Johanna Nilssons debut Hon går genom tavlan ut ur bilden från 1996 gjorde mig under gymnasiet till en Johanna Nilsson-junkie. Den minns jag för det poetiska språket, ont i magen-känslan och någon slags igenkänningskänsla (tonårsdeppen, vi var alla där?). Bokstaven N på biblioteket drog ofta till sig mina steg, men hennes böcker var ständigt utlånade, […][...]

Det är något nästan brutalt drabbande med en författare som på en gång är en så stor romantiker och har ett så osvikligt öga för realism som Vilhelm Moberg. Kanske hade jag föreställt mig att hans skönlitterära debut, Raskens från 1927, om något skulle vara mindre svart, mer ungdomligt skir än hans senare romaner. Det […][...]

Hela tiden frågor. En kvinna utan barn, vad är det för en kvinna? Vilken kvinna kan döda sitt barn? Varför, hur och vad hände sedan? Véronique Tadjo vrider och vänder på den sydafrikanska myten om drottningen Pokou som kastar sitt enda barn i floden för att befria sitt folk Baule. Gjorde hon det frivilligt? Vad […][...]

Dorte är en 15-årig tjej som bor på landet i Litauen med sin mamma och sin syster. Hennes dagar ser för det mesta likadana ut – hon hjälper sin mamma med sysslor i hemmet, försöker få tag på ett jobb, hälsar på bagarens son Nikolai som hon är förälskad i, kommer hem och försöker skapa […][...]

1984 var mjölkbönderna Eddy Mood och Magnus Rytter bästa vänner och Liselott Halvarsson väntade Eddys barn och inredde amerikahuset med heltäckningsmattor och glasbord. 2004 släpps en man ur fängelset, där han suttit inspärrad i tjugo år. Det är grunden till Sven-Olov Karlssons roman om amerikahuset och den fiktiva bruksorten Eriksfors i Västmanland. Tidsperspektiven växlar, nutid […][...]

Okej, storyn är denna: Amanda åker till Kanarieöarna, tillsammans med en Lonely Planet-bok, guldbikini och nya bröst. Hon lämnar efter sig en trasslig relation med Eva, som annars är ihop med Eva. Amanda distraherar sig på bästa sätt, men måste återvända till Sverige i förtid och försöker där fortsätta distrahera bort ett rätt trasigt liv. […][...]

Eva är tre år gammal när vi först möter henne i Catharina Ståhlgrens roman Den blå solen. Världen är lagom stor och förståelig, men snart upptäcker hon hur den växer och blir ogripbar. Det blåa är inte längre oskyldigt och gott, Gud är inte bara en snäll farbror, hur mycket de vuxna än säger att […][...]

Först kan jag inte direkt påstå att jag tycker om texten. Språket känns nästan lite utstuderat … prosalyriskt, som det var så inne att skriva för några år sedan. Korta meningar, korta kapitel, underförstådda undertoner som man förväntas söka efter och begrunda, långa transportsträckor där ingenting händer. Såna texter har aldrig direkt tilltalat mig; det […][...]

Som recensent för dagensbok.com får man två gånger om året sätta sig ner med bland annat svensk bokhandels tjocka katalog och välja böcker. Det är en ibland rätt så tröttsam, men såklart också rolig process där man måste hålla sig vaken och gå igenom innehållsförteckningar för gud vet hur många böcker. I den förra urvalsprocessen […][...]

Mitt i brinnande inbördeskrig på en tropisk ö erbjuds 13-åriga Matilda och hennes kamrater en smula verklighetsflykt ifrån oväntat håll. Det är den märklige mr Watts – den enda vita som valt att stanna kvar på ön och som lever undanskymt men ibland ses iklädd clownnäsa dra sin sinnessjuka hustru genom byn på en vagn […][...]