- Kim, kan du lyfta en bil?
frågar de andra barnen.
Klart han kan.
- Kim, kan du lyfta en fröken då?
Klart han kan.

Kim kan lyfta typ allting. En skolbänk med Lill-Jensa som sitter ovanpå är alls ingen match. Ibland lyfter han upp en stor sten och släpper den så hårt att det slår gnistor. Till och med de som går i trean är impade över hur stark Kim är. Han struttar runt och får mängder av uppmärksamhet och komplimanger. Det ryktas att han skulle vinna över Snömannen. Man kan säga att allt puttrar på och att Kim njuter av sin stjärnglans.

Dock. Säg den lycka som varar. Adnan Alfredo kommer. Han har gått i en annan skola och är stor som ett hus. I alla fall ett hus på avstånd.

- Vad har du för rekord? frågar Adnan.
- Tvåhundra… ungefär, svarar Kim.
- Jag har tvåtusen, säger Adnan. Och min
mamma väger hundra kilo!

Kim bemöter rivalen med att bli lite sjuk. Han ligger lågt och nu är Adnan starkast i 1B. Säkert starkast på hela lågstadiet faktiskt. Han gör något fruktlöst försökt att återta tronen, men Adnan är kung.

En dag är inte Adnan i plugget. Alla undrar såklart var han är. Är han kräksjuk? Eller på en tyngdlyftningstävling? Men icke sa Nicke. Han är på sjukhuset med en bruten arm. Vad kan det vara för storslaget som gjort att det hände undrar alla? Så Kimpa får inte chansen till revival. Istället stänger han in sig i byggrummet på fritids. Men inte ens fröknarna saknar honom. Fast det kommer en vändning. En fin sådan faktiskt. Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att Kim får en slags revansch.

Jag tycker om att historien lyckas vara så full av humor samtidigt som den vågar ta upp hierarkier. Det här ingen berättelse om elakheter. Det här är en bok om att hitta sin roll, att ta plats och få bli sedd för den man är utan att någon annan far illa.

Tonen är talspråkig på ett sympatiskt vis och låter läsarna tänka själva.

Illustrationerna är gjorda av skickliga och erfarna Per Gustavsson. De förstärker texten på ett fantastiskt sätt. Det är minspel såsom blickar och grimaser. Det jobbas också med kroppshållningar som visar på olika känslolägen.

Det här är en bok om att hitta sin roll, om att ta plats och få bli sedd för den man är. Det finns faktiskt plats för oss alla om vi hjälps åt och är tillsammans. Viktigt i dessa bistra tider.

Similar Posts:

• Poetisk kompislängtan
• Förändring? Hu!
• Prinsessor kan själva
• Rosa prinsar jagar drakar
• Fasansfullt, gripande och förlösande

Historien börjar för rätt länge sedan. Ungefär sex månader. Det är lång tid när man går i förskoleklass.

Jag stod vid uppgången till Tysta tunneln.
Ungefär bredvid den mjuka, gröna kullen där vissa
från 1b brukar öva på att hjula. Det var då jag såg dom.
Dom kom gående bredvid Byggnad A.
Jag förstod direkt att det var dom.

Det kändes i magen.

De som kommer är Världens snällaste gäng och det är mycket som de ska hinna med. Det första de börjar med är att inte skynda sig ut på skolgården det snabbaste de kan och lämna Tom ensam kvar i kapprummet. När alla andra snabbar sig ut på skolgården stannar Världens snällaste gäng kvar med Tom. Dessutom gör de inte roliga ljud när Nya mattanten böjer sig ner för att ta fram smörpaket. De går förbi Nya mattanten utan att göra roliga ljud.

Efter lunchen samlar Världens snällaste gäng alla på hela skolan bakom barackerna. Där berättar de en hemlis som alla får höra. Hemlisen handlar om att för länge sedan gick det en fruktansvärd jätte på skolan. Jätten var så ensam att dess ansikte försvann. Allt var jättespännande och väldigt sorgligt.

