Katmandou, Studio A, Soft – det är flickornas undre värld i Paris. Det är en ung kvinna som söker kärlek i nattlivet. Det är det timslånga dansandet, utbytet av blickar, en rastlös puls. Sökandet under det ett och ett halvt år boken följer henne verkar mest resultera i korta förbindelser. Ingen kvinna tycks leva upp till bilden av Marion, hennes ungdomsförälskelse.

En tid tillbringar hon tillsammans med Julien, som dras till män. Mellan dem uppstår ett slags syskonband. De tröstar varandra i sin ensamhet, men den dagen Julien går in i en fast relation bryts deras närhet.

Boken är sammansatt av korta dagboksanteckningar och typsnittet är betydligt större än vanligt. Vilket understryker känslan av en lite tunnare historia, mer fragmentarisk än vad författaren annars brukar leverera.

Relationsdynamiken återges på ett knapphändigt, lite summariskt sätt, vilket gör att den inte riktigt lyckas engagera mig som läsare. Det är tydligt att det till stor del är en inre process som pågår, att tillåta sig att leva ut sina passioner, att finna sitt sätt att vara i mötet med den andra.

Handen som skriver är en hand som läker.
Jag har aldrig skrivit några brytningsbrev. Jag har bara skrivit kärleksbrev.

Tankarna kring skrivandet löper också som en röd tråd genom dagboken. Skrivandet som en drift och nödvändighet. Tron på att skrivandet kommer leda fram till något.

Man måste acceptera sitt skrivande.
Man måste knyta upp bandet.
Jag väntar som jag förut brukade söka.