Efteråt har jag kvar en märklig känsla. Istället för att sova ligger jag och tänker på alla gåtor, på hur allting hänger ihop. Som ett korsord utan facit där man själv får fylla i inte bara svaren utan flera av själva ledtrådarna. Eller som de här ryska trädockorna med flera mindre dockor gömda inuti. Kafka […][...]

Slentrianmässigt hamnar jag i "hata USA-fållan" på partydiskussioner. Men det är inte hela sanningen – det är medelklassanningen, och jag börjar avsky medelklassen. Jag inser detta när jag speglar mig själv i boken, liksom bokens författare Nick Flynn speglar sig själv i sin far. Dessutom inser jag att jag är uppfödd på USA, det råa, […][...]

Jag fick ett boktips av min gode vän Per Anders efter att han hört min klagan över hur pass illa bevandrad jag är i den svenska litteraturen. Han gav mig rådet att läsa Harry Martinsons Vägen till Klockrike. Den gavs ut för första gången 1948 och självfallet har den redan malts genom otaliga recensenters skrivmaskiner. […][...]

Minnen av oförrätter och minnen av sådant som aldrig skett. Avstånd mellan människor och rädsla förklädd i förakt. Oförmåga att söka den kärlek och närhet man inte vågar erkänna att man behöver. Mänskliga tillkortakommanden och bekräftelsebehov som leder till förödande självbedrägeri och självförakt som leder till blint hat. Astrid Trotzig skriver i Patrioter fram en […][...]

Hela texten är en monolog riktad till ett du. Detta du är berättarjagets terapeut, som hon har uppsökt på grund av sina oroliga tankar. Dåtid och nutid flätas in i varandra på ett böljande sätt, liksom minnen som sällan poppar upp i kronologisk ordning. Vem är egentligen M? Hon som tidigare gick hos terapeuten och […][...]

Berättaren är en flicka med många namn. Hon heter egentligen Yasmina, men hennes franska släktingar kallar henne Nina. Hennes far ger henne smeknamnet Brio. Ibland väljer hon att kalla sig Ahmed. När hon umgås med barndomsvännen Amine, låtsas hon att hon liksom han är pojke. Tillsammans gör de djärva saker, som att dyka från Klippuddens […][...]

Katmandou, Studio A, Soft – det är flickornas undre värld i Paris. Det är en ung kvinna som söker kärlek i nattlivet. Det är det timslånga dansandet, utbytet av blickar, en rastlös puls. Sökandet under det ett och ett halvt år boken följer henne verkar mest resultera i korta förbindelser. Ingen kvinna tycks leva upp […][...]

Helena är en ung arkeololog som drömmer om att göra det stora fyndet och stiga i graderna på sin institution. Hon är ambitiös och duktig men har ett ojämnt humör och en svår barndom bakom sig. När hon så blir tvingad att åka norrut till Stalofjället, för en rutinutgrävning inför anläggandet av ett spahotell, hittar […][...]

Tony Parsons började sin bana som musikjournalist och skrev också en del politiska, Thatcherkritiska krönikor i sin roll som journalist. Senare skrev han relationsromaner, som Mannen och pojken och Mannen och hustrun. Personliga romaner, ladlit, med lite större tyngd och ambition än mycket annat i samma genre. Döden, äktenskapet, monogami, förmågan eller oförmågan att vara […][...]

Irène Némirovsky började skriva de två romanerna som ingår i Storm över Frankrike som en del av en längre svit, Suite française, som skulle behandla Frankrike under den tyska ockupationen. Hon medgav under tiden hon skrev den att resten av böckerna låg i gudarnas knä eftersom innehållet berodde på vad som skulle komma att hända. […][...]