I Amanda Svenssons andra roman, efter hyllade debuten Hey Dolly, ger hon sig på att förnya det klassiska triangeldramat. Välkommen till den här världen: är ett särdeles ambitiöst projekt som har alla förutsättningar att misslyckas: ung och oerfaren författare tar sig an en genre där allt redan gjorts med ett språk som ingen är van […][...]

Detta var den bok jag allra mest såg fram emot i höstens bokutgivning. Som praktiserande förskollärare och tillika deckarrecensent blev jag lycklig när jag insåg att Johan Theorins nya bok skulle komma att para dessa båda skilda världar. Tyvärr var det även det som blev det stora problemet för mig. Men det återkommer jag till. […][...]

Tonårstjejen Jbara för en trist och utfattig tillvaro i den lilla gudsförgätna nordafrikanska byn Tafafilt. Hon hoppas att den är gudsförgäten i alla fall. Att kanske Allah tittar åt något annat, intressantare håll, medan hon låter sig knullas av fåraherdar för små flaskor med söt, rosa granatäppelyoghurt och andra godsaker. Allt är haram, förbjudet, ändå. […][...]

Det gör mig ärligt talat lite irriterad att jag faller för det här igen. Beskrivningarna av den unga tyska debutanten och hennes succéskandalroman skyler för en stund över det faktum att jag egentligen avskyr romaner där inte ens karaktärerna själva orkar bry sig. Allt är trasigt, och alla. Sex och droger – fast faktiskt mest […][...]

När Knausgård berättade om sitt mastodontprojekt att skriva om sitt liv i sex band, göra en Proust, var det många som blev imponerade. Så även jag. Och första boken var fantastisk. Den blev belönad med flera priser, bland annat Norges stora litterära pris och Bragepriset. Den rörde sig fritt mellan nu- och dåtid på ett […][...]

Att se sitt eget namn på en gravsten eller i en dödsannons. Att för en kort sekund känna dödens andedräkt i nacken. Det är en känsla vi alla känner igen, den där känslan av att det kunde varit vi. Det är en sådan upplevelse som drabbar huvudpersonen i Björn Runeborgs nya roman Dödas kärlek. Ronnie […][...]

Det var en gång en saga. Sagan handlade om en liten, pytteliten flicka. Hon kallades Tummelisa. Så hände massor av hemska grejer med henne, men själv gjorde hon nästan ingenting. Det var en gång en serieskapare. Hon kallades Matilda Ruta. Så läste hon sagan om Tummelisa, och en massa andra böcker också, och så bestämde […][...]

Stig Larsson återkommer till prosan. Det borde väl vara en händelse värd att fira? Senast Larsson utgav en prosabok var så länge sen som 1992, då novellsamlingen Om en död utkom. För fem år sedan utgav han urvalsvolymen Artiklar 1975-2004, med just vad titeln antyder: artiklar och essäer från hela hans författar- och kritikerskap. Men […][...]

När Jonas Ellerström kommenterar Tomas Tranströmers ungdomsdikter hänfaller han gudskelov inte åt samma okritiska blindhet som Staffan Bergsten i Ett diktarporträtt. Det ligger i sakens natur: här möter vi den unge Tomas diktning innan han 1954 utges på Bonnier och blir den fullfjädrade Tranströmer. Åren före debuten publicerar han dikter i olika tidskrifter, varav tio […][...]

”USA har haft många presidenter, men bara en kung” finns det ett talesätt som lyder, vilket givetvis syftar på Elvis Presley. Men ska man vara riktigt petig så kan man nog säga att den 35:e presidenten visserligen inte var någon kung, men att han i alla fall var medlem i det närmaste USA haft som […][...]