blir mera vaken och intresserad av omvärlden. I slutet av boken är Petra på många sätt en mognare ungdom än i bokens början.

Bokens handling utspelar under ungefär ett år. Här kommer nittiotalet fram med både musik och livstil. När vännerna ska träffas ringer de trådsamtal och svarar i luren med hela nummerserien. De hyr filmer och kollar på tv:n tillsammans. Ibland tar de pendeln in till Stockholm för att gå på diskotek eller äta pizza. Vid ett annat tillfälle upplever kompisgänget fotbolls-EM på Råsunda stadion. Tidsandan och miljön tecknas trovärdigt.

Boken skildrar mycket vardag. Både i hemmet och på arbetsplatsen. Här är det matlagning, tvätt, städning, hoppande i duschen och tv-tittande. Ofta syns lite av den delen av livet i ungdomsböcker och romaner. Ibland kanske väl mycket här, å andra sidan är vardagslivet navet i tillvaron för de flesta. Bokens trovärdighet stärks genom verklighetsförankringen.

Genren är feel good-roman eller/och ungdombok. Berättandet är ur Petras perspektiv. Intrigen är dialogburen; läsaren lär känna de övriga karaktärerna genom samtalen som också sparkar handlingen raskt framåt. En språklig detalj är att Petras mamma uttrycker sig på österbottnisk dialekt eftersom hon ”arbetskraftinvandrat” från Finland i början av 1960-talet.

Författaren har i år skrivit en uppföljare med titeln Nyp mig inte i ändan. I den skildras Petras väg ut i vuxenlivet. Redan titeln lovar något.

Similar Posts:

• Drabbande om skilsmässa
• Om att släppa taget
• K.L.I.M.A.K.T.E.R.I.E.T – bland vallningar och relationer
• Okänd historia i ett grannland
• Livet går vidare för Tio

1922 gjorde journalisten Ester Blenda Nordström överfarten tillsammans med ett antal förhoppningsfulla migranter. Precis som i arbetet med reportaget En piga bland pigor dolde hon att hon var skribent. Idag kallar vi det att wallraffa, men Ester Blenda Nordström utövade metoden långt innan tyska Günter Wallraff ens var född.

Hon fastnade ett tag på den fruktade sorteringsstationen Ellis Island i New Yorks hamn. Hennes reportage om den krävande skeppsresan i tredje klass och förnedringen som amerikanska myndigheter utsatte folk för är fortfarande frisk och berörande läsning.

Väl inne i USA, det är väl inte alldeles säkert att hon någonsin riskerade utvisning, spårar hon upp svenskar på alla möjliga platser i det väldiga landet. Hemmavid hade den omfattande utvandringen i hög grad förtigits. Den hade ju ägt rum parallellt med en förljugen nationalromantik. Ester Blenda Nordströms arbetsgivare, konservativa Svenska Dagbladet, ville nog gärna ha en viss typ av story från utvandrarna. Och mycket riktigt hittar deras utsända idel rejäla, arbetssamma och ärliga svenskar som i grund och botten visar sig längta hem till ursprungslandet. Ingen har något kritiskt att säga om gamla fattigsverige. I ett fall träffar hon ett äldre par som inte ens kan förklara varför de en gång fattade det drastiska beslutet att överge allt för det okända!

Reportaget syftar inte till att förklara varför så många utvandrade. I stället har Ester Blenda Nordström ett fantastiskt öga för social utsatthet, i synnerhet kvinnornas. Men det är inte ensidigt sympatiska porträtt hon tecknar av unga arbeterskor, bärplockare och hembiträden. Dock sker det oftast i ögonhöjd med den skildrade. Undantaget är de svarta som genomgående omtalas i rejält rasistiska termer. Det kan man knappast lasta Ester Blenda Nordström för, sådan var tidsandan.

Hon har en gudabenådad förmåga att knyta kontakter med människor. Alla möten som boken flödar över av är väldigt levande. Det har gått drygt 100 år sedan Amerikanskt publicerades men texten känns fortfarande väldigt fräsch.

Hos Litteraturbanken finns reportageboken i fulltext.

Similar Posts:

• Wallraffade långt före Wallraff
• Reportage från klassamhällets avgrund
• Måste en riktig kvinna vilja ha barn?
• Inne i det tysta mörkret
• Det är komplicerat

I den här romanen är 1980‑talet inte bara fond utan ett stilla motor. Vågmästaregården i Åmål står där som ett litet mikrokosmos av liv: journalisten Catrine som delar lägenhet med sin hemvändande dotter Olivia, och korsordsmästaren Karla Marie, KM, som i sin granndörrsvärld lever med lika delar språkglädje och ensamhet. Det är en miljö som känns både vardaglig och lätt förhöjd, som om huset själv bär på en rytm av små hemligheter.

