dagensbok.com » Sjukdom

Maggie Nelson "Pathemata"

Saga Nordwall — Mon, 02 Feb 2026 23:00:19 +0000

I get up first to be alone, and also because my jaw hurts too much to stay in bed.
Each morning it is as if my mouth has survived a war – it has protested, it has hidden, it has suffered.

De första två meningarna I Pathemata – Or The Story of my Mouth sammanfattar egentligen boken som helhet. Smärtan hon lever med i sig och hur den begränsar hennes tillvaro samtidigt som liknelserna och språket blomstrar kring den.

Det är en mycket tunn volym med korta avsnitt. Knappt 70 sidor av vardagshändelser, drömmar och reflektioner kring kärleken, livet, smärtan, döden, barnet hon var och barnet hon har. Det är Maggies och munnens självbiografi där bildspråket är både rått och poetiskt och de avskalade ögonblickens klarhet lysande.

Smärtan får henne att i desperation söka sig till behandlingar och behandlare hon till sist vacklar i sin tro på. Läkare, tandläkare, fysioterapeuter, en guru. Blodprov och palperande, röntgenbilder och vanliga fotografier. Jakten på lindring och de ständiga växlingarna mellan hopp och förtvivlan tar upp all tid och kraft men ändå är det så mycket annat som pågår och sipprar ut.

Sometimes I wonder what I would have thought about all these years, if I hadn’t spent so much time thinking about the pain. Then I remember that I’ve thought about a lot of other things as well.

Och jag som läsare tänker på det hon skriver om och associerar vidare, njuter med ett visst dåligt samvete av texten, vars grund är ett lidande. Jag läser om stycken och vill skriva av dem, memorera dem, absorbera dem. Njuter särskilt av något av det vackraste – och sorgligaste – jag läst om en väldigt viktig vänskaps- och mentorsrelation.

I can’t stop hearing C’s voice saying, ‘Maggie, my dear Maggie.’
No one will ever say my name like that again – no lover, no parent, no husband, no friend.
The way C knew me died with her; from now on I will be less loved, less known.

Merete Mazzarella "I skrivande stund"

Barbara Strand-Blomström — Fri, 10 Oct 2025 22:00:22 +0000

I årtionden har jag läst Merete Mazzarella. Hennes böcker och krönikor känns som återkommande möten. Nästan som en god gammal vän som man samtalar med med jämna mellanrum. Hon skriver klokt, lätt, allvarligt, med igenkännande humor. Små detaljer som speglas i litteratur, forskning och filosofi. Vardagens vedermödor och dagspolitikens dilemman. Världens skönhet och hemskhet. Både globalt och lokalt. Hon har levt, läst, rest och upplevt. Allt får hon smält samman till text.

I olika sammanhang har jag hört Mazzarella tala, uppträda. Första gången som student i Åbo. Jag skrev då om dödstematiken i Cornelis Vreeswijks låttexter. Kanske hon redan då intresserade sig för tematiken i och med hennes frågor och inlevelse i min avhandling. Men just intresset för det mesta och för det mänskliga är hennes ”sigill”.

I bokens nu närmar sig Mazzarella de åttio (född 1945). Här i I skrivande stund tar hon avstamp i november 2023 där hon börjar med att minnas sin fars död. Hon har redan överlevt honom med många år. Hon jämför sin egen livslängd med sina närmastes såsom människor ofta gör med stigande ålder. Hon minns sin mor och deras nära förhållande som hon skrivit om i den fina Hem från festen (1992). Hon tänker på sin bror Martin som dog i Danmark under coronaepidemin och vars begravning hon följde via Zoom. Martin har hon ägnat boken Den violetta timmen (2023) åt. Om läsaren har läst böckerna, blir det kära men också lätt sorgliga möten.

Barnbarnens liv i USA och på andra platser med studier, arbeten och föräldrar får vi ta del av. Kontakten i dagens värld är till stor del digital men också riktiga möten och mellanlandningar. Mazzarellas första make och farfar till barnbarnen lever i England. Hans hem där är en återkommande plats för henne och barnbarnen med nya släktgrenar och förvecklingar. Även deras rötter till Sicilien berörs.

Hon skriver om Ukraina-kriget med dess offer. Om hur vi finländare på något vis känner oss nära landet och dess befolkning i och med att vårt lands gräns är lång mot den anfallande stormakten. Om att de flesta finländare lever en eller ett par generationer från stupade, sårade, krigsänkor, krigsbarn och veteraner. Hon skriver om det klaustrofobiska med kriget i Gaza därifrån flykt är omöjlig med våld och lidande utan ände. Hon skriver ironiskt om att krig är ”allmänbildande”, att man plötsligt tvångslärs geografi. Mitt i allt vet man var Khan Yunis eller Zaporizjzja ligger.

På en utställning fångar en gammal svartvit smalfilm från Salutorget och Esplanaden i Helsingfors hennes uppmärksamhet. På filmen skyndar herrskap och gatpojkar över gatorna. Levande, skrattande då, men nu för länge sedan döda. Vad hände spädbarnet i barnvagn, pojkarna som pekade mot kameran? Lunginflammation, spanska sjukan eller dog de i något av de finländska krigen? Fick de ett långt liv? Slumpen obeveklig. Som snabba skuggor springer vi alla. Och försvinner i tidens ström.

