Förrän nu. För nu har det som hon hela tiden försökt skydda sig ifrån hänt. Frances Adams har verkligen blivit mördad.

Det är upptakten till Kristen Perrins mysdeckare How to solve your own murder. Den utspelar sig i en liten, på ytan idyllisk engelsk by, Castle Knoll, där alla känner alla. På gott och ont.

Hit kommer Annie Adams, en ung, arbetslös, aspirerande deckarförfattare från London. Hennes rika gammelfaster Frances har kallat henne till ett möte om arvet, och det ska bli första gången hon träffar den excentriska fastern som bland annat äger huset i fashionabla Chelsea, där Annie och hennes mamma bor.

Fast istället för det tänkta mötet med Frances snubblar den lilla gruppen potentiella arvtagare rakt in i en brottsplats. Frances är död och efter sig lämnar hon inte bara fastigheter och pengar, utan också en noggrann brottsutredning som inbegriper de flesta människor hon någonsin träffat – och ett uppdrag.

För den som kan lösa mordet på Frances är också den som kommer att få ärva alla hennes egendomar, inklusive Annies hem.

Perrin växlar mellan Annies nutid och Frances dagbok, där vi får följa hennes och hennes vänners tonår i mitten av 1960-talet. Som ungdomar i den sävliga lilla byn tar de sig in på det närliggande godset med det olycksbådande namnet Gravesdown. Där vävs intriger kring den unge godsherren, som är änkling. Snart ställs väninnor mot varandra och en av dem försvinner spårlöst.

Skulle det ha varit Frances? Hänger hennes död ihop med Emily Sparrows försvinnande för sextio är sedan? Och kan Annie lösa brotten och vinna förmögenheten innan tiden löper ut för henne själv? Någon i byn är trots allt angelägen om att behålla sina hemligheter.

How to solve your own murder är en trevlig, välskriven mordhistoria. Jag vill definitivt veta hur det går. Jag kommer nog inte att ligga och grubbla på den här romanen efter att den blivit utläst, men jag är lite nyfiken på den fortsättning som tydligen är på gång. Kommer Frances att fortsätta lösa mysterier från andra sidan graven?

Similar Posts:

• Underskatta inte en gammal dam!
• Ytlighetens estetik
• Det bubblar i Brighton
• Downton Abbey möter Agatha Christie
• Ingen sommar utan nordic noir?

Som de efteråt skulle lära mig på ungdomsvårdsanstalten fanns det antagligen många anledningar till att jag sensommaren 1992 bestämde mig för att bränna ner min mammas hus.

1992 är Iris Watkins tretton år gammal och bor med sin mamma Grace i ett ganska slitet men också alldeles underbart hus. På sätt och vis är huset Iris hela värld – hon går inte i skolan, utan undervisas hemma av sin mamma, som försörjer sig som telefonmedium. Hon har inga jämnåriga vänner eller ens bekanta. Ofta går hon över till grannen, som är stenhuggare och gör gravstenar, men sedan är det i princip slut med umgänget. Någon släkt finns inte och morföräldrarnas död har beskrivits på olika sätt.

Det är lågkonjunktur och hög arbetslöshet, det engelska pundet skakigt och skakigare men skakigast blir det för Iris. Det har kommit brev från en advokatfirma, en främmande man dyker upp och frågar efter Hope Watkins och mammans svar lämnar mycket att önska. Alldeles för mycket.

Det var också en sak med mamma. Hon levde på sätt och vis mer i föreställningen om saker och ting än i den konkreta verkligheten. Kanske var det för att hon så lätt slog blå dunster i ögonen på sig själv som hon också kunde lura andra.
[---]
Det var bara mig hon inte kunde lura, åtminstone inte i det lilla. Med de stora sakerna var det värre, men de stora sakerna har ju ganska liten betydelse när man är barn.

1998 har Iris hunnit bli nitton år och umgås med konstnärer och musiker kring konsthögskolan i Glasgow. På en fest träffar hon Rupert, som vill ha henne med i sitt band – som inte finns än. Han spottar ur sig låtar i expressfart och bandet övar och övar men för att nå framgång krävs mer, mycket mer och hur långt är de beredda att gå?

Historien växlar mellan 1992 och 1998 men händelserna skildras från en ännu senare tidpunkt, ett dubbelt efteråt. Att det slutar illa 1992 står klart redan från början och där är det vägen dit som vindlar sig fram. 1998 är det mer öppet men det är samma olycksbådande stämning och nedslagen i åren däremellan gör en inte lugnare.

