För länge sen var han gift med en ung finländsk kvinna och de fick en son. De levde tillfälligt i England under en kall vinter i väntan på att båtar skulle trafikera Australien som är hans hemland.

Men något hände. Kvinnan återvände med barnet till Finland. Senare skilsmässa. Detta var 1964 – 1965. Nu är det 2020-tal och sonen närmar sig sextio och fadern åttio.

Det är sonhustrun i Finland som tagit kontakt. Via mejl till vänliga människor kommer hon i förbindelse med den man som är hennes mans far, hennes barns farfar och hennes svärfar. När hon berättar grips sonen, hennes man av starka känslor. Rädslor, kanske raseri.

Sonhustrun menar att detta kan bli bra för honom, för dem. Sonen säger sig aldrig ha saknat en far. Inga sociala stigman. På sjuttiotalet relativt vanligt med ensamstående mammor och det fanns både mormor och moster. Naturligtvis hade efternamnet stuckit ut men snabbt lärde han sig trixa bort frågor. Senare blev namnet ett med honom i mediebranschen. Men det som alltid irriterat var hans uselhet på ”karlgöra”. Men vad säger att det blivit annorlunda med en far i hemmet? Som kanske knappt varit där? Mest manövrererat eller funderat på lastfartyg långt borta.

Det blir ändå kontakt. Sonen får lära känna ett äldre belevat sjöbefäl. En vacker dag står sonen i flygfältets ankomsthall och spanar. Fadern känner direkt igen sin son.

Det hela avlöper väl. Fadern vill återkomma. Stanna längre. En stuga byggs som han betalar. Där bor han medan sonen med familj kommer till veckosluten. Det är bastubad och utflykter i näromgivningarna. Fadern lär känna grannar. Damsällskap intresserar också. Sonen och sonhustrun är inte så förtjusta i hans nätkontakt Nina, 42, från Moldavien. Han har planer; bygga bro, borra i berget, skaffa båt, rusta upp båthus. Måla tavlor. Finland är ett fint land. Allt är bättre i Finland: isbrytarna, stugorna, skogen, bastun, molnen, åskan.

Tyvärr har något hänt med tiden som går både långsammare och fortare. Därför blir det lätt konflikter; sonen är effektiv, vill vara ute i god tid, har dagsscheman. Fadern sover länge och ofta, märker inte om en timme eller flera rinner iväg i minnen. Det mesta går långsamt. Även om fadern inte upplever det så.

Sonen förmanar både på skämt och på allvar. Fadern skärper sig och vill inte vara till besvär – ändå blir det tokigt med trafikböter, glömda plånböcker och datorstrul. Sonen kan vara bullrig. Eller bara klippa av. Det är lättare med milda sonhustrun. Det finns sådant som sonen vägrar vidröra. Fadern försöker förslaget via henne. Men de har sitt liv och han har trots allt kommit in i deras liv väldigt sent.

Allt återges ur en tredje persons perspektiv men mest fokus är på fadern. På så vis kan den allvetande berättaren analysera tankar, beskriva göranden. Greppet ger distans åt åldrandet och sorgligheter.

Både fadern och sonen har en symbolisk svart hund. Det är tungt med hund. Dialogerna med bitsk ironi däremellan visar både samförstånd och irritation. Språket de kommunicerar på är underförstått engelska även om romanens språk är svenska utom små roliga uttryck såsom när fadern ständigt svarar på sonens utläggningar med ”fake news”. Inga personnamn nämns förutom på bipersoner. Romanformen distanserar det som ligger nära författarens egna erfarenheter.

Den här välskrivna och mänskliga romanen lämnar läsaren med en del frågor. Men vackert så. Riktiga (roman)karaktärer har hemligheter, svagheter och tillkortakommanden.

Similar Posts:

• Elofs och Olgas bok
• En pappabok om skidning
• Smuggelhistoria med släkthemligheter
• Edna och styrkan
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!