Därefter fortsätter Världens snällaste gäng att tåga runt och stötta barn. Näst på tur är uppdraget att möta Héloise i 1c i Långa gången utan att säga att hon inte har så mycket hår och att det hår hon har är väldigt tunt.

Det här är en riktigt hjärtevärmande berättelse som strålar av genuin omtänksamhet. Den är en total motsats till Dom som bestämmer av Lisen Adbåge. Också det en fantastisk bok fast där är makten under större delen hos fienden. Illustrationerna i Världens snällaste gäng är gjorda av författaren själv. De går i sepiatoner, bär känslan av collage. Det är varma och välgjorda bilder som ger berättelsen tyngd och någonslags sorgsenhet. Språket är tydligt men ändå detaljrikt. Där finns också humor bland

Världens snällaste gäng är en viktig bok som behövs. Den handlar om att snällhet kan göra skillnad. Budskapet är starkt men inte sockrigt eller slemmigt. Snarare stramt och självklart.

Similar Posts:

• Konkret dramatik för de minsta
• Livslång vänskap och avsked
• Kamp mot bokförbud
• En värmande berättelse
• Om en ö, en sommar och längtan efter en vän

Ön: äntligen det privata, det avlägsna, det intima, en avrundad helhet utan broar och staket.
Skyddad och isolerad av vattnet som samtidigt är en öppen möjlighet till frivillig kontakt. En möjlighet man aldrig använder.

I Kerstin Elias Costas nya bilderbok Kajan och jag börjar det just så, med en ö. Ett litet barn i form av en tvättbjörnsunge – en figur som känns igen från Elias Costas förra bilderbok Fjärilshuset – tar båten ut till ön med sin mamma. Det är kväll och havet är alldeles orangerött, medan en ensam båt tuffar fram mellan kobbarna. Färgsättningen bäddar för den ljuva atmosfären som får ta plats på de första sidorna. Sen följer en ömsint bild av mamma och barn på en klippa, där mamman sitter med slutna ögon medan barnets blick är riktad bortåt, ut mot vattnet.

Det är mamma och jag.
Jag och mamma.
Ibland önskar jag mig en vän.

Bara så. Läsaren förstår, och kan snabbt sätta sig in i både hur dagarna med mamma kan vara och hur det där lilla stråket av längtan efter något mer kan te sig.

Då dyker Kajan upp och vill vara med barnet. De blir vänner och det är de två varje dag. “Det blir den bästa sommaren”. Återigen får bilden tala, men också det som byggs upp i tomrummet kring texten som är utan förklaringar. Den bästa sommaren kan vara väldigt mycket, och vilket barn eller vuxen kan inte själv fantisera om vad det innebär?

Men en sommar går fort.
I höst ska jag börja skolan,
men det vill jag helst inte tänka på.

Så förstärks det vemodiga i berättelsen. Nätterna blir mörkare och Kerstin Elias Costa berättar fåordigt och poetiskt och visar i bild hur det kan kännas att lämna sin vän, ön och sommaren. Det är dags för skolstart och skolhuset tornar upp framför det lilla barnet och kastar skuggar över gården. Årstiden skiftar, liksom sinnesstämning och färgton.

Men kanske är inte skolan så läskig som den först verkade? Och kanske går det att få vänner även här? Leken med den nya vännen skrivs fram såhär vackert: “Vi är fåglar och stjärnor som aldrig faller/ ända till mamma hämtar.” och berättelsen avslutas i samma ömsinta känsla som den inleddes med.

Kajan och jag rymmer inte bara tankar kring öar och deras isolerande funktion, men också kring vänskap och det outtömliga temat att börja skolan, med allt vad det innebär. En perfekt sommarbok med såväl värme som vemod och framtid. Och förstås – vetskapen om att ön, den finns kvar. Det kommer nya somrar.