Trettonåringen som börjar förstå saker och ting och som inte riktigt kan hantera insikterna – och som inte borde behöva hantera dem. Ett nedbränt hus, en Iris som reser sig som en Fågel Fenix ur askan, överlevande men med en ihålighet av förluster. Nittonåringen som slängts ut i världen med sitt blandade bagage och samma födgeni och förmåga att tänja på sanningen som sin mamma.

Jag fångas av språket, stämningen och drivet – Amanda Svensson skriver citatvänligt med hisnande formuleringar och i full fart mot möjliga avgrunder – men ändå drabbas jag inte riktigt. Det är vackert och tänkvärt, vemodigt och ibland cyniskt, målande och doftande men Iris blir ändå inte riktigt levande för mig, tyvärr.

Similar Posts:

• Om ägande och pengar
• Fyndig hyllning till tjejfans
• Hemligheter och ilska
• Magiskt om musik och människor
• Att vara femton år

Sällan blir väl de postkoloniala teorierna så tydligt bekräftade som i fallet Edward Colston. Miljontals människor rövades från sina hem i olika delar av västra Afrika, regioner som sannolikt försvagades kraftigt med skadeverkningar in i vår tid. Pengarna gjorde enskilda köpmän och furstar stormrika. En hel del pengar kom också sjömän och kolonialtjänstemän till del i form av löner. Den europeiska allmänheten vann också något på slavhandeln: de fick välfärdsinrättningar och utbildning. Det har såklart gynnat kontinentens utveckling ända in i vår tid. Den enes bröd blev den andres död.

En av aktivisterna i den uppretade mobben, Jen Reid, är ättling till slavarna. Hon klättrade upp på sockeln där statyn hade stått och knöt näven i luften. ”Black lives matter!” kan hon mycket väl ha utropat för demonstrationen samlades under den parollen. Vilken triumf för henne och mänskligheten, tänker jag. Obegripliga grymheter och orättvisor i historien kan inte göras ogjorda, men vi kan ta itu med de delar av vår historieskrivning som är falsk eller gravt selektiv. Vi kan försöka lära oss en mer sann och nyansrik historia. Jag lär mig om Edward Colston och Jen Reid i boken Så vann woke. Men här tolkas händelseförloppet kring statyn annorlunda.

Få människor är objektivt och fullkomligt goda eller onda på ett sätt som går bortom de sociala och kulturella normerna under deras tid. Colston tjänade pengar på ett sätt som idag anses klandervärt och brottsligt, men han använde också sina pengar till sådant som var till nytta för Bristols befolkning. Att riva ner statyer säger ingenting om den nyansen.

Det är bara det att Colstonepisoden inte stannade vid nedrivandet av statyn. Bristols politiker beslutade att fiska upp monumentet och placera det liggande i ett av stans museer. Statyn fick en utförligare historieskrivning där även de mörkare sidorna av verksamheten i Royal African Company hade sin plats.

Men författaren Joanna Williams hävdar att det pågår ett krig mot det förflutna. Det är skadligt menar hon. Konsekvensen blir att vi inte kan enas kring hjältar från det förr. Vi förlorar våra band till svunna tider. Historien blir något att skämmas över. Men sanningen då, tänker jag i mitt stilla sinne, är det bara det konstruerade äreminnet över Edward Colston?

Aktivisterna som välte statyn i Bristol är woke, hävdar Joanna Williams. Woke är ett otympligt begrepp på svenska men kan översättas som ”medveten om sociala orättvisor”. Det kommer ur engelskans awake, att vara vaken, och användes ursprungligen av afroamerikaner. Att vara medveten som sociala orättvisor är förstås inte dåligt, det hävdar inte författaren. Men nu har begreppet tagits över av eliten i samhället, skriver Joanna Williams, utan att underbygga påståendet. Man skulle kunna göra tillägget att politiska krafter som inte vill ha någon social medvetenhet har förvanskat begreppet och gjort det till en ersättare för det slitna ”politiskt korrekt”.

Episoden från Bristol är bara en av ett myller av händelser i samtiden som boken tar upp. Här finns konflikter som briserat i skolan och på universitet, i diverse debatter om skönlitteratur och andra kulturformer samt inom politiken. Person X skriver något dumt på Facebook, låt oss säga något rasistiskt. Andra blir arga och ställer in föreläsningen/intervjun/konserten som X skulle hållit. X får stöd från högerextremt håll, men blir uppsagd från sin anställning. X, cancellerad och ensam, får starta om från noll och nu med en stor dos självcensur. Detta är ett hot mot yttrandefriheten och i förlängningen hela demokratin, resonerar Joanna Williams.