Under de senaste decennierna har det skrivits mängder av biografiska böcker med tydlig jag-röst där en vuxen son eller dotter går genom förhållandet till sin far. Fadern är ofta död vilket triggar igång intresset att lära känna en bortvänd fader. Fadern kan också leva. Både som levande och död kan en far, en förälder, vara mer eller mindre närvarande. Frånvarande.

Här är det Björn Wiman som försöker få korn på den man som var hans far. Berra. Med finländsk mamma och en supande far som Berra kickar ut så fort han växt upp. Berra träffar Björns mamma och de får barnet som blir Björn. Skilsmässa. 1970-tal. Lite kontakt fram tills Berra kan ta med 7-åringen ”för att åka lagg” i Hammarbybacken. Utförsåkningen blir deras ”umgänge”. Med tiden till skidorter i Sverige och Norge men också långa bussresor till Alperna där de bor i små byar och tar sig upp på glaciärer. ”Det här är kalas, Björne.” Berra är kung i backen.

Berra är en trevlig typ. Omtyckt lärare, kvinnokarl av stora mått, skämtande anekdotmakare, sportig och snygg, gourmetkock i hemmaköket. Även en rätthaverist som säger ifrån. Kan härma nasalt överklassuttal. Pappan representerar 1970-tal. Rekordårens klassresenär med fritid. Framåt. Man ska ha det bra.

Det finns en bitterhet hos författaren över faderns ointresse. Särskilt när författaren får egna barn när han ett hopp om att fadern ska engagera sig. Om föräldern inte förstår eller vill förstå? Inte kan leva sig in i hur det är att vara barn, barnbarn till sig själv? Inte orkar. Som knappt kände sin egen far. Inte ens kallat honom någonsin ”far”. Ett mönster upprepande sig självt.

Författaren å sin sida gör allt för att inte likna, inte reagera, inte leva livet såsom fadern gjort. Vill i varje val leva sitt liv tvärtom. Med livslånga nära relationer och familjeliv. Det blir många gånger dött lopp och utförsbacke i kontakten med fadern.

Tystnaden går neråt. Varför fick författaren inget veta om sin finländska släkt? Farmodern, en för författaren viktig person, som en gång kommit med föräldrar från Finland, arbetat och slitit, varit gift med två alkoholister och fött två söner. Hon hade ryska rötter. Möjligen judiska? De fattigas minne är kort, såsom Albert Camus ungefär en gång sagt. Till och med i arkiven i Finland tar tråden slut.

Halva boken handlar om skidning. Specifikt utförsåkning. Mängder av fakta. De första skidtävlingarna i Tromsø 1843, hela Norges historia som skidnation, utvecklingen av skidturismen globalt och nationellt, Holmenkollenspelen, om utrustning och pjäxor, om glaciärer och klimatförändring. Ett överklassnöje som med tiden blev för alla. På skidor kunde män och kvinnor tidigt mötas relativt jämställt. Om skidorter i Schweitz och Österrike … I Åre och i Sälen, Dalarna. Författaren har gjort ett grundligt forskningsarbete om orternas historia. Läsaren behöver vara påläst själv och ha ett genuint intresse för både skidåkning och historia – annars trillar man lätt av pinn när texten blir föreläsning.

En väckarklocka blir onekligen kalla fakta om att snön kommer i en snar framtid att försvinna på många platser. Den har gjort det redan. Naturligtvis har vi redan i tiotals år hört om åretomgröna skidorter med rostiga liftanordningar men i Wimans bok åskådliggörs den ofrånkomliga utvecklingen. Han har varit där.

Här finns mängder av referenser till författare, forskare, upptäcktsresande, konstnärer, musiker, filosofer … Källförteckningen på bokens sista sidor är utförlig.