När den unga Sussie hittas död i trapphuset skiftar romanen ton men inte hastighet. Det är fortfarande en puttrig pusseldeckare, en sådan där gåtan inte rusar fram utan långsamt vecklar ut sig, ungefär som ett korsord där man först fyller i de lätta rutorna och sedan börjar ana konturerna av något större. Emellanåt tycker jag att författaren lutar sig lite väl tryggt mot genrens klassiska grepp, den slutna miljön och den begränsade kretsen av möjliga gärningspersoner, men det gör inte så mycket. Det finns en mild humor här och en tydlig kärlek till själva hantverket.

KM anställer Olivia som sin egen assistent, och deras samarbete blir romanens hjärta. Det är något fint i hur Olivia, nyss hemkommen och lite vilsen, får en uppgift som både är absurd och helt rimlig i den här världen. KM:s korsordsmakande fungerar som en metafor för själva gåtan: att lösa morden är lika knepigt som att fylla i ett avancerat korsord, och båda kräver tålamod, blick för detaljer och en vilja att se mönster där andra bara ser bokstäver.

Det som gör romanen särskilt charmig är personporträtten. De är tecknade med en ömhet som aldrig blir sentimental. Catrine, Olivia, KM, Roberto, alla får sina små sprickor, sina egenheter, sina tysta sorger. Ibland tycker jag att vissa sidokaraktärer kunde ha fått lite mer utrymme, men helheten är ändå varm och välbalanserad. Det är i de vardagliga friktionerna som boken hittar sin rytm. Morden är viktiga, men människorna är viktigare.

Och kanske är det just därför åttiotalet fungerar så bra här. Det är en tid då allt är lite långsammare, lite mer analogt, lite mer beroende av att man faktiskt möts. Romanen lutar sig mot det och låter mysteriet växa fram i samma takt som relationerna. Det är en deckare som inte ropar utan småpratar. En berättelse som hellre bjuder in än chockar.

Det är puttrigt, ja. Men också skarpt, varmt och precis lagom knepigt för att man gärna stannar kvar i Vågmästaregården en stund till. Och jag märker att jag faktiskt ser fram emot uppföljaren, för det finns mer att hämta här, både i människorna och i den stilla rytmen som huset bär på.

Similar Posts:

• Om gulliga kaniner och rätten att själv få välja
• Splittring, styrka och skuggor som stannar kvar
• Vasastans egen Kitty Drew
• Människor kring ett mord
• Bladvändarspänning på västkusten

Men i sommar kom berättelserna till mig: om tio generationer Hedåsbor i Grava socken vid Klarälven i Värmland. Om de första bebyggarna på ett svagt hemman i ett avlägset 1600-tal men också om bondestudenter i Karlstad och Lund. Om gråkappans tid. Därefter virvlar historien vidare med allt vad seklerna bjudit på av laxfiske, hemmansdelningar, nyröjning och storskiften, krig, flottning, industrialisering, väckelserörelse, pappersindustri, arbetarrörelse, emigration till USA, utbildning och utflyttning. Med mera.

Historiska romaner kan vara ett vågspel. Men inget i den här brokiga textväven framstår tillrättalagt eller anakronistiskt. Författaren skriver utgående från jordeböcker, lysningsböcker, dopböcker, dödböcker, mantalslängder och släkthistorier. Allt får en tidsenlig språkdräkt och en stark känsla för de mänskor som stiger fram ur historiens djup om det så handlar om krigen, sådd eller timmerhuggning, giftermål, änkestånd, barnfödslar eller vardagens måltider och trätor.

Den första delen slutar med att den ingifta mågen Lars Jonsson famnar sin hustru under bolstret den 27 augusti 1883. Famntagen förenar sig oväntat med ett verkligt vulkanutbrott mellan Sumatra och Java. En urladdning som bildar en åtta mils rökpelare som går ”tre varv runt jorden”. Kanske att ta i men får läsaren att förundras över perspektiven. Den andra delen av romanbygget (De levandes land) koncentrerar sig på farmoderns föräldrar med fem döttrar och allt som sker dem från slutet av 1800-talet fram till 1980-talet med små utstickare in i 2000-talet. Med Hedås som nav i världen.