Similar Posts:

• En sommarsaga att spara
• Konkret dramatik för de minsta
• Mamma har fått en egen bok!
• Stormar och skolstarter
• Högt och lågt sommaren 1986

A har mobbats svårt som barn i en musikklass i den lilla staden St. Karins utanför Åbo. Senare sökte hon sig till ett konstgymnasium och vidare till universitet i Åbo men ärren från grundskolan smärtar ständigt. Av alla yrken blir lärarens hennes. Om än motvilligt och utan glädje.

Under de helvetiska åren som mobbningsoffer, av både klasskamrater och lärare, fick A en ödessyster. Med och mot sin vilja. Utstötthet är inget man vill dela. Ira är om möjligt än mera utstött, har bytt skola flera gånger, utsatts för dränkningsförsök på skoltoaletten och blev med tiden så gott som stum. Förutom att hon vid första anblicken gav ett halvdött intryck.

I mörkret när A springer på sin nattliga tur i regnet i utkanten av Åbo, blir hon påkörd av en bil. Ira, som A knappt sett (bara hört henne berätta om dränkningsförsöket på en föreläsning i pedagogik) sen högstadietiden, är den bakom ratten. Skadan och chocken gör att A inte vågar ge sig till känna i mörkret. Men väl hemma i sitt eget kaos börjar hon leta efter Ira på nätet. Ira, som numera är författare och har gett ut flera romaner, är omöjlig att hitta uppgifter om. A skyndar följande dag till biblioteket och läser om deras gemensamma skoltid och episoder som hon själv utsatts för. Ira har helt kallt snott A:s värsta förödmjukelser.

Jakten på den försvunna Ira blir intensiv och med lögner och förslagenhet står A efter en halv dag bakom Iras lägenhetsdörr. Ira öppnar genast, som om hon bara väntat. Deras ”reunion” blir en ”danse makabre”; Ira tvingar A att höra en låt från skoltiden och ur den tidigare stumma Ira rinner en ständig ström av ord. Ira släpper inte greppet och taktfast (vad annat?) för hon runt den utmattade A i sin dammiga, nersläckta lägenhet i en dans till en låt som hon mässar orden till … med drag av över- och underkastelse, av sexuell invit och våldtäkt. Timmarna går i ett töcken av minnen, gråt och utbrott. Gränsen för död är hårfin. Det är otäckt.

Kanske blir det ändå en sorts försoning. I alla fall har A en äldre lärarkollega som klippa. Med ett stort hjärta i sin gubbiga, nikotinluktande kroppshydda. Och Ira, kan det bli en sorts vänskap? De har viktiga saker framför sig …

Men frågan är om barndomens och tonårens mobbningshelveten någonsin kan försonas, rehabiliteras? Författaren Rauma, som skriver självupplevt, visar att vuxenlivet ger avstånd men också ett liv med fruktlösa terapier, ångestdämpande medicinering, missbruk och självskadebeteenden, ensamhet, sämre val, sämre kroppslig hälsa och ofta förtida död. Hon är noga med att lägga skulden utanför individen, det är inte det enskilda barnets fel utan ett systemfel byggt på konkurrens och självhävdelse. Själv har hon uttalat att det var som att ”stiga ner i helvetet” under skrivprocessen. Det enda positiva var att ha orkat få boken skriven.

Meningarna är långa och svindlande och kapitlen likaså. Innehållet serveras kompakt på över fyrahundra tätt skrivna sidor och kräver mycket av läsarens koncentration på grund av alla utvikningar och fördjupningar. Det är mörkt både mentalt och miljömässigt. A lider av magkatarr, hennes knä blöder, hennes lägenhet vattenskadas. A är ofta totalt genomvåt och kall. Intrigen vindlar fram som en roadmovie på en skraltig cykel gata upp och gata ner i ett ödsligt Åbo där regnet öser ner. Samtidigt är texten rasande skickligt skriven. Särskilt om man ens litet känner till Åbo får man en föreläsning som heter duga om Aura å, istidens lämningar, de första kyrkorna, biskop Tomas, Finlands första tivoli, tiden som huvudstad, tsar Alexander I, hertig Karl Johan, Åbo brand, Portan och Paavo Nurmi samt tidiga textilfabriker, domkyrkan, 1900-talets rivningshysterin, kända krogar och torg och så vidare, så vidare. Litteraturvetaren Janina Orlov har skickligt översatt från finska med sina gedigna kunskaper om Åbo, Åbobo som hon varit.