Bildspråket i boken är livligt och metaforerna många. Titelmetaforen ”Den lyckligaste leken” är ord av Jean-Paul Sartre om utförsåkningen. Den leken fick Björn Wiman lära av sin far.

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Att välja och skriva sitt liv
• Överlevarnas barn
• Resans sköna konst

I Tremblays noveller har vi en kvinnlig protagonist som jagberättare. Denna kvinna är i 60-70-års åldern. Nu lever hon ensam men oftast har hon ägnat ett liv åt att vara beroende av, tillgiven en man med grandios självuppfattning. Mannen kan vara akademiker på nygrundade universitetsfilialer, ingenjör i ödsliga trakter eller hålla på med affärer vida runt i världen. Kvinnan har en gång blivit handlöst förälskad i denna alfahanne som då lämnat en jämnårig kvinna.

Bakom lugna, harmoniska fasader gör nu de här äldre belevade kvinnorna uppror. De vill tänka, se sig själva, få ro runt sig. Mannen har krävt hela omgivningens engagemang och stöd. Eller så har han bara kommit och gått. Som äldre lever denna man följdriktigt lika självupptaget trots falnande aura. Kvinnan vaknar. För hennes blir det självrannsakelsens tid och undergång att stanna.

Skam blir en (o)medveten drivfjäder i samtliga noveller. Samtliga män har bedragit kvinnorna. De har makten över ekonomin, är ofta förmögna och betalar självklart. I novellen ”Överfarten” gör kvinnan sig fri genom att ersätta allt: resor i det förflutna, lyxiga presenter, och hon låter buda tillbaka till särbon alla dyra hushållsapparater med meddelandet: ”Jag ger mig av”.

I novellen ”Eveline – dahlior” skäms kvinnan över att ”inte ha ett riktigt liv” och för att hon varit ”en kvinna som kunde köpas”. Hon har bara velat vara till lags. Hon ger sig iväg efter att mannen förälskat sig men senare dumpats. I titelnovellen blir kvinnan sjuk och drar sig undan sin krävande och likgiltiga make. Hon ser ett tv-program med hans första fru Constance (namnsymboliken!) som väver, och söker upp henne för att få del av det lugn som Constance i sin konst utstrålar.

När jag läst alla noveller flera gånger inser jag också vad målningen på bokens omslag vill säga i sammanhanget: en kvinna som överrumplas av sitt levda liv. En känsla som gör att hon rodnande se neråt … och vänder sig inåt.

Den kanadensiska geografin är mycket närvarande. Montreal är den större stad som blir ett mål och en anonymitet. Det är ödsliga vidder, skakiga flygturer och långa bussresor. Intrigerna utspelar sig i småstäder där kyla, fukt, floden och stränderna blir ett med karaktärerna. Constance gör stora konstverk utgående från sin utsikt över ett floddelta, en annan kvinna med långt gången cancer hyr ett rum vid havet för att andas.

Ofta tänker kvinnorna på barndomens landskap i lugna byar med ett regelbundet liv. Flera är franskspråkiga och har undervisat i språk. Några har barn, en dotter, som är skötsam, hårt arbetande och pålitlig likt en spegelbild av sin mor. De kvinnliga relationerna och vänskaperna viktiga.

Jag tycker mycket om Lise Tremblays lilla bok med djupa berättelser om kvinnliga uppbrott. Överhuvudtaget har jag inte läst något liknande. Innehållet är ofta tragiskt men varje novell framberättas lugnt av en jagberättare i en monolog som gör att läsaren kommer mycket nära karaktärens inre liv. Något påminner om Alice Munros noveller, men de utspelar sig i ett Kanada längre tillbaka i tiden.

Tremblays noveller kanske inte tilltalar alla. Antagligen behöver läsaren ha läst, levt och upplevt en del för att förstå sig på Tremblays lugna och handlingskraftiga novellkvinnor. Själv tycker jag att de är krasst underbara. De stannar i minnet.