Det här känner man igen, eller hur? Å ena sidan kan det finnas skäl att fundera över om toleransen för smärre snedsteg har blivit för låg och de informella straffen för hårda. Joanna Williams tycker absolut det. Å andra sidan kan man fråga sig hur vanliga dessa fall är, hur genomgripande den så kallade cancel-kulturen är och hur dåligt det är med självcensur mot rasistiska, misogyna och homofoba grodor. Jag menar, har demokratin någonsin gynnats av att etniska minoriteter, kvinnor eller HBTQ-personer utsätts för förtryck?

Förr i tiden talade man om skam. Det var något som fick människor att avhålla sig från att fälla rasistiska, misogyna eller homofoba uttalanden. Men med Joanna Williams synsätt är det självcensur och något dåligt.

Det finns en självmotsägelse som löper som en röd tråd igenom boken. Å ena sidan är woke ett mångtydigt och över tid skiftande begrepp vars betydelse det råder oenighet kring, hävdar författaren. Å andra sidan gör Joanna Williams ett stort antal tvärsäkra påståenden av typen:

Woke syftar till att rangordna människor efter det förtryck man antar att de utsätts för.
Woke tillåter inte oliktänkande.
Woke når långt in i etablerade sociala och kulturella institutioner.
Woke formar politik, lagar och praxis.
Woke fokuserar på identitet och bortser från materiella behov.
Woke kritiserar majoritetsbefolkningen när den råkar uttrycka sig nedvärderande mot minoriteter, vilket leder till självcensur.

Detta är märklig och bakvänd läsning. Joanna Williams är visserligen välformulerad och rapp i tanken, men genomfalsk i argumentationen. Jag ska försöka exemplifiera. Hon beskriver bakgrunden och betydelserna av ordet kultur på ett oerhört intresseväckande och underbyggt vis. Plötsligt slänger hon in påståendet ”vi skiljer mellan finkultur och populärkultur”. Det är ett försåtligt användande av ”vi” som dock kan få passera. Men härnäst påstår hon att:

Till för några årtionden sedan var finkultur mer kopplat till överklassens smak. Det har ändrats på senare tid och dagens elit inte bara distanserar sig från finkulturen, utan kritiserar också sådana konstnärliga prestationer för att vara elitistiska och exkluderande, fläckade av sin koppling till döda vita män.

Tillåt mig invända! Tvärtom är det de välsituerade i samhället som är och förblir majoriteten av publiken på teatrar, operor och baletten. Det är de välutbildade som läser mest. Döda (och levande) vita män hävdar sig mycket väl om man ser till vilka pjäser som spelas, vilka romaner som filmatiseras eller vilka musikstycken den filharmoniska orkestern uppför. Men sådana här svepande och ej underbyggda påståenden utgör stommen i boken. De reses som halmgubbar av Joanna Williams som sedan skjuter ned dem.
Woke har segrat, hävdar författaren svepande. Men kanske är det inte en långsiktig seger? Att göra uppror mot woke är fortfarande möjligt, argumenterar Joanna Williams. Det behövs en ny sorts politiker. Etablerade medier måste utmanas. Censurtendenser på nätet måste tryckas tillbaka.

Check på allt det ovanstående, skulle jag säga. Nya politiker väller in på bred front, eller kanske skulle man kunna säga nygamla. Seriös journalistik utmanas av alternativmedier, ofta med anonyma utgivare. Och folk skriver fullt frimodigt på nätet precis vad som faller dem in!

Woke har knappast segrat, där tror jag Joanna Williams har fel. Men jag gläds åt den korta triumfen som Jen Reid fick.

Similar Posts:

• Fantastisk berättarkonst
• Ordet Europa betyder mörker
• Tredje Världens kamp
• Bristfällig miljöetik
• Fel premiss får helheten att halta

En stor del av boken ägnas åt att beskriva just hur ett antal av hennes gamla vänner och bekanta har ändrat uppfattning under senare år. Flera av dem verkar dock ha uppfattningen att de inte alls har ändrat politisk ståndpunkt. Vid ett tillfälle skriver Applebaum som hastigast att hon på senare tid ”börjat misstänka” att många av de konservativa som tidigare utgav sig för att vara demokrater i själva verket kanske inte alls prioriterade demokrati särskilt högt förut heller, jämfört med andra politiska värden som, i just det exempel hon då skriver om, att bevara den brittiska nationens privilegierade ställning i världen. Den här misstanken kan för mig förefalla tämligen elementär. Man behöver inte gräva särskilt djupt i historien för att hitta hur konservativa personer som Margaret Thatcher eller Ronald Reagan lätt omfamnade diktaturer på diverse håll i världen, så länge de ställde sig på rätt sida under kalla kriget. Går man ännu något längre tillbaka i historien så var det kännetecknande för konservativa partier just att de var motståndare till demokrati. Men detta – att många på högerkanten av den politiska skalan hycklat, och även idag hycklar i sitt omfamnande av demokratiska principer – är alltså en ny misstanke för Applebaum.