Ofta stiger författarens jag in i texten; kommenterar, förklarar, frågar. Han äger platsen, ramarna, namnen men människorna ger han kött, blod, språk och sinne. Han finns med redan från bokens första blad; som barnbarn till ”sinniga” Ida som förbereder sitt 70-års kalas med förplägnad (kaffe, tårtor, stek, glass med jordgubbar). Eposet slutar mer än åttahundrasidor senare med att författaren själv med farmor och föräldrar igen lever, dör och uttrycker sig i berättelsen. På så vis sys fyra århundraden och tio generationer sömlöst ihop.

Författaren kan sitt Värmland, sitt Sverige och sin historia. Orden, talesätten är på kornet. Som österbottning njuter jag av att läsa dialektala ord, repliker och vändningar. Vågteorin om språkets utveckling stämmer sannerligen för även på den östra sidan av svenska språket används vardagens äldre ord såsom ”skrott” (djur, barn i mindre, klenare storlek) eller ”sjärsvali” (självsvåldig), ”öijen” för ön som kanske inte längre är en ö eller det lilla förstärkningsordet ”fôll” för nog. Ibland kommer latinska uttryck eller små föreläsningar in i människornas väg vilket lätt blir humor eller helt andra föreställningar.

Namnen är en historia för sig; här lägger bondestudenterna till latinsk ändelse på sitt hemmansnamn (Traneus, Rudén) medan folket i Hedås kallas efter sina boställen, hemman och föräldrar. Otaliga bär namnen Lars, Per, Måns, Karl, Elin, Kristin. Gårdarna kallas efter sina byggare eller väderstreck. Det är Månsstället, Kul och Nor. Senare Sönnerkul och Norkul.

På insidan av den första volymens pärmar finns en släktutredning och en storskifteskarta med ägor, skog och utmark längs ”Clara Elf”. Läsningen behöver inte stanna upp vid varje detalj eftersom den hela tiden stävar framåt, rik och mångskiftande. Den senares omslag utgörs av en akvarell på en gård av Lars Lerin med ett infällt släktfotografi av ”tösera”. Samlingsvolymens omslag med byggnader i brunt är måhända inte lika (till)talande.

På finlandssvenskt håll finns en episk släkting: den makalösa romanen Arvejord (2022) av Maria Turschaninoff. Huvudpersonen kan sägas vara en mosse i Österbotten med beboare från 1600-talet fram till 2020-talet. Episodromanen Arvejord har fått uppskattning globalt; på några år översatts till tjugo språk. Naturlig länk finns också till västmanländska Bygdedjuret (2024) av Sven Olov Karlsson; kortare perspektiv men stora insikter om en ort, by, gård.

Vilket verk av Lars Andersson! Läs om du har intresse för historia, svensk historia, Värmland. Läs om du vill leva dig in i generationer som levt före oss. Läs om du vill njuta av språk och berättande. Unikt för byn Hedås men allmängiltigt för liv levt på andra håll i världen.

Similar Posts:

• Livet går vidare för Tio
• Elofs och Olgas bok
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Lumpänglarna lever vidare
• Ung i Väsby

Men det tema jag fastnat för är invandrarens mellanförskap. Det är ju ett aktuellt ämne så det förslår. Föreställningar om migration är den fråga som på bara ett decennium radikalt ändrat styrkeförhållandena i riksdagen. Romanens huvudperson Sebastian Delfine är en tredje generationens svensk-italienare. Han är född i Sverige och har en mamma som med nutida terminologi skulle benämnas ”etnisk svensk”. Han är utbildad och yrkesverksam här. Sverige och det svenska modersmålet är hans enda tillgångar, men trots det tvingas Sebastian att betrakta födelselandet och dess invånare så att säga utifrån.

Jag har aldrig känt mig hemma, inte här, inte i Italien. Jag är född här, det är sant, jag är invandrare av tredje generationen, jag har arbetat och gjort mina ”medborgerliga skyldigheter”, men jag kommer aldrig att känna mig hemmastadd och välkommen, knappt ens tolererad, om jag inte kallar mig Eriksson och diktar ihop en ny identitet åt mig.

Sebastian minns hur det skreks ”gipskatt” efter äldre släktingar i samband med födelsedagsfiranden på den sörmländska landsbygden. Han har själv mobbats i skolan för sina sydländska drag och har anledning befara att sonen Henrik går igenom samma eklut.

Du ser ut som en främling, och som jag har väl också du fått smaka på det vulkaniska främlingshat som kokar under ytan i detta svenska samhälle.