Similar Posts:

• Noveller om oro och ångest
• En vardag av spruckna segel
• Snärtigt och smärtsamt om kvinnor
• Noveller om folk som känner varandra
• Komprimerade noveller

Niklas fortsätter att hålla sig hemifrån. Och Bea blir argare och argare. De har trots allt varit ihop hur länge som helst och har tonårsdöttrar ihop. Dessutom verkar han inte vara det minsta sugen på att lösa krisen. Han vill skiljas. Bea å andra sidan förstår ingenting. Hur ska den annalkande semestern bli? De skulle ju som alla andra år resa till Niklas föräldrars sommarhus på Gotland.

Jag hinner få sympatier för Bea. Hon är mån om familjen och hon vill så väl. Men ändå blir det vasst och surt emellanåt. Hon blir så överrumplad av Niklas ”svek”. Hur kan han ha mage att kasta bort allting de byggt upp tillsammans.

När jag är som mest insyltad i Beas besvikelser skiftar perspektivet och det blir istället Niklas röst som hörs. Det blir oerhört intressant att få hans syn på saken. Hans tankar och känslor är ju lika viktiga som Beas. Moa Herngren är oerhört skicklig på att skildra såriga relationer. Jag fängslades av Svärmodern härom året. Även där fördjupades historien av olika perspektiv på berättelsen. Vem äger historien? Är den bara berättad ur ett perspektiv kan läsaren lätt förledas till att det en läser är sanningen. Men så är det ju aldrig. Jag har alltid varit oerhört fascinerad över detta. När vänner berättar om idiotiska snubbar eller imbecilla kollegor kan jag (även om jag litar på mina kompisar) fundera över hur den andra sidan av berättelsen låter?

Skilsmässan är en sårig och smärtsam historia om separation och allt vad det innebär. Efter trettio år tillsammans har mycket flätats ihop och det är inte helt enkelt att sära på det. Att skapa ett nytt liv utan det som förut var VI kan vara mycket plågsamt. Och den där släkten en var en så självklar del av, vad händer när en inte längre är tillsammans med sin partner men fortfarande älskar hens föräldrar?

Similar Posts:

• Heja Ingrid!
• Inspirerande, ja. Provokativt? Allvarligt?
• Att växa upp och bli sin egen
• När allting förändras
• Kvinnan som frivilligt försöksdjur

Det jag känner är att jag har hoppat från en höjd i tron att jag kan flyga, och efter några korta virvlande ögonblick förstår jag att jag helt enkelt faller. Jag känner att jag slungas mot katastrofen. Och jag har trott att mina döttrar faller tillsammans med mig; jag har trott att jag har tittat in i deras hjärtan, i deras själar, och sett skräck och förtvivlan där. Är det möjligt att barnen inte är fönster utan speglar? Att det jag har sett är mitt eget fall, min egen skräck, och inte deras?

Det är inte lätt att kategorisera den här boken. Essäer? Korta, biografiska berättelser och reflektioner? Varvade med någon enstaka novell?

Bokens åtta kapitel tar oss genom olika delar av sorgearbetet, när berättaren tar sig igenom vardagen med döttrarna, möten med vänner och familj, semestrar och möten med nya människor – med insikten att inte längre vara en del av den där alliansen som tidigare var självklar.

Samtidigt, hur trasigt och sårigt allting är, så är det också vackert fångat. Cusk jämför depressionens aptitlöshet med den förälskades oförmåga att äta:

Sorg är inte kärlek men liknar kärlek. Sorgen är romantikens okända kusin, en grym figur som är byggd av sömnlöshet och adrenalin som inte ens sockrats med hopp.

Hur precist Cusk än beskriver den där sorgen och hopplösheten, så blir det aldrig på något sätt snaskigt. Vi får veta precis hur djup exmakens besvikelse – och, ja, hat – gentemot berättaren är, men vi får aldrig veta vad det är som har hänt. Det är inte det som den här texten bekymrar sig om. Den intresserar sig istället för nuet och i viss mån för framtiden – för om det är såhär tungt just nu, hur ska det någonsin kunna bli bättre?