Mycket av boken handlar om hur högerextrema krafter kom till makten i exempelvis Ungern, Polen och Brasilien. Hon skriver också mycket om Brexit-kampanjen i Storbritannien (med en skildring av hennes gamla bekante Boris Johnson som en lat, karriäristisk, bekymmerslös, lallande idiot), liksom om återkomsten av högerextremistiska krafter som Vox i Spanien. Men Applebaum försöker också torgföra den gamla kålsupar-teorin om att det är både höger- och vänsterextremister som hotar demokratin idag. Just de delarna av boken känns ganska krystade. Att det varit så förr i tiden, när kommunistiska partier hade någon makt att tala om, råder det väl ingen tvekan om. Men är det så i någon demokrati idag? Applebaum nämner som hastigast regimen i Venezuela, men går framförallt tillbaka till en tokig, obskyr liten sekt i 1960-talets USA – The Weather Underground – för att skildra en vänsterrörelse i västvärlden som passar hennes narrativ. Den historiska utvikningen förefaller mig lite märklig i sammanhanget eftersom det ju borde gå att hitta betydligt mer samtida exempel på detta än just den sekten. Men allt från brittiska Labour och vänsterut på den politiska skalan stämplas av Applebaum på andra håll i boken som ”vänsterextremister”, och hon tvekar inte att genom guilt by association skriva som om Weather Underground-sektens ideal faktiskt representerade vad vänstern i bredare mening stod för då (och därtill står för idag). Det känns ungefär lika trovärdigt som om någon skulle generalisera om den politiska högern baserat på vad nazi-terrorgruppen Vitt Ariskt Motstånd gjorde på 1990-talet. Här når boken alltså sitt lågvattenmärke.

Det som förvånar mig mest med den här boken är dock hur frånvarande folket, demos, är i denna diskussion om demokrati. Mycket av fokus ligger just på att många konservativa – enligt Applebaum – har ändrat inställning i frågan. Men hur kommer det sig att så många människor ändå röstar på den här sortens partier? I korta ordalag, utan någon djupare diskussion, avfärdar författaren att det handlar om materiella faktorer, som ekonomi. Hennes egen käpphäst handlar istället om dominansen av sociala media i dagens samhälle. Traditionella tidningar, radio och teve – med en gedigen pressetik och reglerade av olika institutioner – dominerar inte längre medielandskapet på samma sätt som de en gång gjorde. Myter och konspirationsteorier kan frodas i omodererade diskussionsforum på nätet. Politiker kan idag komma undan med att ljuga ohämmat, utan att de blir granskade som förr. Och utifall en ljugande politiker faktiskt skulle bli granskad av grävande journalister så finns det väldigt många som helt enkelt inte längre tror på granskarna. Visst har Applebaum säkert en del poänger i detta. Samtidigt känns det som ett allt för lättvindigt avfärdande av materiella faktorer. Här hade hon också kunnat ta chansen öppna en diskussion om hur olika situationen kan vara i olika länder, där det ju i vissa fall – som exempelvis i Brasilien eller Spanien – förefaller främst handla om en medel- och överklass som stöttar de auktoritära rörelserna, medan det i andra fall – som exempelvis Ryssland – kan handla om ekonomiskt eftersatta till exempel på landsbygden. Men den chansen till problematisering missar tyvärr Applebaum.

Författaren hymlar nu inte med var hon själv står politiskt (liberal-konservativ), så detta att hon ogillar vänstern överraskar egentligen inte. Det som förvånar mig är istället hur pass illa argumenterad boken är på så många punkter. Det överraskar mig i synnerhet eftersom jag tyckt att ett par tidigare böcker hon har skrivit, exempelvis Röd hungersnöd, har varit tämligen välskrivna. Kanske kan den här boken vara till hjälp för en del liberaler som känner sig vilsna i vår samtid, och som inte förstår hur det kommer sig att så många konservativa – i Sverige såväl som i många andra länder – välkomnar samarbeten med nyss-nazister och andra högerextremister. Men inte ens för den målgruppen förefaller mig den här boken ha särskilt många djupare insikter om hur detta politiska landskap ska hanteras.