Vardagens rutiner har alltid intresserat Mazzarella. Hon återger den franske filosofen Paul Ricoeurs tankar om att en dag är ett ”naturligt tidsmått” och vikten av struktur. I Mazzarellas eget liv är dygnsrytmen viktig; allt från tidigt uppstigande till måltider, promenader, skrivandet och obligatorisk högläsning vid sänggåendet. Hennes man L har läst högt tusentals sidor klassiker för henne. Tolstoj, Lagerlöf men också Knausgård. En gemenskap värd att vårda.

Frukosten är något som intresserat författaren länge. Hon har intervjuat människor, skrivit uppskattade krönikor om just dagens första måltid. I det egna livet är frukosten närmast en ritual. Morgonmål är trygghet. Därmed vill vi ofta äta exakt samma varje dag. Över tid har hennes egen frukost förädlats och är alltid den ”överlägset viktigaste av dagens måltider”.

Naturens växlingar, vitsipporna i Ekenäs där det andra hemmet finns med småstadsliv och morgonsimning. Att ge akt på varandra. Om något skulle hända och man inte skulle orka …? Kulturkvinnor i svensk media som sörjer sin falnande skönhet. Javisst, rynkor, grånande hår och yngre förmågor som tar upp ämnen som hon själv för årtionden behandlat. Äldre män i folksamlingar som påfallande ofta vill ha övriga lyssnares uppmärksamhet. Vad är värre: att bli döv eller blind? När börjar demensen? Eller artrosen? Att alltid ha gått långt och länge. Nu se allt mer neråt. Att inte längre hänga med i de yngres takt. Jag minns min egen raska mamma som allt oftare försynt ville kroka arm med orden ”gå inte så snabbt”.

Bokens innehåll är rikt, mångsidigt, lärt. Det är inte möjligt att med några tusen tecken ge rättvisa åt mångfalden. Språket är vackert, välskrivet. Lätt och dynamiskt. Tanketrådar som utgår från filosofin, vanlig vardag eller festliga tillfällen. Varma eller ödsliga känslor. Infall. Säkert upprepar hon sig från tidigare årsböcker, men vad gör det? Vi glömmer och påminnelser är inte tunga att bära.

Kanske är det inte den här boken jag återkommer till om några år. Eller så är det just den här: året då vi i Finland valde den nuvarande presidenten, året då medlemskapet i Nato blev påtagligt. Året som personligen levdes i en dimma efter min mammas bortgång. Vad hände riktigt det året?

Bokens återkommande tema är förstås åldrandet, tidens gång. Hur omöjligt det är att hålla kvar något. Allt ändras. Allt åldras. Allt kött är hö, såsom bibeln sagt oss i årtusenden. Vart går vi? Kanske mänsklighetens eviga fråga? Inte bara tomtens i Viktor Rydbergs dikt.

Men Mazzarella påminner om det viktiga nuet, just nu, dagen som är. Att försöka – trots världens mörker och tragedier – hålla uppe humöret och försöka. Bry sig om det lilla livets småprat och omsorger som alltid ingår i det stora, globala livet. Så, läs en lärd årsbok, njut av insikter och minns de senaste åren i skenet från Mazzarellas spegel.

Lise Tremblay "Driftens väg"

Barbara Strand-Blomström — Mon, 15 Jul 2024 22:00:45 +0000

Lise Tremblays bok Driftens väg är en liten volym bestående av fem noveller. Omslaget pryds av ett kvinnoporträtt – som först fångade min uppmärksamhet. Ingenstans nämns konstnärens namn. Men målningen är den finlandssvenska Helene Schjerfbecks mest kända självporträtt.

I Tremblays noveller har vi en kvinnlig protagonist som jagberättare. Denna kvinna är i 60-70-års åldern. Nu lever hon ensam men oftast har hon ägnat ett liv åt att vara beroende av, tillgiven en man med grandios självuppfattning. Mannen kan vara akademiker på nygrundade universitetsfilialer, ingenjör i ödsliga trakter eller hålla på med affärer vida runt i världen. Kvinnan har en gång blivit handlöst förälskad i denna alfahanne som då lämnat en jämnårig kvinna.

Bakom lugna, harmoniska fasader gör nu de här äldre belevade kvinnorna uppror. De vill tänka, se sig själva, få ro runt sig. Mannen har krävt hela omgivningens engagemang och stöd. Eller så har han bara kommit och gått. Som äldre lever denna man följdriktigt lika självupptaget trots falnande aura. Kvinnan vaknar. För hennes blir det självrannsakelsens tid och undergång att stanna.

Skam blir en (o)medveten drivfjäder i samtliga noveller. Samtliga män har bedragit kvinnorna. De har makten över ekonomin, är ofta förmögna och betalar självklart. I novellen ”Överfarten” gör kvinnan sig fri genom att ersätta allt: resor i det förflutna, lyxiga presenter, och hon låter buda tillbaka till särbon alla dyra hushållsapparater med meddelandet: ”Jag ger mig av”.