Längst bak i boken finns flera sidor med källhänvisningar till facklitteratur, poesi, skönlitteratur och musik. Omslaget är en mörk version av verket ”Blir du lönsam, lille vän?” och på insidan finns det i original. Läsningen stimulerar, lär och överraskar i A:s sköra men mycket intelligenta sällskap.

Förstörelse är ett verk värt Finlandiapriset. Nyskapande, originellt och framför allt viktigt. En långa radda obehagliga sanningar som helst glöms bort. Vi har alla upplevt mobbning; som åskådare, medlöpare, offer eller lärare?

Boken är grym. Om skolliv i Finland på slutet av 1990-talet när Pisa-resultaten inom några år skulle toppa och skolexperter från hela världen skulle komma resande för att studera den finländska skolan. Även idag rankas Finland som landet med världens bästa utbildningssystem. Raumas generation av nu unga vuxna borde få leva goda välutbildade och harmoniska liv i ett Finland utsett av FN, för sjunde året i rad, till världens lyckligaste land. Vilken paradox …

Similar Posts:

• Kvinnoliv i politikens skugga
• ”Så lätt det vore att göra detta till världens bästa yrke”
• Existens är i presens
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Var tog alla tjejer vägen?

Så givande då att fördjupa sig i en bok i stället. För bara några år sedan var debattämnena följande: Hur dödligt är covid-19? Borde vi stänga skolorna eller rent av hela samhället? Varför är det inte munskyddstvång i Sverige? Och så vidare.

Pandemin känns längesen. Men Anders Tegnells bok, skriven i samarbete med journalisten Fanny Härgestam, för mig omedelbart tillbaka till 2020 och 2021. Plötsligt minns jag hur vi som kunde började distansarbeta, allt handtvagande vi ägnade oss åt, tecken på hamstring av toapapper i butikshyllorna och de dagliga presskonferenserna på eftermiddagen.

Statsepidemiolog Anders Tegnell framstod som en lugn och underbyggd ledare, en trygg kraft i en otrygg tid. Alla tyckte förstås inte det, i en kris reagerar människor olika. Och drabbas olika, inte minst. Men jag tillhörde dem som hyste tillit till Anders Tegnell.

Det är nyttigt med en rekapitulation av denna intensiva fas i den nära nutidshistorien. Anders Tegnell tar händelseförloppet i pandemins inledning i kronologisk ordning.

Som statsepidemiolog försökte han enas med sina nordiska kollegor om en gemensam strategi. Men politikerna i grannländerna lade beslag på bestämmanderätten. Sveriges regering höll dock fast vid principen att kampen mot smittan skulle skötas av experterna på Folkhälsomyndigheten.

I Norge och Danmark stängde regeringarna skolorna, något som chockade Anders Tegnell. De svenska tjänstemännen vägde in skolelevers psykiska välmående i beslutet att låta skolorna förbli öppna. Försiktighetsprincipen tillämpades alltså inte enbart i förhållande till smittrisken, utan också med hänsyn till andra faror för folkhälsan.

Boken skildrar även Anders Tegnells bakgrund. Han har tillbringat delar av uppväxten och många år av karriären i flera olika av världens hörn. Förståelsen för villkoren i fattigare länder önskade man att fler svenska ledare hade. Då skulle kanske inrikespolitiken se annorlunda ut.