Ja, visst låter det deppigt? Det är det. Är det här en dag då du behöver lite feelgood, så ska du spara Cusks guldkorn till en annan dag. Men gör det, spara den till en dag när du orkar läsa om livets motgångar, för det är det värt. Och det är heller inte nattsvart, utan det finns även hopp i den här texten. Särskilt i de texter som liknar, eller är, noveller snarare än essäer.

Similar Posts:

• Grå bok mellan den svarta och den vita
• Hadley briljerar i enkelheten
• Betydelsen av en familj
• Klassisk skräck i samtida format
• Sorg ur barnperspektiv

Men det är inte bara tanken på sin egen fulhet som gör Giovanna som besatt, det är även tanken på Vittoria. Giovanna bestämmer sig för att hon måste träffa Vittoria, och någonstans där börjar historien på riktigt.

Vittorias ögonbryn var tjocka som lakritsstänger, kolsvarta långa bitar mellan den stora pannan och de djupa hålorna som ögonen doldes i. Drick, sa hon. Jag lyfte genast glaset för att inte göra henne missnöjd, men det tog emot att dricka eftersom jag sett hur juicen runnit längs hennes handflata.

Vittoria visar sig inte bara vara ful utan ha en fruktansvärd personlighet. Giovanna vill ändå inte sluta träffa Vittoria, utan med en skräckblandad förtjusning dras Giovanna till Vittoria. Vittoria visar Giovanna den andra delen av Neapel, arbetarklassens Neapel.

Kanske är det för att Vittoria behandlar Giovanna som en vuxen som Giovanna inte kan sluta träffa henne, fastän hennes föräldrar inte tycker om det. Till skillnad från Giovannas föräldrar som håller dörren till vuxenvärlden stängd, är Vittoria frispråkig med kärlek och sex.

Sen stack han in kuken ordentligt i mig och höll mig om skinkorna, ena handen här och andra här, och satte sig på mig så jag skrek. Om du så länge du lever inte gör det på samma sätt som jag, med lika stor passion och kärlek som jag, och det behöver inte vara elva gånger men åtminstone en gång, då är ditt liv ingenting värt. Säg det till din pappa: Vittoria har sagt att om jag inte pippar som hon pippade med Enzo är mitt liv inget värt.

Vittoria släpper inte bara in Giovanna i vuxenvärlden, hon sticker också hål på den största hemligheten i vuxenvärlden runt Giovanna. Det får hela Giovannas familj att slitas itu. För Giovanna blir vuxenvärlden bara märkligare och märkligare ju fler lögner som avslöjas, men så plötsligt spelar hon också de vuxnas spel.

Det här är den första boken jag läst av Elena Ferrante förutom de i Neapel-kvartetten. Det var så fint att komma tillbaka till Neapel igen, eller förresten fint vet jag inte, Ferrantes böcker är aldrig fina. Men det var liksom fint att sugas upp i en annan värld igen. Speciellt för att det känns som om man lär känna så många nya personer när man läser hennes böcker eftersom karaktärerna är så verkliga. Karaktärerna hon skapat är sådana som man inte vill ha i sitt liv, men som man vet att man skulle älskat om de tvunget var där.

Till skillnad från Neapel-kvartetten var den här boken lättare att läsa, den innehöll färre bihistorier och färre karaktärer. Vilket gjorde att den heller aldrig lyckades komma upp i samma nivå. Samtidigt är det kanske en bättre bok att läsa innan man ska gå och lägga sig, eller när man vill slappna av, eftersom den krävde mindre att hålla reda på. Så om Neapel-kvartetten kändes som att kliva in i ett annat universum, var den här boken mer som att se historien genom en glipa.