I novellen ”Eveline – dahlior” skäms kvinnan över att ”inte ha ett riktigt liv” och för att hon varit ”en kvinna som kunde köpas”. Hon har bara velat vara till lags. Hon ger sig iväg efter att mannen förälskat sig men senare dumpats. I titelnovellen blir kvinnan sjuk och drar sig undan sin krävande och likgiltiga make. Hon ser ett tv-program med hans första fru Constance (namnsymboliken!) som väver, och söker upp henne för att få del av det lugn som Constance i sin konst utstrålar.

När jag läst alla noveller flera gånger inser jag också vad målningen på bokens omslag vill säga i sammanhanget: en kvinna som överrumplas av sitt levda liv. En känsla som gör att hon rodnande se neråt … och vänder sig inåt.

Den kanadensiska geografin är mycket närvarande. Montreal är den större stad som blir ett mål och en anonymitet. Det är ödsliga vidder, skakiga flygturer och långa bussresor. Intrigerna utspelar sig i småstäder där kyla, fukt, floden och stränderna blir ett med karaktärerna. Constance gör stora konstverk utgående från sin utsikt över ett floddelta, en annan kvinna med långt gången cancer hyr ett rum vid havet för att andas.

Ofta tänker kvinnorna på barndomens landskap i lugna byar med ett regelbundet liv. Flera är franskspråkiga och har undervisat i språk. Några har barn, en dotter, som är skötsam, hårt arbetande och pålitlig likt en spegelbild av sin mor. De kvinnliga relationerna och vänskaperna viktiga.

Jag tycker mycket om Lise Tremblays lilla bok med djupa berättelser om kvinnliga uppbrott. Överhuvudtaget har jag inte läst något liknande. Innehållet är ofta tragiskt men varje novell framberättas lugnt av en jagberättare i en monolog som gör att läsaren kommer mycket nära karaktärens inre liv. Något påminner om Alice Munros noveller, men de utspelar sig i ett Kanada längre tillbaka i tiden.

Tremblays noveller kanske inte tilltalar alla. Antagligen behöver läsaren ha läst, levt och upplevt en del för att förstå sig på Tremblays lugna och handlingskraftiga novellkvinnor. Själv tycker jag att de är krasst underbara. De stannar i minnet.

Anders Tegnell "Tankar efter en pandemi"

Mattias Lahti Davidsson — Wed, 22 May 2024 22:00:31 +0000

Samhällsdebatten går bara snabbare och snabbare, i synnerhet i sociala medier. Där finns sällan tålamodet att hålla i och hålla ut längre än ett dygn. Dessutom är det ofta personfixerat. Har den eller den rikspolitikern sagt något dumt? Finns det ”guilt by association” i den där relationen mellan makthavare? Lever verkligen herr X som han lär eller är han en hycklare?

Så givande då att fördjupa sig i en bok i stället. För bara några år sedan var debattämnena följande: Hur dödligt är covid-19? Borde vi stänga skolorna eller rent av hela samhället? Varför är det inte munskyddstvång i Sverige? Och så vidare.

Pandemin känns längesen. Men Anders Tegnells bok, skriven i samarbete med journalisten Fanny Härgestam, för mig omedelbart tillbaka till 2020 och 2021. Plötsligt minns jag hur vi som kunde började distansarbeta, allt handtvagande vi ägnade oss åt, tecken på hamstring av toapapper i butikshyllorna och de dagliga presskonferenserna på eftermiddagen.

Statsepidemiolog Anders Tegnell framstod som en lugn och underbyggd ledare, en trygg kraft i en otrygg tid. Alla tyckte förstås inte det, i en kris reagerar människor olika. Och drabbas olika, inte minst. Men jag tillhörde dem som hyste tillit till Anders Tegnell.

Det är nyttigt med en rekapitulation av denna intensiva fas i den nära nutidshistorien. Anders Tegnell tar händelseförloppet i pandemins inledning i kronologisk ordning.

Som statsepidemiolog försökte han enas med sina nordiska kollegor om en gemensam strategi. Men politikerna i grannländerna lade beslag på bestämmanderätten. Sveriges regering höll dock fast vid principen att kampen mot smittan skulle skötas av experterna på Folkhälsomyndigheten.

I Norge och Danmark stängde regeringarna skolorna, något som chockade Anders Tegnell. De svenska tjänstemännen vägde in skolelevers psykiska välmående i beslutet att låta skolorna förbli öppna. Försiktighetsprincipen tillämpades alltså inte enbart i förhållande till smittrisken, utan också med hänsyn till andra faror för folkhälsan.

Boken skildrar även Anders Tegnells bakgrund. Han har tillbringat delar av uppväxten och många år av karriären i flera olika av världens hörn. Förståelsen för villkoren i fattigare länder önskade man att fler svenska ledare hade. Då skulle kanske inrikespolitiken se annorlunda ut.