Det kommer att komma fler pandemier. Anders Tegnell funderar kring vilka lärdomar vi kan ha med oss från covid-19. Det är imponerande med en expert som fortlöpande läser alla relevanta studier. Stödet från den rika världen till den fattiga behöver bli mer robust, det tjänar alla på ur ett smittskyddsperspektiv. Fördelning av skyddsutrustning borde ske enligt mera solidariska principer. Kunskapsmyndigheterna världen över isolerades i viss mån från varandra under pandemin, något som inte bör upprepas i framtiden. 1,5 miljarder skolelever utestängdes från undervisning utan några påvisbara effekter på smittspridningen. Konsekvenserna av detta är fortfarande inte kända.

Framför allt varnar Anders Tegnell för villfarelsen att nästa pandemi kommer att vara som den senaste. Det är inte troligt, resonerar han. Naturens förmåga till variation är häpnadsväckande. Det gäller inte minst virus. Kanske är nästa världsomspännande smitta matburen? Vi bör alla ha ett beredskapslager av livsmedel hemma och även på samhällsnivå bör det finnas en bättre beredskap vad gäller mat, mediciner och annat. Anders Tegnell funderar också kring informationsinsatser och samhällstillit. Sådant bör man vårda när vi befinner oss i relativt ”normalläge”. När nästa pandemi redan har brutit ut kan det vara för sent.

Sammantaget är Anders Tegnell saklig och underbyggd men kanske lite torr. Det är väl vad man kunde vänta sig, det var precis likadant på presskonferenserna. Inom journalistiken gäller att det som rapporteras inte bara ska vara sant, det ska också vara relevant. Det är nu, när vi har fakta, som pandemin verkligen borde debatteras och då är Tegnells bidrag såväl sant som relevant.

Similar Posts:

• Vemodig vandring genom 2020
• Intressant men väl hastigt och ytligt
• Kärlek i coronans tid
• Enkelt och svårt
• En kärleksförklaring. Om utbildning

I det ögonblicket insåg Rick exakt hur mycket han älskade Oliver, och Oliver insåg exakt hur mycket han älskade Rick, och insikten i detta ögonblick skulle leda dem vidare till mycket av den glädje och de äventyr som de skulle få uppleva i framtiden.

Hon kontaktar rektorn för att hon finner boken olämplig för barn och så är det igång.* Böckerna samlas in i väntan på att en kommitté ska läsa dem och ett öppet möte ska hållas men för första gången har alla eleverna tagit med sig sina böcker hem. Donovan har bara hunnit läsa några sidor men lånar boken på biblioteket och läser i smyg för att få veta vad det är som är så upprörande.

Som tur är, förstår klasskamraterna att det inte är Donovan som på något sätt varit drivande och att han hamnar i kläm i det här. Han tar dock på sig att kontakta författaren och fråga om hur den där meningen egentligen ska tolkas och väntar spänt på svar.

En förbjuden bok innehåller ytterligare två historier; ”Äventyrarna”, som är boken allt kretsar kring, och berättelsen om Gideon, som har ett speciellt förhållande till ord och sköldpaddor. Han får en ny klasskamrat och en ny värld av samhörighet öppnar sig. Han har visserligen haft andra vänner tidigare men inte alls på samma sätt.

Som så ofta är det barnen som är mer förståndiga än många av de vuxna men även om polariseringen finns där blir det inte så hårt och hätskt. Det nedtonade läget gör i stället att argumenten framstår än tydligare. För egentligen är det väl inte väsentligt om den kärlek Rick och Oliver känner är vänskaplig eller mer än så, och oavsett om de hindras från att läsa vissa böcker finns det en verklighet som barnen lever i.

Det är fint att läsa om hur klasskamraterna stöttar sin lärare – och varandra – när den valda boken skapar kaos i det lilla samhället och skönt att de flesta behåller lugn och sans och i slutänden faktiskt är beredda att lyssna på varandra.