Men alla som älskade Neapel-kvartetten har verkligen något att se fram emot i den här boken, de har sina likheter, även om den här boken mest utspelar sig i en finare del av Neapel och en senare tid.

Similar Posts:

• Ferrante light
• Modersrelationen
• Excellente, Ferrante!
• Mamma mia – att förstå en mor
• Charmig italiensk bok, inte mer

Redan här kan man börja ana dysfunktionella tendenser i den relationen…

Jag borde ha sagt det först: bokens titel syftar på Fias första tanke när Kristoffer delar med sig av sitt beslut. ”Varför var det inte jag som tog steget? Jag tycker också att den relationen är usel… ”

Det inledande kapitlet sätter ramen för vad vi kan förvänta oss i resterande delar av boken. Här har vi en kvinna som stått tillbaka för sin man. Som tagit hand om hushåll, barn men ändå lyckats göra karriär, skapa ett perfekt hem och dessutom alltid har perfekt målade naglar. Tröttsamt, eller hur?

Familjen vi får möta består alltså av Fia, en varumärkesansvarig på en byrå som lämnat planerna att bli konstnär bakom sig och lagt allt fokus på familj och hem och att samla fint porslin och porslinsfiguriner.

Kristian är Fias man, en avdankad popartist som en gång i tiden haft någon typ av karriär inom genren men nu är utan skivkontrakt med studio i källaren och noll intäkter.

Vi får även träffa på de trötta tonårssönerna Vidar och Malte som figurerar i berättelsen utkant. Det enda de dock bidrar med i historien är några gutturala läten och högar av tvätt.

Väninnorna, som bor granne med Fias familj, finns där och serverar vodka i saftglas när det krävs.

Fia har enligt Kristian blivit tråkig och bitvis haglar elakheterna mellan parterna i dialogerna. Fia tvingar Kristian att genomgå några sessioner parterapi till ingen nytta, Kristian har ju nämligen redan själsligt vandrat vidare. Grälen övergår dock rätt snabbt till någon typ av samförstånd eftersom skilsmässobeslutet är fattat. Men självklart är det Fia, familjens projektledare, som drar lasset med att strukturera och ordna alla administrativa saker som uppkommer vid en skilsmässa.

Jag får känslan av att ingen i familjen faktiskt bryr sig om Fia och det är sorgligt. Hon har gift sig med en egocentrisk och omogen mansbebis  och fostrar tyvärr ytterligare två söner i samma manér. Det är verkligen att göra både sig själv och världen utanför en riktig björntjänst.

Fias mamma lägger dessutom ansvaret på skilsmässan på Fia för en kvinna ska vara där för sin man. Den enda relation som känns varm är relationen mellan Fia och hennes pappa.

Det finns kanske ett bättre liv för Fia när hon kommer vidare i livet från Kristian?

Boken är lättläst, lättsam och riktigt kul bitvis. En bladvändare som dock gör mig lite irriterad, men ibland är det faktiskt en känsla lika bra som någon annan.

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• Drabbande om skilsmässa
• Skickligt om skilsmässa
• Skilsmässans efterbörd
• Inspirerande, ja. Provokativt? Allvarligt?

– Jo men det kommer ju att gå fort.
– Lätt för dig att säga. Du fattar ju ingenting.
– Jo, det gör jag faktiskt. Och jag vet också att det blir kul när du väl är där.
– Jamen… det är som att jag bara far fram och tillbaka hela tiden! Som att jag är nån slags fågel typ.

Alma är på flygplatsen i Umeå och hennes mamma tar avsked inför de kommande fem veckorna de ska vara åtskilda under sommarlovet. Alma ska åka till sin pappa på västkusten. Året är 2004.

Det är så lagom roligt att vara ifrån sin bästis. Hon har åtminstone öron som fungerar till skillnad mot de vuxna. Men i packningen finns ett välfyllt brev från vännen och flera kommer att fara genom Sveriges avlånga land denna sommar.

