I Ricarda Junges roman Stalinhusen heter huvudpersonen Lena. Hon är en ung kvinna, strax under 30, arbetar som frilansjournalist och har en tvåårig son, som heter Adrian. I romanen berättar hon sin historia i jag-form. Hon berättar om det förflutna, om sin bakgrund, om sonens far och om deras förhållande, som successivt försämras. Men hennes […][...]

Två huvudspår finns att följa i Viktoria Myréns andra roman Iris. Det ena är tvillingskildringen – att vara, föda, och sakna en tvillingsyster som dör vid födseln. Det andra är mötet med landet. Förvridningen, hatkärleken, tröttheten, saknaden, förälskelsen som uppstår i mötet med den nya kulturen, som i det här fallet är Nicaragua. Av de […][...]

En bra roman ska helst vara väl sammanhållen till formen, är den inte det ska det finnas en tydlig idé till att motsatsen är det bästa. Den ska också vara välskriven, gärna med snygga formuleringar. I en bra skräckroman ska skräckelementen helst komma smygande och krypa in under huden på läsaren så att man inte […][...]

Omslaget till Hungerhuset avslöjar inget alls om all den skräck boken gömmer i sig. I förgrunden står en flicka med ryggen mot läsaren, hon går mot ett idylliskt trähus med förstugetrapp och tegeltak. Det växer gräs och blommor. Flickan har något i handen, kanske en leksak, eller en matsäck eller något som hon har hittat […][...]

Varje bra skräckhistoria sägs börja med ”Vore det inte kul om…” Vore det inte kul om någon murade in sin rival i källaren, vore det inte kul om det där motellet drevs av en galning med moderskomplex, vore det inte kul om det bodde en tolvårig vampyr i Blackeberg? Där börjar de; problemet är om […][...]

Någon gång i tonåren snokade jag runt bland bibliotekets skräckhylla – jag hade nämligen läst mig sömnlös och livrädd genom den hyllan tidigare och nu ville jag ha mer, av någon anledning – och där fann jag någon som hade det märkliga namnet Lovecraft. Han beskrev vår verklighet som en skuggridå, en plats där ingenting […][...]

Marie Hermansons författarskap har följt mig sedan syster Y introducerade mig till Tvillingsystrarna (1993) om en förvirrad mans kärlek till den ena av två symbiotiska systrar. Jag blev såld, och lånade raskt de två tidigare böckerna på biblan. Därpå följde genombrottet, den Augustprisnominerade Värddjuret, som även spelades på Teater Pero. Den pjäsen såg naturligtvis jag […][...]

Laticia studerar till läkare. Hennes bror är utsänd i kriget. Hon träffar en ung älskare som heter Silas, som från de första sidorna i boken sällan lämnar hennes sida. Allt berättat på ett språk som är späckat med metaforer och blinkningar till både grekisk mytologi och litteraturhistoria. Vissa böcker måste man läsa två gånger för […][...]

Siri Hustvedt är en av mina samtida favoritförfattare. Det hon skriver får mig alltid att lära mig mer och utvidgar mina tankar. Hennes verk kretsar ofta kring ämnen som filosofi, neurovetenskap och psykologi, så också Sommaren utan män. Siri Hustvedt är extremt bildad, något hon alltid briljerar med i sina verk utan att för den […][...]

”Låtsassyskon är ungefär som gosedjur, fast utan gose.” Tur då att Tiia inte har några. Tur att hon bor ensam med sin pappa. Fast inte tur att mamma är död. Tur att Tiia har Peggi som bästa kompis. Inte tur att Lovisa är puckad och inte fattar att om man är allergisk, som Tiia och […][...]