Det kommer att komma fler pandemier. Anders Tegnell funderar kring vilka lärdomar vi kan ha med oss från covid-19. Det är imponerande med en expert som fortlöpande läser alla relevanta studier. Stödet från den rika världen till den fattiga behöver bli mer robust, det tjänar alla på ur ett smittskyddsperspektiv. Fördelning av skyddsutrustning borde ske enligt mera solidariska principer. Kunskapsmyndigheterna världen över isolerades i viss mån från varandra under pandemin, något som inte bör upprepas i framtiden. 1,5 miljarder skolelever utestängdes från undervisning utan några påvisbara effekter på smittspridningen. Konsekvenserna av detta är fortfarande inte kända.

Framför allt varnar Anders Tegnell för villfarelsen att nästa pandemi kommer att vara som den senaste. Det är inte troligt, resonerar han. Naturens förmåga till variation är häpnadsväckande. Det gäller inte minst virus. Kanske är nästa världsomspännande smitta matburen? Vi bör alla ha ett beredskapslager av livsmedel hemma och även på samhällsnivå bör det finnas en bättre beredskap vad gäller mat, mediciner och annat. Anders Tegnell funderar också kring informationsinsatser och samhällstillit. Sådant bör man vårda när vi befinner oss i relativt ”normalläge”. När nästa pandemi redan har brutit ut kan det vara för sent.

Sammantaget är Anders Tegnell saklig och underbyggd men kanske lite torr. Det är väl vad man kunde vänta sig, det var precis likadant på presskonferenserna. Inom journalistiken gäller att det som rapporteras inte bara ska vara sant, det ska också vara relevant. Det är nu, när vi har fakta, som pandemin verkligen borde debatteras och då är Tegnells bidrag såväl sant som relevant.

Susanne Ringell "Att avskalas ett liv"

Barbara Strand-Blomström — Sat, 27 Apr 2024 22:00:37 +0000

Sanna Manders omslag till Susanne Ringells bok Att avskalas ett liv är fascinerande. Blommor och frukter mot en svart bakgrund. Som en flamländsk väv. En barockmålning. Växterna är hängande, något övermogna i fylliga färger. Flugor på fruktskalen. Kniven längst ner. Redo att skära.

Ett ögonblick ser jag fram för mig rosiga, skära inälvor som plockats ut och dissekerats. Blommorna mot det svarta fortsätter på insidan av bokens omslag och försättsblad. Denna nature morte är vacker. Liksom livet i sin blomning. ”Men allt kött är hö, och blomstren dö”, enligt åldrigt bibelspråk.

Författaren Susanne Ringell hittar sin make, skådespelaren Anders Larsson död en måndag morgon i september 2021. Hemma på soffan i gästrummet, arbetsrummet i den bostad som varit deras gemensamma hem i fyra årtionden. Dagen innan skön söndag och på kvällen högläste han som vanligt för henne innan hon somnade.

Bokens första sida summerar bokens innehåll:

”Du dog. Jag dog också. Inte genast men småningom, dag efter obönhörlig dag utan dig vid min sida. I mycket – efter fyrtio års samlevnad – gjorde jag som du gjorde. Du dog, så jag dog också. Mitt döende var inte lika vackert som ditt. Och inte lika grundligt. Du fullgjorde ditt värv. Mitt blev på hälft. Nu fortsätter jag fullgöra min sorg, dag efter obönhörlig sommardag.”

Mycket att ordna. En offentlig person. Begravning med gäster ”från när och fjärran … Konvaljerna doftar svagt. En del har tagit båten, en del flyget, änkan har tagit piller”. Kortfilmen, samarbetet mellan Anders Larsson och en god vän, Och kanske står du vid min sida visas som avslutning – där Anders Larsson försvinner ut till havs mot horisonten. På storduk. Som på en scen. Likt en föreställning. Änkan i vitt, gästerna i svart, kvinnlig präst från Åland som alla senare vill ha som sin egen begravningspräst, psalm som änkan själv skrivit orden till. Allt är så väl uttänkt, så väl planerat. Hon höjer champagneglaset. Hon kan! Sommaren som gått har varit så lycklig, hon är stark i sin ”begravningsyra”.

De onda dagarna ska göra sitt intåg. Likt en ödessymfoni som går i moll, blir tillvaron allt mer tung och glädjelös samtidigt som saker måste skötas, avslutas. Även i Sverige där de haft en del av sitt liv. Varje ting, text och moment påminner om andra dagar och liv. Coronan håller världen isolerad. Ringells levnadsglada, gamla far går bort. I ensamhet. En helvetesvandring av trötthet. Med ett skapande mitt i; ett uppdrag att skriva ett libretto för en kör. En kraftansträngning. ”På dödens rand.” Det blir bra.

Ödessymfonin stegrar sig ånyo. Terapi över skärm. Självmordsförsök. Sjukhusvistelser. ”Allenarådande ångest.” En tid av liv, tillvaro utanför det omöjliga. ”Jag har fått inblick i en värld jag alltid kommer att bära med mig.”

Det kommer en vår. Även om försommarens blom är svår att utstå. Med små, små steg återvänder livet. Som aldrig ska bli det samma. Men glädje att få vara människa bland andra. Att ha fått så mycket av livet. Små stunder av kroppslig lycka: ”I vattnet återerövrar jag sorgen efter dig min vän.”