I nutida politisk debatt används begreppet utanförskap flitigt. Antingen är man inne eller ute, etta eller nolla, enligt den underliggande logiken. Begreppet tycks ha ett starkt förklaringsvärde för majoritetsbefolkningen som saknar anledning att reflektera närmare över ursprung.

Men frågan är om våra medmänniskor med invandrarbakgrund finner ordet särskilt träffsäkert? Känner de sig ensidigt antingen innanför eller utanför? Sebastian Delfine tycks vara varken eller. Begreppet mellanförskap förekommer ibland, särskilt när människor med migrationserfarenheter själva tar till orda. Det är mer rimligt. Men vilken möjlighet ges dagens invandrare till ett både och (eller, för den delen, ett varken eller)? Sven Delblanc gestaltar protagonistens plikt både som modern svensk man och som den sista, nej! näst sista, av släkten Delfine.

Min mor ville ha mig till svensk och protestant, hon ville lyfta från min hjässa den förbannelse hon fruktade mest: detta att vara en förhatlig främling, en papist, en Delfine. Pappa Puccio hade i hennes ögon brutit mot det första budet i trälarnas lag – du ska vara som andra! Och detta kunde hon aldrig, aldrig förlåta min far. Nej, det kunde den svenska kvinnan inte förlåta Giacomo Delfine.

Migrantens öde skulle kunna beröra oss och gör det väl också i någon mån på personlig nivå. Med lite inlevelseförmåga kan vem som helst förstå att många har det tufft. Se på harmen som väckts av tonårsutvisningarna! Men dagens migrationspolitik är i grunden avvisande. Visserligen medger den att några invandrare kan komma att accepteras. Men i så fall på nåder. Villkoren är flit och att man inte ligger någon till last. Sådan är nämligen den svenska självbilden. Man ska kunna vårt språk och anamma de svenska värderingarna, trots att de sistnämnda kan vara nog så svåra att fastställa, även för en etnisk svensk.

Migrationspolitiken har genomgått en metamorfos de senaste tio åren. För inte så länge sedan hade vi, som är ett av världens mest välmående folk, moralisk skyldighet att hjälpa flyktingar, tyckte vi. Dessutom fanns det behov av arbetskraft. Nu är det helt andra tankegångar som styr. Eller känslor, snarare, för fakta är att UNHCR årligen räknar med allt fler flyktingar i världen. Sverige är alltjämt ett av världens rikaste länder. Fakta är även att arbetsgivarna högljutt signalerar behov av arbetskraftsinvandring. Ändå bygger den tongivande politiken på attityden att utlänningar bara för med sig problem. Förvissningen är att Sverige inte har några moraliska förpliktelser samt att det är utlänningarna som behöver oss, inte tvärtom. 

Det är av vår goda vilja som någon tillåts att stanna. Den främling som beviljas uppehållstillstånd bör visa underdånig tacksamhet. Kravet alstrar inte sällan paradoxal revanschlusta. Redan på 1970-talet kunde den väckas hos en invandrarson som Sebastian Delfine, framskriven av Sven Delblanc.

Jag svällde av triumf över min bragd. Att se svenska kvinnor i hjälplöst beroende, bleka, gråtande (…) Jag var en styvson som levde på nåder hos denna kåta, övergödda kvinna som var Sverige. Jag ville tacka för nåden genom att ta moder Svea på salongsmattan. (…) En otacksam slyngel ville jag vara – en Delfine!

Men Sebastian snärjer själv in sig i ett beroende till en kvinna, en svenska. Sådan är kärleken! Romanens erotiska skildringar hör till de mer realistiska och osminkade i svensk skönlitteratur. Med kärleken kommer revanschbegäret av sig.

Den enda kvarvarande äldre släktingen, farbror Giovanni, är dock fortfarande en förförare av rang. Otaliga, förstår läsaren, är de svenskor som fallit för hans sydländska charm. Denne ”nanni” är också den siste Delfine som kom att döpas i Pisa, en släkttradition.

En enda gång kom han dit som vuxen, en storögd svensk charterturist. Han sökte minnen han inte ägde, en känsla som bara fanns i familjens mytologi. Han sa just ingenting efteråt, men jag tror han var grymt besviken. Men hur ska den verklighet se ut, som motsvarar en myt, en sekellång dröm? Familjen Delfine var som judar i diaspora, deras Pisa ett hägrande Jerusalem. Vad återstår av drömmarnas stad? Bara en klagomur, där du kan luta ditt huvud. Bara besvikelse.

