”Låtsassyskon är ungefär som gosedjur, fast utan gose.” Tur då att Tiia inte har några. Tur att hon bor ensam med sin pappa. Fast inte tur att mamma är död. Tur att Tiia har Peggi som bästa kompis. Inte tur att Lovisa är puckad och inte fattar att om man är allergisk, som Tiia och Peggi, så tål man inte sprutparfym och katthår, inte ens lite.

Tioåriga Tiia bor i Ystad tillsammans med pappa Olli som kommer från Finland. Susanna Alakoskis första barnbok berör, precis som hennes böcker för vuxna, ämnen som inte är särskilt lätta, som samhällsklass, föräldrars död och utanförskap. Men här har svärtan bytts mot barnsligt naiv och fantastiskt varm humor.

Med Dagens Harri ifrågasätter Alakoski en rad normer, och får oss att fundera på frågor som Vad är en familj? Räcker det med ett barn och en pappa? Varifrån kommer man egentligen? Kan man komma från flera olika platser samtidigt? Varför ska tjejer vara på ett visst sätt och killar på ett annat? Och hur tänker föräldrar egentligen om sina barn ibland?

Allt görs mycket lekfullt. Kanske blir det på ett fåtal ställen lite överpedagogiskt, men det överskuggas av den enormt roliga språklek som genomsyrar hela boken. I Ystad säger man cykelen och nyckelen, men Tiias pappa har inte fattat att i Ystad säger man inte julgubbe om jultomten, hjulstol om rullstol eller pannlapp om grytlapp, det måste Tiia lära honom hela tiden. Dessutom har Tiia och Peggi ett eget språk, Urbanspråket, som gör att de kan säga sfucking jävsla saker hela tiden, utan att någon fattar, för alla andra är skorkade och spuckade. Genom att undersöka språket, massakrera och plocka i småbitar, sätter Tiia fingret på det väsentliga, komiska och ibland ologiska i de vuxnas prat.

Ta till exempel begreppet ”sekundära allergener”. Det är ingen som fattar vad det egentligen betyder, ändå är det Tiias pappas favoritord. Han måste tjata om sekundära allergener på vartenda föräldramöte, för varken barnen eller föräldrarna verkar fatta att sekundära allergener gör Tiia sjuk. Det är ett allergitema som påminner om Viveka Lärns böcker om Eddie, men som annars sällan tas upp. Här görs det på ett roligt sätt som samtidigt som det humoristiskt överdriver martyrskapet, ger en inblick i hur jobbigt det faktiskt är, hur det kan få Tiia att bli alldeles ensam när alla har husdjur och hon inte kan gå på kalas.

Relationen mellan Tiia och hennes pappa är mycket rörande. Hur de trots brist på pengar överlever. Hur nära de står varandra och hur de håller ihop i allt det svåra. Ett oerhört fint föräldraporträtt.

Och titelpersonen då, Harri? Jo, han finns alltid där. Som den jobbiga killen som försöker vara mer kille än vad han egentligen är. Som är störig och alldeles spuckad. Men som ändå får det att pirra i Tiia. Hur kan man hata och tycka om en person på samma gång?