Serieromanen Alltid hejdå handlar om Alma. Hon är tolv år och fylld av ovisshet. Fem veckor känns som en evighet. Vid resan till pappan säger farmor till henne att hon inte ska sjåpa sig och ”Spara tårarna.”

Breven från bästisen är efterlängtade och i skrivandet av returbreven får Alma utlopp för sin frustration. Hon har tack och lov tillgång till ytterligare en vänlig själ som tar henne under sina vingar. En av föräldrarnas ungdomsvänner är konstnär och tar med henne till ateljén, konstnärsbutiken och till ett galleri i Gerlesborg.

I ett annat tidsplan befinner vi oss på 1970-talet. Hemma på vinden när hon hämtade resväskan inför resan fann Alma en dagbok som mamman skrivit, som hon lät åka med i packningen utan att nämna det för någon. I dagboken får hon följa mammans tankar från tonåren. De innehåller längtan efter att äga ett par Gul & Blå-jeans. Andra ord beskriver ilskan över föräldrar: ”Dom är bara så dumma i huvet!” Men där finns härliga ljuspunkter som lyckan av att lyssna till Dylan-skivan Visions of Johanna. Plus en bästis som är guld värd.

Romanen skildrar vuxna som lider av en utomordentlig brist på lyhördhet. Föräldrarna på 1970-talet liksom föräldrarna trettio år senare tycks vara fullt upptagna av sina egna processer. Almas stunder med konstnären Tora är undantaget. I umgänget med henne får hon lätta sitt hjärta och behöver inte tänka på vem hon är hos. Något eget växer fram i penseln hon nyss fått i sina händer. Det är skönt att inte behöva fyllas av slitningen mellan mamman och pappan.

Bilderna ger eko av en tid som vi inte längre befinner oss i. Dagböckernas skrivstil, breven med handskrivna adresser och frimärken är fint återgivna. Sommaren går i ljusgrått. Blickar riktas mot klipphällarnas granit och havet som möter himlen. Molnen är grå och tjocka. Melankolins färg måste vara ljusgrå, tänker jag.

Trots Almas känsla av att vara en fågel typ, blir sommaren inte helt olidlig. De vuxna är inte några dygdemönster men erfarenheterna som görs under sommaren ger möjlighet att utveckla nya band till familjens vuxna. Men mest kanske hon hittar en kanal till sitt eget inre. Några ord förenar henne med mamman som också en gång haft huvudet fullt av grubbel. Allt kommer att bli bra.

Similar Posts:

• Ett familjedrama
• Sätt på mig eller se mig åtminstone
• Flicklek på liv och död
• Högt och lågt sommaren 1986
• Lumpänglarna lever vidare

Under 2016 och 2017, efter sin tid på Sahlgrenskas psykiatriska avdelning (som skildras i Storm i den pelare som bär), reser Lundberg till ett kloster för att vistas där vid två tillfällen.

Boken utgår från Lundbergs dagboksanteckningar under vistelserna. Det är en poetisk prosa som ofta täcker mindre än halva boksidorna. De religiösa och litterära referenserna är många.

Starkast för mig är de målande bilder av ångesten som Lundberg målar upp. Av någon anledning har jag läst flera riktigt mörka böcker i år om psykisk ohälsa. Jag tänkte att det kanske skulle bli väl tungt med ytterligare en bok på temat, och det är verkligen en riktigt mörk och tung bok, men tack vare Lundbergs poetiska språk och pregnanta bilder så fångar texten mig ändå.

I alla fall till en början. Efter de första hundra sidorna börjar det ändå kännas väl enkelspårigt. Det är först på de allra sista sidorna som en viss förändring börjar antydas. En deprimerad hjärna går på repeat, tänker jag. På så vis är det en träffande gestaltning av depressionen. Men det hade lyft ännu bättre om där hade funnits något i textens struktur som gjorde att det inte bara hade känts som en och samma upprepning nästan rakt igenom. Visst är det ett fantastiskt språk, men även det fantastiska språket blir entonigt när det blir alltför upprepande bortåt 150 sidor.

