En kvinna på besök i en jaktstuga börjar undra varför stugägarna inte återvänt från sin shoppingrunda och ger sig av för att möta dem. Plötsligt går hon in i någonting glatt, hårt och osynligt som sträcker sig så långt hon kan gå i bägge riktningar. Långt senare börjar kvinnan skriva ner sina upplevelser bakom väggen, som hon kallar den. De få människor och djur hon kan se på andra sidan har fryst i sina positioner. Kvinnan drar slutsatsen att det förmodligen rör sig om något nytt krigsvapen. Varken hon eller vi får något svar, och det är heller inte huvudfokus i Marlen Haushofers roman från 1963.

I den namnlösa kvinnans anteckningar varvas existentiella tankar med praktiska redogörelser för hur hon går från att så bönor på ren chansning till att lära sig erfarenhetsvägen om vad som kan vara ödesdigra val och händelser för en person som måste klara sig själv. Tanken på självmord snuddar hon bara vid hastigt; inte heller lägger hon möda på att försöka ta sig därifrån eller hitta andra människor på väggens insida.

Häri ligger en av romanens största behållningar: den skarpögda skildringen av ambivalensen inför mänsklig samvaro, som kvinnan ibland saknar – särskilt saknar hon skrattet – men oftare ser på med en allt klarare, kritisk blick. Hon reflekterar över den roll hon haft som kvinna, över det ansvar som lades på henne och hur små möjligheter hon hade att gå sin egen väg. Sina barn tänker hon på allt mer sällan. Samtidigt känner hon stort ansvar för de djur hon har hand om i jaktstugan – ibland är det som att hon lever vidare för deras skull. Hennes kvinnliga former har runnit av henne i takt med de sinande matförråden, men omhändertagandet kvarstår. Vad krävs för att vi ska kunna frigöra oss helt från de normer som format oss?

Haushofer låter kvinnans berättelse växa fram med en fullständigt osentimental ton. Att ett hot finns påminns läsaren ibland om i korta varsel, som nämns och lämnas i samma andetag. Bakom kvinnans kronologiska hopp och ämnesbyten gömmer sig en skicklig dramaturgi från början till slut. En smärtsam vändning kommer när läsaren slutat oroa sig och de sista sidorna är så tätt skrivna att jag plågas av vetskapen om att när kvinnan får slut på papper att skriva på upphör hennes redogörelse. Jag lämnas lika ensam som hon, med många frågor, få svar, och ett av mitt livs mest omvälvande läsupplevelser.

Väggen är en roman om konsten att leva – inte bara överleva, utan att finna mening bortom det vi lärt oss genom socialisering. I en tid då begreppet prepping är på mångas läppar är det nyttigt – men kanske alltför skrämmande – att även ställa frågan vad överlevnadsstrategierna är värda när man står ensam kvar.