Einars ord har fastnat i halsen och alla de frågor som han vill ha svar på ligger och trycker hårt bakom bröstbenet. Det är med ett hackigt och närmast krampaktigt språk som Erik Grundström gestaltar den 15-årige pojkens förtvivlade kamp med orden i boken Glöm inte kannibalerna. Själva ramhistorien skulle kunna utspelas vart som helst: […][...]

Faïza Guènes roman Drömmar för dårar har visserligen förutsättningar som bäddar för intresse: här finns ett turbulent område, en av de förorter som stod i fokus under Pariskravallerna 2005. Här finns ett angeläget ämne i fråga om segregation och etnisk identitet. Här finns också en huvudperson som i sin bitska kämpaanda är lätt att heja […][...]

Jag brukar försöka undvika att lägga vikt vid målgrupper och dylikt när jag recenserar. En bok som riktar sig till ungdomar försöker jag läsa som vilken bok som helst, och recensera den utifrån om JAG gillar den, och inte om jag tror att en 14-åring skulle gilla den. Men lättlästa böcker är svåra att behandla […][...]

Emma Woodhouse är onekligen den av Jane Austens hjältinnor som har det bäst förspänt. Hon är söt, rik och populär, en förmögen änklings enda hemmavarande, bortskämda ögonsten. Två hundra år senare hade hon onekligen spenderat sina eftermiddagar i någon finare galleria och vävt sina kärleksintriger per glitterosa mobiltelefon av senaste modell. Austens Emma är inte […][...]

Hjältinnan får sin hjälte och sen lever de lyckliga i alla sina dagar. Eller? Vad händer egentligen efter sagornas lyckliga slut? Precis som sagor slutar ju alla Jane Austens romaner med bröllop, sammanfattningar och avslut där alla får vad de förtjänar. Somliga tycker att det där är formelartat och stolpigt, men jag skulle vilja påstå […][...]

En gång i tiden klippte jag ut en artikel av feministikonen och litteraturvetaren Nina Björk. Jag arkiverade den innanför någon bokpärm enligt ett renodlat associativt system som sedermera föll på att jag aldrig mindes mina egna associationskedjor och det är mycket möjligt att den finns nånstans i min bokhylla än idag. Kontentan av artikeln, som […][...]

Litteraturhistoriskt sett levde Austen på gränsen mellan upplysning och romantik och sällan märks det så tydligt som i Förnuft och känsla. Själv hör hon mycket mer till upplysningen än exempelvis de senare systrarna Brontë. Hennes torra humor och förkärlek för sarkasm, hennes vakna öga för tillvarons krasshet, alltsammans är drag man förknippar med upplysningen. I […][...]

Det är när jag kör bil som jag äntligen kan ta till mig Fanny Price. I trafiken kan jag känna mig som den sista moraliska människan, med relativt nytaget körkort och en naiv föreställning om att trafikregler, säkerhet, miljötänkande och vanligt folkvett faktiskt betyder något. Överfört på det tidiga 1800-talets sociala regler är det Fanny […][...]

Jävla sjuttiotalister. Ni är ena förbannade snorungar hela högen. Ni vet inte ett skit om någonting och ändå är ni så fulla av er själva att ni håller på att spricka. Något fel gjorde vi när vi monterade ihop er. Normala människor tar det lite lugnt och ägnar en tanke åt någon annan ibland. Men […][...]

Jag blir förvånad när jag inser att John Cardinal är en återkommande kommissarie i Giles Blunts kriminalromaner. Cardinal har inte alls den typiska slätstrukenhet som en huvudperson burkar ha i en series fjärde roman. I stället verkar det som om John Cardinal är en ny person för Blunt då det är ett så ömsint och […][...]