Skilsmässan är fortfarande ett öppet sår, eller kanske snarare ett sår som tryckts undan tidigare och därför fortfarande gör så ont. Men i beskrivningarna av sin saknad efter ex-partnern blir hon aldrig en människa utöver berättarens behov av att ha henne nära. Detsamma med nunnorna på klostret, de som lever sitt liv där och tar hand om gästerna, framför allt berättaren och ytterligare två manliga gäster med stort andligt behov (om än av helt olika slag). Hustrun ”förstår honom inte”, beklagar sig en av de andra gästerna, och det känns som en upprepning av berättarens hela beskrivning av sin relation till sin exfru. Att det hela, hela tiden måste vara de manliga karaktärernas behov och deras frustration över kvinnornas (hustrurnas, nunnornas) oförmåga att finnas där för dem på det sätt männen tycker sig behöva, är ju också en rätt uttjatad trop som inte direkt talar till mig.

Men trots de repetitiva inslagen, är det ändå en bok med ett ytterst välskrivet språk. Antagligen gör sig boken bäst att läsas lite i taget, både för att fånga det uttrycksfulla språket och de många referenserna, och för att begränsa det monotona intrycket.

Similar Posts:

• Avbrott i en deprimerads dagbok
• Lukt av ladugård, depression och död
• Skilsmässans efterbörd
• Om en mamma, och ett samhälle
• Tröstande medicin

I den här berättelsen får miljön utrymme. Blickar och tankar vandrar, intryck från den stockholmska miljön blandas med den inre miljön hos en huvudperson som kämpar för att hålla ihop.

De vindlande beskrivningarna där vi följer pappans blick och tankegångar får mig att tänka på August Strindbergs Röda rummet. Även om vi i Gustafssons Odenplan håller oss till en enda huvudperson känns behandlingen av Stockholms miljöer snarlik Strindbergs banbrytande stil i slutet av förrförra seklet.

Den känslan förstärks väl också av de återkommande ålderdomliga ordvalen och formuleringarna:

Gryningen var när den äntligen kom en långsam avtäckning. Rummets alla små och stora ting, de sparsmakade möblerna, alla vinklar och vrår började gradvis framträda ur det grå mörkret.

Men det blir aldrig förstelnat eller krystat. I stället skapar det en fruktbar friktion mot de samtida karaktärernas relationer och den samtida stadens omvandling både under och ovan jord.

Det flytande språkets sätt att återge medvetande påminner även om Virginia Woolf. Men där hennes nydanande språkkonster minst sagt kan utmana den mest hängivne och enträgne läsare är Gustafssons språk mer inbjudande och tillgängligt. Visst är meningarna ofta långa och vindlande, men vi kommer alltid strax tillbaka och landar i miljön där vi kan hitta bäringen igen. Gustafssons stilsäkra språkkänsla låter oss inte gå vilse.

Pappan ska finnas där för sonen, vill finnas där för honom, gör vad han kan för att hålla ihop och fungera som en pappa förväntas. Men kanske är det ändå sonen som trots barnets naivitet och rädslor är den som bäst håller ihop och som därför är den som står för en fasthet som varken pappan eller staden besitter.

Nirstedt/Litteratur är ett nybildat förlag som sedan sin första publicerade bok i januari i år redan hunnit presentera flera mycket välskrivna titlar. Att redan nu, mindre än ett år senare, ha en Augustprisnominering är imponerande. Jag ser fram emot att se vad som kommer härnäst, både från Daniel Gustafsson och från Nirstedt/Litteratur.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2019
• Ingen skriver som Khemiri
• Trivsamt
• Storslaget om ostron
• Ett nytt projekt för familjen Peachey