Similar Posts:

• En annan demokrati är möjlig?
• Ett hungrande Ukraina
• Jakten på demokrati
• Det politiska spelet
• Partipiskan viner

Inledningsvis promenerar Anders Steinvall igenom Londons berömda kungliga parker den varmaste dagen i juli 2019. Därefter tar han med oss på strövtåg längs Capital Ring, en vandringsled som slår en cirkel runt Storbritanniens huvudstad. Hade jag orimliga förväntningar om jag hade räknat med kartor, gärna tecknade? Dessa lyser med sin frånvaro. Visserligen hänvisar Anders Steinvall till var man kan hitta kartor på nätet eller i bokhandeln. Men jag kommer inte riktigt över min besvikelse.

Hur som helst, författaren gör lärda utflykter till ett London bortom de vanliga turiststråken. 47 procent av ytan i Greater London är skog, park eller trädgård. Vi svenskar älskar att tro att det bara regnar i England. I själva verket skiner solen mycket, vet jag efter att själv ha bott söder om London i två år. Vår och sommar är långa och varma och det växer så att det knakar. Engelska parker, allmänningar och trädgårdar kan därför uppvisa överraskande lummig och varierad grönska. Tänk bara Kew Gardens!

Anders Steinvall uppehåller sig bara förstrött vid vandringsetappernas beskaffenhet. Detta är inte en guidebok av det praktiska slag som varnar för strama uppförsbackar och sankmarker eller pekar ut tillgång på exempelvis toaletter och dricksvatten. Växt- och djurliv uppmärksammas i allmänhet bara i förbifarten. Nej, författaren är snarare inriktad på kulturhistoria, arkitektur och samhälleliga frågor. Gott så.

Vi får veta vilken ek som är Mick Jaggers favorit i Richmond Park. Anders Steinvall filosoferar över varför John le Carré skriver så lite om sitt älskade Hampstead Heath. Han skildrar hur invånarna i Blackheath, en av de bäst bevarade Londonbyarna, slog tillbaka planer på grandiosa motorvägar – inte en utan två gånger på 1960- och 70-talen.
Detta är trevlig läsning, tillika utmärkt ”fåtöljvandrande” om det engelska uttrycket armchair travelling får försvenskas. Jag hoppas få följa Capital Ring på riktigt någon gång. Men kanske blir det utan denna bok då den ju saknar praktiska kartor…

Similar Posts:

• Charles Dickens 200 år idag!
• Agentvärlden år 2019
• Klass och moderskap i 60-talets London
• Viktorianska? Punkiga? BRITTISKA!
• Eftermiddagar på engelskt vis

McGarvey är förstås medveten om att han skrivit en skildring av under- och arbetarklassen som kommer att läsas framför allt av medelklassen. Han vill förklara hur det är, men knappast inlindat i den ironi och lekfullhet som i alla fall jag uppfattar i det svenska exemplet ovan. Han vill förklara hur det är, inte bara att vara Darren McGarvey i den fattiga Glasgow-stadsdelen Pollok, utan att vara fattig. Punkt.

Det finns mycket självbiografiskt material i Fattigsafari, och det är där den är som starkast. Det handlar om missbruksproblem, psykisk ohälsa, våld och inte minst det allt överskuggande hotet om våld. De flesta människor med den här typen av uppväxt har helt enkelt inte möjlighet att skriva en bok om det.

McGarvey har själv en mycket mixad inställning till detta – han vet att det folk främst brukar vilja höra från honom är eländesskildringar av hans trasiga barndom, och han gillar det inte. Han vill diskutera samhället och hur vi kan förändra det. Det är förstås en berömvärd ambition, men han kommer en begränsad bit med den. Han gapar efter väldigt mycket, något som kokas ner bra i originalets undertitel ”Understanding the anger of Britain’s underclass”. McGarvey vill förklara allt, från inlärningssvårigheter till offermentalitet och rasism. Han hinner också med fina, konkreta exempel på gräsrotsaktivism, som medborgarnas egna försök att ta kontroll över sina liv och sitt område i ”Pollok Free State”.

Det som blir lite knepigt är när McGarvey analytiskt vill vidga de egna erfarenheterna till lärdomar som gäller fattigdom generellt. Det är absolut inte ogörbart. Såklart är hans erfarenheter sådana som många delar, men han hade behövt problematisera det mera. Och ja, jag vet. ”Problematisera” är sjukt medelklassigt.

Klass är över huvud taget inte precis det hetaste analysverktyget just nu. När till exempel grupper i så kallade utsatta områden drabbas hårdast av covid19 så tolkas det främst i termer av låg språkförståelse och kulturell ovilja att ta till sig riktlinjerna. Inte i trångboddhet, brist på sociala skyddsnät och arbetsvillkor som omöjliggör försiktighet.