En sådan olycka! Ej välkommen där man är född (”åk hem”). Inte heller hemmahörande där släkten en gång hade sitt ursprung. Så blir mellanförskapet ett dubbelt utanförskap. För att mottagarlandet Sverige visar sig så ogint och ursprungslandet är för fjärran. Jag skulle tro att många ”nya svenskar” känner sig precis så som Sebastian och Giovanni i Grottmannen.

Nyligen kom Anders Johnsons bok Garpar, gipskatter och svartskallar – Invandrarna som byggde Sverige ut på nytt. Men nu är undertiteln bokens egentliga titel. Invandringens historia sträcker sig förstås tillbaka till tidernas begynnelse. Främlingsfientlighetens historia likaså! Bara det faktum att det finns rasistiska skällsord som garp och gipskatt som hunnit falla i glömska, bär syn för sägen. Vi svenskar dras med en anrik rasism. Måltavlan har varit finnar, samer, romer, judar, italienare, turkar: you name it. Det som är nytt är att rasismen nu kan omvandlas till partipolitisk framgång. Något sådant var otänkbart när Sven Delblanc skrev Grottmannen. Lärdomarna från andra världskriget och Förintelsen hade ännu inte hunnit blekna. Inte heller arbetarrörelsens solidariska internationalism.

Grottmannen är en rik roman och ett exempel på att Sven Delblancs texter allt jämt har aktualitet. Här har jag koncentrerat mig på ett tema, invandrarens möte med ett inskränkt Sverige. Men det finns som sagt många fler. Vid romanens tillblivelse var Sven Delblanc sysselsatt med att skriva manus till teveserien Hedebyborna som hade premiär 1978 och som bygger på romansviten som nämns i Tidöregeringens kanon-betänkande. Som av en händelse är även Sebastian Delfine yrkesverksam som manusförfattare. På Filminstitutet. Det är dråpligt hur romanhjälten återkommande karakteriserar sitt värv som rena rama prostitutionen.

Ett annat spår är hur Sven Delblanc använt sin egen släkt på fädernet som modell för familjen Delfine. Pappan Sigfried Delblanc var verkligen en migrant som aldrig fann sig tillrätta. Barndomsminnena i Livets ax är tänkbar parallelläsning så skola åtskilligt bliva uppenbarat!

Similar Posts:

• Mellanförskap mellan hjärtslag
• Obevekligt mot katastrofen
• En liten bok mellan romanerna
• Obegriplig smärta men ingen tröst
• En författargärning i backspegeln

I centrum står Lo Björn, journalist, som återvänt till Glommersträsk. Det är en återkomst som inte handlar om att hitta tillbaka, utan om att konfrontera en plats som både är djupt bekant och märkligt främmande. Modern finns kvar i hennes liv, men på avstånd. Relationen mellan dem är lika frostig som landskapet utanför. Det är som om hela bygden håller andan, och Lo rör sig genom den med en blandning av yrkesmässig iakttagelse och personlig desorientering.

Det är här romanens handling tar fart. Glommersträsk är splittrat av en infekterad konflikt kring Vithatten. Ska berget bli hem åt en gigantisk turistälg – Stoorn – eller åt vindkraftverk som lovar framtidstro? När ett sprängdåd plötsligt skakar bygden och lämnar en person död kastas Lo in i en virvel av misstankar, tystnad och lokala lojaliteter. Samtidigt väcks minnet av en ung kvinna som försvann flera år tidigare, och en detalj i ett gammalt reportage av Lo får en mamma att tro att det kan vara det första livstecknet på sju år. De två spåren, sprängningen och försvinnandet, börjar långsamt flätas samman och Lo blir både den som undersöker och den som dras allt djupare in i det hon försöker förstå.

Samtidigt dras Lo allt djupare in i skogen runt Glommersträsk. Det är inte en skog som bara är skog. Den bär på något, en sorts uråldrig närvaro som romanen aldrig förklarar men som hela tiden känns. Lo försöker förstå vad som händer omkring henne, men varje försök att skapa ordning glider undan. Det är som om hennes kropp vet mer än hon gör, och som om platsen vill något av henne.

Det är i den här växelverkan mellan det konkreta och det gåtfulla som Hornsplitter hittar sin form. Handlingen är tydlig nog för att bära läsaren framåt. En återkomst, en sprängning, en bygd i upplösning, en gammal försvinnandehistoria som vägrar släppa taget. Men den är också tillräckligt öppen för att låta det mytiska sippra in utan att det blir ett genrebrott. Jag tycker om hur Johansson låter Lo fortsätta vara journalist även när hennes verktyg inte längre fungerar. Hon fortsätter registrera, fortsätter försöka förstå, men tvingas samtidigt acceptera att vissa saker inte låter sig förklaras.