Boken består av elva kapitel. Susanne Ringell har ett speciellt förhållande till siffran elva som periodvist går igen i hennes liv. Hon är i sitt 66:e år. ”Detta satans år.”

Ofta är texten på sidorna kort. Meningarna korta. Handlingen går kronologiskt framåt i nio månader men med utvikningar bakåt i tiden. Eller i förfluten tänkt framtid. Innehållet är rikt på anekdoter och infall. De många kära medmänniskorna, vännerna. Berättelser ur två konstnärers vardag och kärlek. Två människors liv. Hon skrivande, han skådespelande. Hon utbildad skådespelare men blev författare. Han blev skådespelare men läst teologi och började skriva böcker. Varandras ständiga lektörer.

Det finns andra böcker om sorg, att mista från en stund till en annan sin make, livskamrat. Änkans bok av Joyce Carol Oates. Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion. Kvinnoliv, författarliv sammanflätat med gemensamma projekt och resor. Men Ringells bok med sin närhet i tid, i plats kommer mig närmare som läsare. Osökt ser jag Larsson i pjäser runtom om i Finland, till och med som Malte i tv-serien Rederiet på 1990-talet men det starkaste och färskaste minnet är hans enastående monolog i turnéföreställning Kalevala på trekvart inför tagen gymnasiepublik. Finlands nationalepos i Larsson version som etsat sig fast i minnet.

Jag läser Ringells bok långsamt. Läser om. Språket är poetiskt med associationer, paralleller, motsatser och ständiga hänvisningar till dikt, visor, konst. Staden Helsingfors beskrivs levande. Även åboländska Nagu där Larsson får sin sista vila på kyrkogården. Där bjuder han följdriktigt ännu på en surpris. Som i livet. Alltid allt i ett: överraskning, skratt, tung sten.

Vardagliga, kroppsliga beskrivningar för ofta över i starka, pregnanta ord för känslor. Här finns galenskap, dråpligheter, skörhet, passion och humor. Jag njuter av läsningen. Den rör till tårar. Språkets lätthet, exakthet är som den skönaste blomma i tomhetens mitt. Här finns en prövad men självklar Gudsrelation. En respekt för ritualer.

Boken följer teaterns dramatiska båge. Naturen, årets gång kan tolkas i bågen; efter den mörkaste tid blir det ljusare. Ett ödesdrama med dyrköpt försoning. Eller till och med graviditetens nio månader; därefter ett nytt liv som ska läras leva. Det är en kärlekens bok. Den är inte för alla läsare men med stigande livserfarenhet och ålder ger boken den djupaste tröst. Den är – liksom författarens vigselring – en svart pärla.

Martin Gibe "Jag ska inte blunda för det i dig som trollbinder mig"

Anna Liv Lidström — Tue, 26 Mar 2024 23:00:31 +0000

Jag tycker om poesi som griper an från första raden. Jag vill oftast inte behöva stånga mig in i lyriken. Därför blir jag glad när jag öppnar Jag ska inte blunda för det i dig som trollbinder mig. Det börjar med att jaget är runt 19, bor i kollektiv och gör musik. Glider runt i huset med en cigg i mungipan och känner sig fri. Sen kommer kärleken och den första våren tillsammans. Det är det lilla, men ändå stora livet. Viet som snärjs samman. En framtid som stakas ut.

Som att komma till ett nytt land
och känna sig hemma direkt

Man vet inte vart gatorna leder
men älskar ljuden, lukterna, färgerna

I mötet uppstod ett löfte
om eviga överraskningar

Vi reser i varandra

Kärleken som fattiga studenter skrivs fram och därefter blir det snabbt barn. I alla fall i dikten. Ett barn föds och två dikter senare kommer nästa, i gryningen. Småbarnsåren med all sin charm och jävlighet beskrivs utan filter. Förhållandet sätts på prov.

Denna dagen
Ett liv
Fy fan vilket liv
Jag visste inte att vi kunde ta fram så dåliga sidor i varandra
God natt jord!

Men någonstans i all djävulskap finns det något att kämpa för, så är det. Och så blir det. Så kommer katastrofen. En liten spricka i en kärlvägg ger ringar på vattnet, ger stroken.

Det finns mycket igenkänning på flera olika plan. Dessutom finns det något tilltalande i den luftiga poesin som samtidigt inte väjer, utan vågar sätta ord på att livet kan vara tufft i perioder.

Det är mycket som sveper förbi på 74 sidor. Det görs nedslag och skapas ögonblicksbilder, men jag hade önskat mig mer förtätning och grottande. Det tror jag hade ökat känslan hos läsaren ännu mer och gjort dikterna ännu starkare.

Till syvende och sist så är Jag ska inte blunda för det i dig som trollbinder mig en liten, drabbande historia om kärlek, kamp och beslutsamhet.

Bente Klarlund Pedersen "Yngre med åren "

Barbara Strand-Blomström — Fri, 07 Jul 2023 22:00:45 +0000

Om jag inte läst Bente Klarlund Pedersens förra och första bok, kanske jag inte skulle läst Yngre med åren. En bok om hälsa – för ett friskt liv med flera goda år. Titeln lovar verkligen mycket. För mycket?