* En förbjuden bok är naturligtvis ett inlägg i debatten kring förbjudna böcker, banned books, i framför allt U.S.A., där allt fler skolor förbjuder vissa böcker utifrån resonemang om att innehållet är stötande eller på andra sätt olämpligt på grund av tematik kring sexualitet, rasism och våld – eller bara barn som inte beter sig som föräldrar vill (man kan jämföra med debatten kring Pippi Långstrump på 1940-talet). ”Äventyrarna” är ett fiktivt verk men Gideons klass läser Harriet, spion, en bok jag själv läste och älskade på 1980-talet, och som hamnar i kategorin barn som inte beter sig önskvärt.

Similar Posts:

• Vajlett och skolan
• Hjärtevärmande om byråkrater och Antikrist
• Medan de kysstes
• Smuggelhistoria med släkthemligheter
• Världens bästa mamma (nykter)

Uppföljaren har heller inte kommit i min väg, om jag ska vara ärlig, men så stod plötsligt tredje boken på bibliotekets nyinköpt-hylla. Ett enda skott utspelar sig till stor del i skolan, och inleds med en tonårig elev som hittas död på en skjutbana, med sin blodiga lärare intill, och jaha, där fastnade jag visst ändå.

Samtidigt som Reub Thelander och hens kollegor vid Vellingepolisen försöker utreda mordet har Reub mycket som distraherar, både ur det förflutna och i närtid. Reub har brutit med sin familj, som är med i en småländsk frikyrka/sekt, och hade en gång en bror som föräldrarna sa hade drunknat, men som visade sig ha blivit bortadopterad. Reub har letat förgäves, men nu dyker det upp en man som säger sig ha information om brodern.

För kollegan Estrid kretar däremot lite för mycket av både arbete och privatliv kring Sandeplansskolan i Höllviken. Hon har precis fått in sin äldsta dotter där när mordet sker, och vad är det som pågår på skolan egentligen? Rektorn är allt annat än samarbetsvillig. Hon har skolans rykte, de bortskämda föräldrarna, elevunderlaget och skolpengen att tänka på, och vill inte ha några skuggor över sin skola. De glassiga föräldrarnas bild av hur barnen är och har det verkar inte heller stämma vidare väl med verkligheten.

Ståhl jobbar fortfarande mycket med parallellhandlingar, men här tycker jag att hon gör det riktigt bra. Vi får följa en namnlös, utsatt elev i förfluten tid, vi får följa mordoffrets utbrända lärare Annika, som själv inte vet om hon dödat killen eller inte, och vi möter en högerpolitiker som vill ge sig in i debatten om skolan, och alltsammans flätas ihop i en intrig som faktiskt ger mig både en och två överraskningar.

Det här är både spännande och tankeväckande.

Similar Posts:

• Vajlett och skolan
• Pennalism och tystnadskultur
• Människor kring ett mord
• ”Så lätt det vore att göra detta till världens bästa yrke”
• Underskatta inte en gammal dam!

Såret tar på sätt och vis vid där AdBåges Augstprisvinnande bok Gropen slutar. Det är inte samma barn det handlar om, men vi befinner oss i samma välkända, gråa skolmiljö. Här blir barnens vardag till dramatik i en kollektiv lekvärld som på många sätt ligger ljusår från de vuxnas resonerande tillvaro i personalrummet. I Gropen stod motsättningarna mellan dessa två världar i fokus. Vuxenvärldens oro över barnens lekar i den förbjuda Gropen – “Någon kan ramla och slå sig” – dominerar.

I Såret börjar berättelsen just med att någon ramlar och slår sig. Bokens huvudperson trillar ner från ett pingisbord och sen kommer hela skolgården:

Ettorna kom, tvåorna kom. Niklas i fyran kom och några från fritids kom. Alla i kören kom, långa Anna i trean kom, och sen kom halva femman och två från sexan.

Alla ser att det blöder och alla vill titta på såret. AdBåge jobbar med upprepningar i texten, något som blir väldigt effektivt och förstärker situationens spänning och barnets sätt att berätta om det inträffade, utan eftertanke. Det går lätt att höra orden som liksom trillar ur munnen i samma stund som scenen utspelas inne i huvudet på bokens jagperson.