McGarvey beskriver sig själv som desillusionerad vänster. Han har lackat ur på rörelsens teoretiska navelskåderi, och tycker framför allt att både vänstern och högern har misslyckats med att förstå och göra något åt fattigdomen. Han pekar på spårbundenheten i att så många får sin inkomst, status och identitet genom ”fattigdomsindustrin”, i sitt arbete med socialtjänst, välgörenhetsorganisationer och liknande. De bitarna kan sannerligen användas eller missbrukas av dem som tycker att fattiga bara borde ta sig i kragen, men förtjänar också att diskuteras allvarligt av politiker och tjänstemän i offentlig sektor och liknande.

Det här är en bok som förtjänar att läsas, även om den hade tjänat på tydligare fokus och mer djuplodande resonemang. Vi behöver få höra erfarenheter som Darren McGarveys, och att få ta del av någons erfarenheter är lyckligtvis något annat, med större förändringskraft, än att åka på safari.

Similar Posts:

• Föraktet för de som blev kvar
• En arbetarklasshjälte är något att vara …
• Viktigt och tungt om det svenska klassamhället
• På andra sidan välfärdssamhället
• Vårt gemensamma vatten

Innan tv:n blev vanlig i alla hem kunde lokala varietéer och kringresande tivolin skapa ett litet avbrott till vardagen. Ryktet om en föreställning spred sig med annonser på lyktstolpar och anslagstavlor. Ofta med djungeltrummans snabbhet och med repliker som: ”Har du hört att Cirkusen kommer till stan?” Sådant kunde väcka en sällsam lust. Att se en väns ögon glittra och höra hens entusiasm gjorde mig till ett lättfångat byte till skillnad mot hur jag idag distanserar mig framför skärmen när en reklamvinjett fladdrar förbi.

På 1950-talet var Brighton en plats dit familjer och par reste för en vecka eller ett veckoslut när man var ledig. Ute på träpiren fanns ett nöjesfält inklusive en scen där artister uppträdde. Detta är miljön för handlingen i boken Här är vi. Ett sällskap om två män och en kvinna uppträder med sång, humor och trollkonster. Männen lärde känna varandra i militärtjänsten och kvinnan blev rekryterad för att ge mer glamour åt scenuppträdandet. Glamour blir det på riktigt när hon tar på sig paljettbeströdda kläder med fjädrar som vajar när hon går eller gör en piruett.

Berättelsen är i övrigt inte särskilt utsmyckad och återges ur ett allvetande berättarperspektiv. En efterkrigsstämning råder och det vanligaste sättet att resa är med tåg. Mellan de tre personerna flödar både en vänskap och en sexuell attraktion. Dragningskraften mellan personerna anas mellan raderna och tyngdpunkten i skildringen ligger närmast på att beskriva hur stora konsekvenser de små, små ögonblicken kan få.

Exempel på sådana ögonblick är många i Graham Swifts roman. Ett är när en förälder lagts in på sjukhus. Hinner sonen fram för att ta ett sista farväl? Ett annat livsavgörande ögonblick kan vara några ord som vännen säger vid havet när föreställningen är slut. Men också ögonblicken på scenen får betydelse. Det är lätt att leva sig in i den njutning som scenframträdanden kan innebära – särskilt när publiken är i artistens hand.

Jag tycker om romanens lågmälda stil som ändå antyder hur innehållsrikt livet kan bli. En av personerna fylls starkt av ett ögonblick från året 1959 när vännerna jobbade i Brighton. Tankarna flyger som en färgstark båge genom tiden. Gestaltningen rymmer ett resonemang som vrider och vänder på frågan om dåtiden berikar nutiden eller vice versa. När jag slår igen boken och ser titeln på romanen Här är vi inser jag att här finns många fler bottnar än jag anade när startade läsningen.

Similar Posts:

• På andra sidan välfärdssamhället
• Kamouflerade aktiviteter i engelsk efterkrigstid
• En dag att minnas
• Att trassla in sig och agera tvärtemot
• Downton Abbey möter Agatha Christie

Nu har nära fyra månader passerat av år 2020 och alla länder i Europa kämpar i stället med en pandemi. Medborgare anpassar sig efter restriktioner och följer presskonferenser som hålls av statsepidemiologer. Några länder har mer fokus på de auktoritära politikerna som vill visa musklerna. Vilket har sina förklaringar, eftersom alla länder har sin egen historiska kontext.