Språket är tätt men inte tungt. Johansson skriver med en precision som gör att varje mening känns avvägd utan att bli tillrättalagd. Det finns en råhet här, en vilja att låta det obekväma få ta plats. Samtidigt finns en poetisk ton som gör att även de mest kroppsliga scenerna får en skör skönhet. Jag uppskattar särskilt hur romanen låter det fysiska och det mytiska glida in i varandra utan att förklara varför.

Det är inte upplösningen i sig som är det viktiga, utan vad den gör med Los relation till sig själv och till modern, den människa som fortfarande finns i utkanten av hennes liv. Vad händer när platsen inte längre är neutral mark. När arvet, både det biologiska och det emotionella, börjar kräva sin del.

Det är i de frågorna Hornsplitter hittar sin tyngd. Johansson skriver fram en värld där det mänskliga och det mer än mänskliga inte är motsatser, utan två sidor av samma rörelse. Och hon gör det med en säkerhet som är ovanlig i en debut.

Det är en roman som inte ropar, men som stannar kvar. Som en dov ton i bröstet. Som en känsla av att något just har förändrats, utan att jag riktigt kan säga vad.

Similar Posts:

• “Det är inte mörkret som är farligt, det är människorna” – en pusseldeckare från de djupa småländska skogarna
• Ojämn spänning i Värmlands gruvor
• Av kärlek, brutalitet och kontroll
• Isande skärgårdsnoir
• Livslögner och livsöden

Platsen talar först. Norfolk Falls ligger tungt i landskapet, som en herrgård som slutat göra motstånd mot sitt eget förfall. Marken runt den känns utmattad, nästan uppgiven, och bär på mer än den orkar. Rydberg beskriver allt utan sentimentalitet. Redan i de första sidorna uppstår en dov förväntan som är svår att värja sig mot.

Irene Bear anländer som sällskapsdam, men glider snabbt in i husets tystnad och blir en del av dess långsamma rörelser. Korridorerna hon rör sig genom är klädda i tapeter som släpper taget i tunna sjok. Ljuset faller snett på ett sätt som avslöjar mer än det borde. Rydberg arbetar med små, precisa detaljer: en stol som står för långt från bordet, en spegel som vägrar ge tillbaka en hel bild. Jag uppskattar den precisionen, eftersom den skapar en förskjutning i läsningen utan att behöva förklaras.

Trädgården utanför är övergiven snarare än vild. Gångar som en gång varit raka har börjat ge efter och rabatter har tappat sin form. Det är ingen dramatisk förstörelse, bara en långsam glidning mot något otydligt och svårfångat. Miljön speglar människorna som rör sig genom den. Allt är på väg att falla sönder, men ingen säger det högt.

Språket är kargt, men aldrig tomt. Rydberg placerar sina bilder med en poetisk exakthet som gör att de stannar kvar längre än man först tror. En hand som dröjer vid en dörrkarm. En blick som glider undan av vana. Ondskan är lågintensiv och uthållig, nästan administrativ i sin framtoning. Jag märker att jag läser långsammare här, eftersom texten kräver det och låter det outsagda bära mycket av tyngden.

Romanen har sina ojämnheter. Ibland lutar den sig lite för mycket mot gotikens rekvisita, som om den inte helt litar på sin egen styrka. Men även där finns en medvetenhet, en lek med genrens gränser som gör att man fortsätter läsa med en sorts vaksam uppmärksamhet. Jag tycker att det fungerar bättre än det borde.

Det som stannar kvar är atmosfären. Huset som fortsätter andas långsamt och utan brådska, även efter att boken lagts åt sidan. Norfolk Falls erbjuder inga snabba ingångar. Den kräver närvaro. Men den ger något tillbaka, en kall och envis efterklang som dröjer sig kvar längre än väntat.

Jag stänger boken, men inte dörren till det som fortfarande pågår där inne.

Similar Posts:

• Metaromanen som tog hämnd
• Meningen med det onda
• Fängslande ingång till kvinnohistorien
• Biblisk anspelning med glimten i ögat
• Livet går vidare för Tio

Det är en dag av väntan och förberedelser och i viss mån besvärjelser men också av vardagliga göromål som bryts av en omskakande händelse på stan. En enda dag som vecklar ut sig till större delen av ett liv.