Det var nästan lite mysigt. För alla stod i stor, tät ring. Som en flock. Runt mej!

Barnperspektivet är ständigt närvarande såväl i språk som i bilder. Här fångar AdBåge en längtan efter att bli sedd och omhändertagen, som nog både barn och vuxen kan känna igen sig i. En stor, lång vuxen kommer och bär det skadade barnet in i lärarrummets soffa. De vuxna är överlag oproportionerligt långa i AdBåges böcker, något som ytterligare förstärker barnperspektivet, och Såret är inget undantag.

Såret blir ett drama som följs och bearbetas av skolbarnen på olika sätt. Så småningom blir det en skorpa, som alla förstås måste komma springande och se redan på morgonen när jaget klivit av skolbussen. Efter en tid försvinner även skorpan och kvar är bara ett lent, rosa märke.

För så är det ju med sår, de förändras över tid och läker. Ofta finns ändå något litet ärr kvar, som påminner om det som har hänt. Det är något konkret, lätt att ta till sig även för en liten läsare.

Jag läser Såret med min 3,5-åriga dotter, som pekar och närstuderar såret, plåstret och det röda blodet i Adbåges bilder. Det kommer många frågor om såret. Hur stort det är, om det kan finnas gröna sår och hur mycket blod det egentligen var som kom? På så sätt är Såret en tydligare bok än Gropen, dess inneboende dramatik är möjligen lite lättare att förstå.

Därmed inte sagt att boken saknas existentiellt djup. Här finns, som sagt, mycket att fundera över och samtala kring, i handling, text och bild. Såret är helt enkelt svår att tröttna på.

Similar Posts:

• Fantasin finner vägar
• En oväntad skatt i maten
• De omtänksamma
• Skolstarter och syskonskap
• Om en ö, en sommar och längtan efter en vän

Rayan har med kompisarna Amir och Caspian fått ett uppdrag att lämna kryddor hos sin faster. De stiger på i lägenheten och tänker att de ska dra vidare men så hamnar de runt köksbordet. Fastern har krävt av dem att tvätta sina händer och de fattar inte vad som händer förrän de upptäcker att de lydigt rullar vindolmar åt henne:

Det sjuka var att vi stannade kvar. Hade det varit någon annan hade vi taggat för länge sen. Det var något speciellt med blattemorsor och deras energi. De kunde få en maffiaboss att bli en gullig valp.

Berättelsen i Yani utspelar sig i Alby, en förort till Stockholm. För huvudpersonen Rayan går livet sin gilla gång i skolan. Han hänger oftast med kompisarna Amir och Caspian. Det som händer dem detta sista år i grundskolan, årskurs nio är nog bekant för många. Lärare som understryker hur viktiga deras ämnen är och som väcker gehör med varierat resultat hos eleverna. Tjejerna i klassen reagerar över orättvisor för att omgivningen både då och nu värderat manligt och kvinnligt olika. Tankar på gymnasieskolan som alla ska söka in på får ovissheten att breda ut sig, men kanske att det blir bra ändå?

En händelse vänder upp och ner på vardagslunken. Det blir ostadigt under marken och världen ses med andra ögon. Engagemanget som följer i spåren av händelsen, gör att samhörigheten blir ännu starkare med skolkompisarna, också i förhållandet till tjejerna i klassen. Sebbe är den entusiastiske fritidsledaren som lotsar de unga och ingjuter mod. De får inte ge upp!

Berättandet sker med Rayans rättframma språk och visar en människa som är på väg att lämna barndomen. Han registrerar ekonomiska skillnader genom att konstatera att ingen i hans kretsar handlar på Vivo, där allt är mycket dyrare. En skolutflykt med skidåkning har varit inplanerad länge av skolan och alla åker med trots att ingen har erfarenhet av skidsport sedan tidigare. Rayan känner sig tveksam över modersmålslektionerna i arabiska, han är inte jättemotiverad. Det är som om anpassningen till ett svenneliv är påbörjad fast ändå inte. Det är världen och medmänniskorna som betyder något, inte vilka specifika traditioner eller kunskaper som någon förståsigpåare menar är viktiga.