Men som sagt, jag läste och recenserade här hennes Gå-boken. Promenera för ett hälsosammare liv (2020). Bente Klarlund Pedersen är forskare, överläkare och professor vid Rigshospitalet i Köpenhamn. Hennes sätt att presentera sin livsviktiga forskning gjorde starkt intryck på mig. Tipsen var enkla, jordnära, ofta självklara och ständigt med forskning som grund. Inget dyrt eller asketiskt.

Den här boken består av åtta kapitel med underkapitel. Innehållet förstärks av illustrationer, forskningsdiagram, skyltmeningar, listor, sammanfattningar och till sist författarens “Mitt råd”.

I förordet kritiserar Bente Klarlund Pedersen dagens kommersiella hälsoindustri och kändisskap i sociala medier som omsätter miljarder. Syftet med boken är att vara “en vetenskapens röst” och ge hälsoråd utan att locka oss att slösa stora summor på ibland ren humbug i form av meningslösa produkter eller rent av farliga behandlingar.

Tidigt tas begreppet KRAM-vänlig livsstil upp; det vill säga kost, rökning, alkohol och motion. Att äta hälsosamt med mycket grönt, undvika all form av tobaksprodukter, använda alkohol med måtta och motionera regelbundet bidrar till att du kan leva utan sjukdomar långt upp i åren. Här lyfts vad en hälsosam livsstil gör med våra utseenden. Som exempel tar hon klassfoton (och foton från återträffar). Med blotta ögat ser vi vilka som lever och har levt friskare. Det här kanske vi anat men inte vågat tänka högt. Bente Klarlund Pedersen lyfter fram undersökningar som påvisar faktum.

Forskning kring våra telomerer presenteras, det vill säga de yttersta ändarna på kromosomer som hos barn är långa och hos gamla korta. Bente Klarlund Pedersen liknar dem vid klippkort och för varje celldelning sker en avkortning. Största hotet är kroniska inflammationer som får celldelning att ske allt snabbare. Kroppen åldras och sjukdomar får fästa i inre organ.

En av pristagarna i Nobelpriset i medicin år 2009 var Elizabeth Blackburn som forskar kring telomerer, livsstil och livsinställning. Bente Klarlund Pedersen sammanfattar Blackburns nio teser för att leva friskare ungefär så här: rör på dig så att du får en rejäl pulshöjning minst tre gånger i veckan, ta ansvar för ditt liv och visa viljestyrka samt entusiasm, avsluta dåliga relationer, lär känna dina grannar, vistas utomhus året om (kom ihåg solkräm), ha goda sömnrutiner, ha sex oftare, använd alkohol måttligt och drick kaffe dagligen. Efter denna lista i inledningen följer bokens innehåll i liknande följd med en fördjupning.

Vad fäster jag mig som läsare särskilt vid? Till exempel detta med att vissa människor faktiskt ser yngre ut än sina år. Ungdomligt utseende och livsglädje möts positivare i sociala sammanhang. Det är inte (bara) gener – mera beror följdriktigt på livsval.

Rökning förorsakar kroniska inflammationer i kroppen och därpå en snabb delning av celler som till slut går under. Motståndskraften mot sjukdomar blir mycket lägre jämfört med icke-rökare. Livsstilssjukdomar (till exempel högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes-typ-2) uppträder i nätverk; får du en, får du flera. Rökfria samhällen har garanterat friskare medborgare så här är fortsatt upplysning bland barn och unga viktigt.

Fysisk träning är ett mycket starkt antiinflammatoriskt medel. Därtill minskar den på det farliga bukfettet som omger inre organ och som samtidigt utsöndrar farliga inflammatoriska ämnen och som gärna leder till stroke, diabetes, blodproppar och så vidare. Ditt midjemått ska maximalt vara ungefär hälften av din längd. Fysisk aktivitet ger också en större, starkare hjärna med bättre minneskapacitet och stresstålighet.

Ett annat handfast råd är att röra på sig direkt efter en måltid vilket stävjar just bildning av bukfett. Bente Klarlund Pedersen råder att inte äta oss proppmätta. Hon förespråkar även periodisk fasta; från tidig kväll till nästa morgon. Fastan kan vara åtta, tio, tolv timmar. Matsmältningsorganen får därmed en välbehövlig vila. Hungerkänslor kan i början ge stresspåslag men kroppen vänjs och mår i längden bättre. Just den här typen av “liten fasta” är ett särskilt kraftigt verktyg mot bukfettet.

Fåfänga kallar Bente Klarlund Pedersen för överlevnadsmekanism; som hjälper oss – om än tillfälligt – att glömma förgängligheten. Fåfänga i lagom mängd visar att människor känner omsorg om sig själva och sin omgivning. Stil är något personligt som vi alla kan odla. Här serverar författaren forskning (University of Chicago sedan 1995) om personer som vårdar sitt utseende med tiden har högre inkomster än övriga – vilket har att göra med livsinställning. Ett driv inte att förakta.