Jag märkte att jag för ett tag behövde fly undan kurvorna som illustrerar smittspridning och blev glad när jag häromveckan fann John le Carrés senaste roman till utlåning på lokalbiblioteket. Hans böcker är kioskvältare och sällan tråkig läsning. Jag nappade snabbt åt mig låneboken likt en fyndare av ett fint loppmarknadsgods. Tydligen kände jag ett behov av påfyllning av denna brittiska thrillergigant.

Huvudpersonen i En fri agent är anställd av den brittiska säkerhetstjänsten. Han blir hemkallad med anledning av att han börjar närma sig en ålder som bättre lämpar sig för kontorsarbete. Han har haft många uppdrag i utlandet genom åren och behärskar både ryska och tyska. Det visar sig att hans arbetsgivares olika underavdelningar konkurrerar med varandra och chefernas karriärstegar är viktigare än nationens front mot skadliga krafter. Som nyligen hemkommen medarbetare förhåller han sig lite avvaktande men skyler den allt starkare misstron mot sakernas tillstånd med sina yttre handlingar. En agent är vältränad i sådant.

Jag får också en guidad tur i Londonkvarteren, där oligarker köpt de dyraste bostäderna på de finaste adresserna med pengar som dolts i skatteparadis. Finansvärldens systematiska penningtvätt och mörkläggande av dubiösa aktörers kapital blir sågad vid knäna.

Precis som i tidigare verk av le Carré, är det inte skjutvapen och snabba bilfärder som är kärnan i intrigen, snarare ägnar han sig åt en studie i relationer. Banden mellan människor är aldrig enkla, och det är inte heller banden mellan olika nationer eller olika samhällsorgan på inrikesplanet. Författaren tecknar – mig veterligen – aldrig relationer som något statiskt utan de påverkas av både historia och nutid. När händelserna inträffar får vi del av huvudpersonens förstärkta gemenskap med hustrun. Ett par rader som uttrycker deras ömsesidiga lojalitetsförklaring lyser av kärlek, trots att mannen haft några eskapader utanför äktenskapet.

Boksidorna ger även plats åt en våldsam kritik mot Trump och Putin. Inte heller döljs kritiken av de Torypolitiker som dragit den brittiska nationen i Brexit-träsket. Alla omnämnda slår i sina medborgare de mest befängda föreställningar. Och här får jag en känsla av att drivkraften hos en av agenterna faktiskt är skamkänsla. Alltså, att agenten avskyr Storbritanniens politiska ledning som brutit samarbetet med Europa. Han önskar hitta en öppning för att landet ska förhindras bli beroende av Trumps förödmjukande villkor i framtida förhandlingar.

Min önskan att få prata om teman som rättvisa kontra ryggradslöshet tillsammans med min pappa har yttrat sig starkt i mötet med denna bok. I tanken minns jag med värme andra gånger när vi delat bokupplevelser över en lunch. Gott så.

Similar Posts:

• Självdistansen är en styrka
• London runt i ett par vandringsskor
• Den ultimata Suede-texten
• En konservativ sörjer sin flock
• På andra sidan välfärdssamhället

De nostalgiska tillbakablickarna förekommer ofta i romanen Vi som var föräldralösa. Berättaren Christopher Banks minns pojkåren när han bodde i Shanghai med sina föräldrar. Hans pappa arbetade på ett platskontor för en stor brittisk koncern. Hans mamma stod honom nära och han hade en kinesisk barnflicka. En scen i romanen beskriver ett ögonblick när han hörde den arga mammarösten sticka ut bland andra vuxnas repliker. Han skyndade sig ut för att finna bästa lekkamraten Akira. Barnaåren var betydelsefulla. Men vad som kom att prägla honom mest var att båda hans föräldrar försvann en dag. Som elvaåring blev han återförd till England för att växa upp med en förmyndare.

I romanen får läsaren följa den vuxne Christopher när han uppfyller sin barndomsdröm och blir yrkesarbetande detektiv. Med sitt förstoringsglas löser han brott och blir berömd i den brittiska societeten. Skildringen glider farligt nära att bli en parodi av en pusseldeckare där monsieur Poirot plötsligt dyker upp. Christopher har en likartad personlighet som mannen med de tvinnade mustascherna och genomströmmas av en självgod stolthet för varje uppklarat fall.

Ishiguro är bra på att låta handlingen återberättas ur en förnumstig mans perspektiv. Ofta synes Christopher uppträda lite löjeväckande i olika sammanhang. Han är pedantisk och starkt uppfylld av sitt kall. Men under läsningen smiter andra element in i handlingen. Som i förbigående refererar han andras fördomsfulla kommentarer mot kvinnor, icke-britter och tjänstefolk. Också minnena av mammans kritik mot pappans arbetsgivare ger en annan dimension till bilden av de goda britterna.