Hon är en författare som inte kan skriva men oupphörligt formulerar sig och maken är en konstnären som måste anpassa sina verk efter vad som går att sälja efter att ha blivit av med sin tjänst vid universitetet.

Det är detaljerat och specifikt i det nära men samtidigt vagt vad gäller de större sammanhangen. Tiden är nu eller några år framåt. Pandemin har haft en andra allvarlig våg, Kiev är på väg att falla och samhället har blivit hårdare, staten totalitär.

Hyresvärden tycks vara försvunnen och den äldste sonen i familjen likaså, eller håller sig undan. Han har hört till de protesterande aktivisternas yttre krets men var han befinner sig nu, såväl fysiskt som ideologiskt, är oklart.

Det är så dystopier blir som mest skrämmande, när de ligger nära i tid och nära i verklighetsbeskrivning. När det som skaver i samtiden bara behöver skruvas ett halvt varv för att det ska visa sig vart det är på väg. När reglerna och överenskommelserna om samhället inte längre håller. När en rutinoperation inte längre ligger inom det möjligas gräns av ekonomiska skäl, när polisen fyller en med fruktan.

Obehaget i texten kryper in i mig som läsare och jag känner oron och osäkerheten, värjer mig mot faran i det stora och det lilla. För det är inte så avlägset längre. Det är det här som pågår och jag vill inte dit.

Similar Posts:

• Undantagstillstånd
• Något är ruttet i staden Malmö
• Rapport från raketostens årtionde
• Obehagligt nära
• Sensuella Sirener

Under de senaste decennierna har det skrivits mängder av biografiska böcker med tydlig jag-röst där en vuxen son eller dotter går genom förhållandet till sin far. Fadern är ofta död vilket triggar igång intresset att lära känna en bortvänd fader. Fadern kan också leva. Både som levande och död kan en far, en förälder, vara mer eller mindre närvarande. Frånvarande.

Här är det Björn Wiman som försöker få korn på den man som var hans far. Berra. Med finländsk mamma och en supande far som Berra kickar ut så fort han växt upp. Berra träffar Björns mamma och de får barnet som blir Björn. Skilsmässa. 1970-tal. Lite kontakt fram tills Berra kan ta med 7-åringen ”för att åka lagg” i Hammarbybacken. Utförsåkningen blir deras ”umgänge”. Med tiden till skidorter i Sverige och Norge men också långa bussresor till Alperna där de bor i små byar och tar sig upp på glaciärer. ”Det här är kalas, Björne.” Berra är kung i backen.

Berra är en trevlig typ. Omtyckt lärare, kvinnokarl av stora mått, skämtande anekdotmakare, sportig och snygg, gourmetkock i hemmaköket. Även en rätthaverist som säger ifrån. Kan härma nasalt överklassuttal. Pappan representerar 1970-tal. Rekordårens klassresenär med fritid. Framåt. Man ska ha det bra.

Det finns en bitterhet hos författaren över faderns ointresse. Särskilt när författaren får egna barn när han ett hopp om att fadern ska engagera sig. Om föräldern inte förstår eller vill förstå? Inte kan leva sig in i hur det är att vara barn, barnbarn till sig själv? Inte orkar. Som knappt kände sin egen far. Inte ens kallat honom någonsin ”far”. Ett mönster upprepande sig självt.

Författaren å sin sida gör allt för att inte likna, inte reagera, inte leva livet såsom fadern gjort. Vill i varje val leva sitt liv tvärtom. Med livslånga nära relationer och familjeliv. Det blir många gånger dött lopp och utförsbacke i kontakten med fadern.

Tystnaden går neråt. Varför fick författaren inget veta om sin finländska släkt? Farmodern, en för författaren viktig person, som en gång kommit med föräldrar från Finland, arbetat och slitit, varit gift med två alkoholister och fött två söner. Hon hade ryska rötter. Möjligen judiska? De fattigas minne är kort, såsom Albert Camus ungefär en gång sagt. Till och med i arkiven i Finland tar tråden slut.

Halva boken handlar om skidning. Specifikt utförsåkning. Mängder av fakta. De första skidtävlingarna i Tromsø 1843, hela Norges historia som skidnation, utvecklingen av skidturismen globalt och nationellt, Holmenkollenspelen, om utrustning och pjäxor, om glaciärer och klimatförändring. Ett överklassnöje som med tiden blev för alla. På skidor kunde män och kvinnor tidigt mötas relativt jämställt. Om skidorter i Schweitz och Österrike … I Åre och i Sälen, Dalarna. Författaren har gjort ett grundligt forskningsarbete om orternas historia. Läsaren behöver vara påläst själv och ha ett genuint intresse för både skidåkning och historia – annars trillar man lätt av pinn när texten blir föreläsning.