Bokens innehåll är rikt. Klarlund Pedersen skriver om handtvätt, vitaminer, vinterbad, virus, vila, tarmen, omega-3-fetter, mörka bär, nyttigt omättat fett, nordisk kost, kosttillskott, fullkorn, förundran, familjemåltider, asfaltblommor och sociala relationer. Med mera. Allt med en lätt personlig och filosofiskt touch.

För att runda av: jag värdesätter Bente Klarlund Pedersens bok. Inte för inte är hon en av Danmarks mest inflytelserika personer. Hennes råd är inspirerande och tankeväckande. Livskloka.

Naturligtvis är författaren medveten om livets lotteri; allt påverkar vi inte, ibland har vi rejäl otur och morgondagen har ingen sett. MEN: vi kan faktiskt göra en del för vår egen hälsa och framtid. Ingen annan kan röra på sig åt oss, ta en tupplur eller äta mindre. Det kan vi bara göra själva. Gärna med glädje. Och vi blir gladare när vi mår bättre.

Similar Posts:

Att gå varje dag

Pest, kolera, och mycket mer

Besatt av den sociala gradienten

Gammelmansgnäll

Tanken var god – men utförandet håller inte måttet

Jenette McCurdy "Jag är glad att mamma dog"

Anna Kain Wyatt — Mon, 19 Jun 2023 22:00:48 +0000

Jennette McCurdys bok Jag är glad att mamma dog, med sina klara färger och en bild av Jenette som håller i en rosa urna är en bok man lägger märke till. Ännu mer uppseendeväckande blir nog skildringen för den som vuxit upp med Nickelodeons iCarly, eller barnskådespelare generellt.

McCurdys bok är ett viktigt vittnesmål av hur livsvillkoren för barnskådespelare kan te sig. I en värld där vuxnas drömmar och ekonomiska intressen får gå först är det lätt att barnen får sätta sitt liv på paus, eller helt enkelt sluta vara barn. Samtidigt som de helst ska vara barn så länge som möjligt för att kunna fortsätta spela barn på vita duken.

Boken är kvick och underhållande, det märks att McCurdy uppskattar att vara den som håller i pennan i stället för att bli regisserad. Läsaren får följa med genom hennes uppväxt genom väl utvalda anekdoter och nedslag i vardagen hos familjen McCurdy. Jenette bor tillsammans med sina tre bröder, sina föräldrar och morföräldrar. Deras hem är så belamrat med saker att barnen inte får plats i sina sängar längre, istället sover de på gymnastikmadrasser i vardagsrummet.

En central del i berättelsen är moderns cancer, genom den styr hon hela familjen. Med raseriutbrott, ilska och dåligt samvete. För inte kan man bli arg på någon som är canceröverlevare.

Mamma minns cancern på samma sätt som andra minns semestrar. Hon går till och med så långt att en gång i veckan samla oss framför tv:n och spela upp en video som hon filmade precis efter att hon fått diagnosen.

Det är alltid en balansgång att skriva (och läsa) en biografi om en traumatisk uppväxt, det blir lätt en sensationslysten misärskildring där förövaren förvandlas till ett omänskligt monster, men jag tycker att McCurdy balanserar upp historien ovanligt väl. Hon fördjupar sig inte i alla delar av traumat utan lämnar vissa delar åt läsaren att förstå mellan raderna, och vissa delar till sist. Det visar på en väg där författaren själv får välja vilka delar som ska skildras, och vad som faktiskt är för privat eller traumatiskt att beskriva mer ingående.

Berättelsen visar också på ett tydligt sätt på den komplexa relationen barn (och andra) har till sina förövare, och visar hur viktigt det är för barn att ha tillgång till många vuxna under sin uppväxt. Vuxna som vågar och kan säga stopp och belägg, även till någon som haft cancer. Trots sin titel är det inte en helt lätt sak att bli fri från den livsbana som modern stakat ut åt sin dotter, eller från den skeva världsbild som planterats in från start.

Helena Boberg "Röd melankoli"

Eva Wissting — Thu, 09 Mar 2023 23:00:13 +0000

Ordböckerna definierar ”melankoli” som ett ”själstillstånd” av svårmod och nedstämdhet – ordet som kommer från den gamla grekiska teorin om människokroppen. Enligt humoralpatologin orsakas melankoli av alltför mycket svart galla. Enligt Svenska Akademiens Ordbok används begreppet inom psykiatrin framför allt för depression orsakad av sjukdom.

Även om titeln på Helena Bobergs senaste diktsamling pekar just på ”själstillstånd” så är det genom vad som pågår i kroppen som dikterna tar form. En sjuk människokropp eller i alla fall en medicinskt betraktad och behandlad människokropp.

Jag skriver från en tyst fläck diande

en utnött sorg vill utrota

det sjuka och det friska

Relativt fåordiga, luftiga sidor signalerar att varje ord har betydelse. Det börjar med ett jag-perspektiv och upplevelsen av den egna kroppen och förlorad kontroll över den.

De har tagit i mig öppnat upp

skurit loss ombildat min natur

. . .

Som om jag frivilligt donerat

min tigande vävnad till dessa vålds-

celler upplåtit mig som moderskepp

. . .