Jag föredrar att läsa berättelsen rakt upp och ner. Vänner är fantastiska (och Rayan måste erkänna att också syrran är ok). Lika fantastiskt är det att läsa om hur måna lärarna är om eleverna. Omsorgen tas visserligen inte alltid emot förbehållslöst. Likväl är det rörande att i slutscenen se hur skolans yngsta elever ger eleverna i årskurs nio en varsin röd ros. Skolan som en plats där man får minnen för livet är fint skildrad och visst kommer läraren Eva att till slut börja använda ordet ”yani” i stället för ”sålunda”. Även om det sker först någon gång efter att boken tagit slut.

Similar Posts:

• ”SNÄLLA POLITIKER, GÖR SÅ ATT VI INTE GER UPP!”
• Skolan står i brand
• Vajlett och skolan
• Verklighetstrogen skildring om utsatta unga
• Bildning, identitetspedagogik och framtidshopp

Förlaget kallar boken ”poetisk ungdomsroman i skoltoalettsmiljö” och det är precis vad det är. Allt händer på toan på en högstadieskola och berättas genom tre tjejers ögon. Det är Lena som totalt avgudar Lisbet och det är Jenny som är Lenas syster.

Hon är helt tom. Alldeles avstängd.
Jag blir plötsligt rädd.
Jag vet inte vad som händer.
Det skapas en spricka.
Ut ur den läcker en gul och varaktig vätska.
Det rinner ut över golvet.
Jag står med skorna i vätska.
Det klibbar och blöter.
Jag är alldeles fuktig om fötterna.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Något har fallit och det är hela världen.
Jag vill lägga mig ner och dö.

Det här är ett exempel på äckligheter och förvandling i boken. Förutom såna här undergångsfantasier finns också grandiosa föreställningar där tjejerna ser på världen på sitt sätt för att ta makt över och styra sina egna liv:

Jag skrattar.
Jag låter mitt skratt fara ut över rummet världen.
Det ligger där pärlande.
Jag plockar pärlorna.
Jag kastar dom åt grisarna som fångar dom i munnen.
Det skimrar i deras hud.
Jag är ett djur.
Jag värker.
Hon påpekar att detta ögonblick kommer gå till historien.
Jag kommenterar.
Så.
Jävla.
Episkt.
Det rinner över mig ett regna av guld och gröna skogar.

Jag tycker väldigt mycket om det här storslagna, deras grandiosa fantasier, och att det väller fram och vrider och vänder. För att än mer ta makt över sina egna liv ändrar de också sina namn, ja förutom systern Jenny då som Lena hela tiden försöker att mota bort och hålla utanför. Jenny blir kallad mongo och efterbliven av sin syster och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med funkofobin, den irriterar mig förstås.

Författaren låter flera gånger de tre olika personerna berätta om samma händelser ur sina olika perspektiv. Det är intressant att se otäckheterna ur de olika perspektiven. När Lena bestämmer sig för att de måste pierca Jennys tunga i någon slags blodig dopritual blir jag som läsare förstås nyfiken på måltavlan och även Lisbets beskrivning av blodbadet. För självklart blir det äckligt och blodigt. Och hur mycket ska den stackars undanskuffade systern stå ut med egentligen för att få vara med lite grann i gemenskapen?

Jag fascineras över att bli insläppt och tjuvkika på deras värld och undrar ofta vad som är fantasier och vad som är verklighet i det som väller fram på boksidorna. Och spelar det någon roll?

Men nu vill jag bli utsläppt från denna toa full med äckligheter och storslagna fantasier, jag orkar inte mer.

Släpp ut mig!

Similar Posts:

• Syskonkärlek bakom vartenda ord
• Äta bör man
• Revolutionssystrar
• Knasigt, peppigt och lustfyllt
• När lajon tappar sin päls