Christophers noggranna läggning må vara en fördel när han steg för steg analyserar bevismaterial i brottsfallen. Men den är en klar nackdel när han återvänder till Shanghai för att klara upp föräldrarnas försvinnande efter 18 års bortavaro. År 1937 har frontlinjen i den väpnade konflikten mellan Japan och Fastlandskina nått hans barndomskvarter. När han går i sina brittiska kläder och kulorna bokstavligt viner intill hans öron fylls han av moralisk indignation och läxar upp såväl kinesiska befäl som japanska officerare. Den belevade gentlemannastilen är synnerligen malplacerad. Råa scener med lik, fattigdom, språkliga hinder … och ändå agerar han som om de största bekymren handlar om brister i gott uppförande.

Ishiguro har även i andra romaner tecknat naiva människor som hindras att se verkligheten som den är. De har fullt logiska resonemang när de får hållas utan att någon avbryter dem. När andra förklarar att de borde ta av sig bindeln de har för ögonen och sluta leka blindbock, verkar de inte vilja lyssna.

Historien hänger samman från början till slut. Platserna. Människorna. Händelserna. Det är helt enkelt elegant förpackat. I Ishiguros fall är formen trygg men ändå innehåller hans romankonst antydningar som visar att allt inte är som det verkar. Det är också fint att följa huvudpersonen som låter insikter sjunka in till slut – mycket tack vare att han knyter an till andra föräldralösa personer under resans gång. De förstår varandra intuitivt.

I tillägg är ämnet som behandlas i Vi som var föräldralösa inte hämtat enbart ur fantasin. Stoffet till miljön där Storbritanniens relation till Shanghai belyses har historisk bakgrund. Enormt intressanta aspekter träder fram, och jag kan konstatera att det finns en del länder som fylls av skeptiska känslor inför britter. De har inte alltid agerat som gentlemän i de historiska sammanhangen.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2017
• Nobelpriset i litteratur 2017: Kazuo Ishiguro
• Utbytbara kroppar och oersättliga människor
• ”Jag vill ju va’ som du”
• Stolthet och fördom

England är spelplatsen och det som ter sig lite märkligt är att Nathaniel och hans syster Rachel blir lämnade för att klara sig själva ett år. Mamman och pappan ska nämligen till Singapore ett år. Barnen skrivs in på internatskolor. Allt är genomtänkt, åtminstone sett ur föräldrarnas perspektiv.

Ja, de är inte kloka engelsmännen, tänker jag fördomsfullt, fortsätter läsa nästa sida … och sen slukas jag.

Nathaniel har nyss fyllt fjorton. Hans syster är nästan två år äldre och de upplever en bitterljuv frihet i att föräldrarna överlämnat dem i händerna på en manlig bekant. Internatskolelivet är bara en parentes och de lyckas omvandla skolgången till dagskola. Gäster besöker familjens hus där ungdomarna bor tillsammans med sin förmyndare. Många har udda erfarenheter men håller samtidigt ett öga på det föräldralösa syskonparet. De får följa med på strapatser med smuggling av greyhoundhundar. De lär sig att promenera utan rädsla i skogarnas mörker och navigera på Themsen med dess utlöpare i ett invecklat kanalsystem. Handlingar visar sig kamouflera uppdrag som jag (eller Nathaniel) inte hade en aning om.

Tillbakablickandet och berättandet sker från en senare tid i Nathaniels liv. Han kartlägger ”ungdomsårens milsvida vildmark” med hjälp av bedrägliga minnen och sitt arbete i ett statligt arkiv. Den enda han inte finner mer upplysningar om är ungdomskärleken Agnes.

Skildringen av ovanliga aktiviteter direkt efter andra världskriget är häpnadsväckande. Berättelsen inrymmer också en studie i vad hemlighetsmakeri har för effekt på människor – eller samhällsinstitutioner. Statsmakterna bidrog diskret till en begravnings praktiska arrangemang och ett kortfattat tack i dödsrunan. Sedan glömska. En anställd i statens säkerhetstjänst må vara viktig men nästan viktigare är att dölja spåren av hens arbete.

Ofta är jag helt betagen av författarens vackra prosa. Den rör sig i en mjuk rytm som påminner om en säker dansörs rörelser. Stilen passar fint i sökandet efter den sanna kartan över ett par föräldrars liv – och en ungdomstid när det egna jaget formades.

Similar Posts:

• Färgstarka öden runt Kattens bord
• Friskt vågat – allt förlorat
• De jobbade ihop en sommar
• Att trassla in sig och agera tvärtemot
• Längtan, lera och luft