Jagfunktionen osjälvständig i detta drama

Längre in i boken kommer ett avsnitt där perspektivet och tonen förändras helt. Det är mer distanserat, kyligare, ett medicinskt språk. Här breder texten också ut sig mer och täcker hela sidor, när en människa beskrivs utifrån kropp och symptom.

Hel hudkostym inga hörbara bi- eller blåsljud buk

mjuk och oöm utanför transvaginalt ultraljud förstorat

ovarium blodfärgad vätska rosa in vänster armveck

Allra först i boken, innan den första dikten, är ett citat av Montesquieu:

Vårt sätt att vara på är helt godtyckligt: vi kunde vara på det sätt vi är gjorda, eller på något annat. Men om vi vore gjorda på något annat sätt skulle vi känna annorlunda; ett organ mer eller mindre i vår maskin skulle ha resulterat i en annan vältalighet och en annan poesi; en annan sammansättning av samma organ skulle ha gett upphov till ytterligare en annan poesi.

Utifrån citatet läser jag Röd melankoli framför allt som ett utforskande. Vilka är vi egentligen? Den där kroppen som vi känner oss så hemma i, hur är det egentligen med den? Och hur hänger allt ihop?

Var det en böld en kvarkskugga eller kristallrosor

som växer ur min kropp bisarr automat med rörliga

döva inälvor upptagna med att processa

pulserande muskelflätor mineralmassor cell-

nebulosor maniskt makulerade

Sara Gordan "Natten"

Anna Carlén — Thu, 28 Apr 2022 22:00:57 +0000

Jag hade inte tänkt läsa den här romanen just nu. Tanken var att lägga den på hög, så som jag lägger mycket annat på hög. Men så kom en ingivelse och jag slukade den, om inte på en natt så i alla fall på ett dagar.

I boken är det en evigt pågående natt. En diabetessjuk tonårsdottern är försvunnen. Det är alkohol med i bilden, det är sprutor, insulindippar, samtal till soc och en förälders bottenlösa oro. Behovet av kontroll som följer med sjukdomen.

Den börjar alltså med natten, denna delvis självbiografiska roman. Med natten och ett barn. Men barnet föregås av ett annat barn, som inte ska få leva. Ett liv nystas upp. Sara Gordan stannar upp i detaljerna och få dem att utvidga sig och betyda något mer, något vidare. Kalla det existentiellt, poetiskt eller vad du vill, men här finns en närvaro som får en att tro att varje scen ska komma att ha betydelse långt framöver.

Relationer inleds, barn föds, sjukhusvistelser följer, det kommer feta och magra år, tiden hänger ihop, dagar och nätter upprepar sig. Samtidigt skriver romanens jag på en avhandling om upprepning, och ibland sker också saker som avviker från denna upprepning.

Rytmen, stegen. Det är som i Paris sexton år tidigare, den stora tryggheten i att upprepa, jag går alltid samma varv, samma stigar åt samma håll. Tankarna lossnar på ungefär samma ställe varenda gång, i höjd med golfbanan. Ältandet släpper. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Jag vet inte. Allt, inget. Jag vet bara stigarna.

På ett plan är det vad den här romanen handlar om. Att hitta något att greppa tag i när livet inte går att kontrollera. Att upprepa, skapa riktning, koncentrera sig på något – kalla det vad du vill, men allting handlar om att fortsätta, oavsett vad denna fortsättning egentligen innebär eller hur man mår i den.

Det är mycket som smärtar i Natten, men mest är det förstås relationen med tonåringen. Den alltjämt närvarande desperationen och maktlösheten, moderns kamp för att nå sitt barn. Och så dottern med sitt “Kan du inte sluta fucking bry dig?” Men det går förstås inte. Omtanken balanserar mellan kamp och en önskan om att kunna ge upp.

Och förstås. Frågan om skuld och svek. Vad kunde jag gjort annorlunda? frågar sig romanens jag. Mina tankar far iväg Susann Wilhelmssons diktsamling Vid din skugga , som jag skrev om för ett tag sen, där frågan om förälderns skuld gentemot barnet också kommer upp. Vad är egentligen ett svek? Hur stort kan ett svek vara? När exakt, börjar förälderns svek mot barnet?

Tittar på min egen snart treåring som springer omkring, som klättrar på möblerna och sträcker sig över balkongräcket. Som ständigt försöker påkalla min uppmärksamhet: “Mamma kom!” “Mamma, titta nu då!” Har jag redan svikit henne? All denna oro som redan finns.

Resan känns oändlig, solen börjar gå ner och sen slutar den aldrig, det är timme efter timme av solnedgång och uppländska skogar och fält med spridda stenbumlingar och röda hus och en oändlig, orangefärgad himmel, det tar aldrig slut och jag tänker att kanske slipper vi, kanske kommer vi aldrig fram, vi bara fortsätter den här vägen i den eviga solnedgången, tillsammans.

Ovanstående är en favoritscen i Natten. Det är jag står och vacklar med oron över hur det ska gå, det kan sluta hur som helst, men till slut inser jag att det finns ett mjukt slut. En tonåring som till sist vill vara nära sin mamma. Som kommer tillbaka, inte för att kontrollen eller sjukdomen kräver det, utan av egen fri vilja. Kan det bli vackrare?