En kvinna på besök i en jaktstuga börjar undra varför stugägarna inte återvänt från sin shoppingrunda och ger sig av för att möta dem. Plötsligt går hon in i någonting glatt, hårt och osynligt som sträcker sig så långt hon kan gå i bägge riktningar. Långt senare börjar kvinnan skriva ner sina upplevelser bakom väggen, […][...]

Slumrande minnen anges vara en roman samtidigt som en jag-berättare med uppenbara drag av författaren själv återger minnen från ett Paris på 1960-talet. Handlingen – eller egentligen frånvaron av handling – består av episoder, minnen, hågkomster, snapshots från tider i berättarens unga år i ett Paris där människor han möter bor på hotell, sitter på […][...]

Standardmodellen är det första jag läst av Helena Granström, och kanske plockar jag helt enkelt upp den av fel anledning. Annonsen fångar mig för att romanen ska handla om den akademiska världen, en värld som jag levt ett antal år i och liksom behöver hjälp med att bearbeta. Med tanke på att den är fylld […][...]

Jag trivs på kyrkogårdar och förargas inte över motionärerna som skrider över de grusgångar som slingrar sig fram mellan gravarna. Man behöver inte göra en kyrkogård till endast ett dödens område; växtligheten måste inte endast utgöras av idel dystra kvistar. För många av dem som nu vilar där var döden en befrielse och alltså efterlängtad. […][...]

Vinterviken publicerades första gången 1993 och har senare blivit kallad en modern klassiker. Den handlar om John-John, som bor hos sin mormor för att undvika Skithuvet, den elaka styvpappan, och spenderar sin tid med vännen Sluggo. Historien börjar med att de båda stjäl en kanot och John-John räddar en flicka från att drunkna. Därifrån dras […][...]

Romanen Nej och åter nej av Nina Lykke handlar om gymnasieläraren Ingrid, departementsdirektören Jan och senior rådgivare Hanne som arbetar på samma departement som Jan. Ingrid och Jan, både i femtioårsåldern, har två vuxna hemmaboende, ”söndercurlade” söner och ett tjugofemårigt harmoniskt äktenskap bakom sig. Hanne, som är trettiofem, har för länge sen slutat räkna alla […][...]

Mina associationsbanor kan ta de mest oväntade vägar ibland. Vägen till att bli nyfiken på amerikanska Djuna Barnes böcker till exempel, gick via den dansknorska DJ-duon Djuma Soundsystem och deras elektroniska nästan drömska låt – Les Djinns från 2003. Första gången jag trodde mig se ett samband var när jag några år senare upptäckte det […][...]

Jag tar ett djupt andetag och gör mitt bästa för att glömma det-där-som-hände-i-somras. Om jag inte tänker på det, finns det inte, tänker jag och går in i klassrummet. För en idiotisk sekund lyckas jag nästan lura mig själv att allting är glömt och förlåtet. Något som det såklart inte är. Så fort de får […][...]

Stora kockar är som rockstjärnor: galna genier som går sin egen väg, frammanar nya kombinationer av kända ingredienser till synes ur tomma luften, litar mer på intuition och ryggmärgskänsla än på petitesser som utbildning och erfarenhet, drar legioner av fans och kritiker efter sig som ofta fokuserar mer på personen än på den faktiska konsten, […][...]

Den populära Netflix-serien Black Mirror har ett nytt tema varje avsnitt, men nästan alla verkar gå ut på att människor omfamnar ny, fantastisk teknik, som sedan ofelbart leder till att de blir djupt olyckliga och/eller mentalt förslavade. Det är välgjort, snyggt, och oftast skrämmande på ett sätt som sätter sig under huden på en. Men […][...]