En väckarklocka blir onekligen kalla fakta om att snön kommer i en snar framtid att försvinna på många platser. Den har gjort det redan. Naturligtvis har vi redan i tiotals år hört om åretomgröna skidorter med rostiga liftanordningar men i Wimans bok åskådliggörs den ofrånkomliga utvecklingen. Han har varit där.

Här finns mängder av referenser till författare, forskare, upptäcktsresande, konstnärer, musiker, filosofer … Källförteckningen på bokens sista sidor är utförlig.

Bildspråket i boken är livligt och metaforerna många. Titelmetaforen ”Den lyckligaste leken” är ord av Jean-Paul Sartre om utförsåkningen. Den leken fick Björn Wiman lära av sin far.

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Att välja och skriva sitt liv
• Överlevarnas barn
• Resans sköna konst

Rådström beskriver Judas hågkomster som den sista delen i något som inte är riktigt en trilogi, utan kan liknas vid ett altarskåp där Boken, som kom 2013, utgör mittbilden, Marialegender (2026) en av sidobilderna, och Judas hågkomster den andra sidobilden, som gör altarskåpet komplett.

Det är tydligt att det ligger ett gediget arbete bakom framställningen av detta litterära altarskåp – Rådström uppger i efterordet till Judas hågkomster ett flertal primärkällor, medan sekundärkällorna är för många att nämna. Det omdebatterade Judasevangeliet nämns inte uttryckligen som en av dessa källor, men tycks ha inspirerat till hur Rådström framställer sin Judas.

Judas hågkomster är nämligen något av en upprättelsesaga, som tar fasta på den omskrivning av Judas person som framträder i Judasevangeliet: en omkullkastning av idén om att Judas skulle ha förrått Jesus. I stället framträder han i Judas hågkomster som en person som rymmer en enorm vördnad och kärlek för sin mästare och som tack vare detta också gör Yeshua den tjänst han ber om: att Judas ska förrådda honom. När vakterna kommer för att finna den som säger sig vara Guds son ger Yeshua Judas en kyss för att ingjuta mod i honom att slutföra sitt förräderi.

Rådström skriver fram en biblisk tid full av dofter och smaker: fikon, sand, träck, kryddat vin och doftande örter, en tid där mirakel sker både framför ögonen och via hörsägen, där människor både tillber och tvivlar på det gudomliga som kanske vandrar mitt bland dem. Det finns ett tydligt poetiskt och högstämt anspråk i språket – Rådström skriver med liknelser, med sinne och känsla och vill gärna måla upp bilder, liksom stillnade i tiden:

Himlen över oss, stjärnorna, månen. De lyckliga ansiktena runt mig, alltmer upprymda och glänsande av svett, stegen vi tog vacklande av yrsel, allt skapat som lade sina armar om våra axlar och trädde in i dansen i en malström gnistrande av stjärngrus och kometers svansar.

Det är detta anspråk som möjligen sticker i ögonen i läsningen av Judas hågkomster, eftersom det många gånger skiner igenom. Rådström skildrar en storslagen berättelse som redan finns berättad, flera gånger, och söker sig något ansträngt till dessa stora känslor som vill beröra. Men högstämdheten förtar läsupplevelsen, och vad som hade behövt vara en bok som skildrar en människa – för att det överhuvudtaget ska kännas angeläget att läsa en historia som redan finns berättad – blir i stället en bok som skildrar en historisk figur med en uppdaterad och ömsint broderad dräkt.

Det är såklart svårt att skriva om en historisk person i en tid långt från vår, i alla fall när det finns en ambition om att hålla sig nära någon sorts sanning. Men det är de delar när Rådström skildrar möten mellan Judas och Yeshua – långt bort från religiösa texter och historiska källor, där texten ligger nära Judas blick och inte en hög författarambition – som boken på riktigt får vingar, för att inte tala om beskrivningen av korsfästelsens fasa eller den tvetydighet med vilken Judas förhåller sig till Yeshuas återuppståndelse. I det skildrar Rådström till synes lätt och utan ansträngning religionens kärna: osäkerheten kring faktiska förhållanden, behovet att förlita sig på en tro.

Similar Posts:

• En blåmes som visar vägen
• Vad är svart, vad är vitt?
• Av Pelle rot och stam?
• Sympatiskt men något svårsmält
• Lågmäld vägledning