Det är svårt att recensera en genrebesvikelse. ”Japansk skräck” står det på omslaget till Främlingar och omslagsbildens unga kvinna, helt nedsänkt i vatten som i dimma, med den skira vita klänningen och det svarta håret flytande bakom sig, för tankarna till ospecificerad japansk skräckfilm. Det är det här inte. Främlingar är däremot en spökhistoria. Spökhistorier […][...]

På ett av Sveriges alla sjukhus finns en av landets alla förlossningsavdelningar. På avdelningen jobbar ett av landets alla vårdbiträden; den 20-årige mannen med den betraktande blicken och den genomljudande rösten. Rösten, som hörs redan från första sidan i Förlossningen. Det är med ett slags konstaterande, registrerande torrhet som denna röst leder oss in på […][...]

Det är lätt att tanklöst låta sig ledas in i Orhan Pamuks värld. Den är förföriskt vacker och melankolisk. Hans böcker är, även när de är politiskt laddade (Oskuldens museum hör inte till den kategorin), behagligt läsvänliga berättelser med en sockrad kärlekshistoria som central beståndsdel. Nästan alltid finns Istanbul där också, en mystisk stad som […][...]

Den manodepressiva före detta kommundirektören och numera näringslivsombudsmannen Hemmi Elstelä är tegelfabrikör Liljeroos högra hand. Hemmi, som bokstavligt talat har huvudet i det blå, lyckas med sina galna idéer göra det Liljeroosska teglet känt över hela världen. När Liljeroos kommer över på en heliumanläggning till ett oslagbart pris beslutar sig de två männen för att […][...]

Armand V är fotnoterna till en roman som inte har skrivits. Eller inte har ”grävts upp”. Dag Solstad redogör för en lite metafysisk litteratursyn där romanen är någonting som någon annan har skrivit, som författaren ”gräver upp”. Där uppe, någonstans där vi inte kan se den, finns den verkliga romanen som Dag Solstad här skriver […][...]

Jag gillar inte riktigt Hjärtdjur första gången jag läser den. Jag har gillat andra böcker av Müller direkt; jag blev djupt fascinerad av Kungen bugar och dödar för några år sedan, men Hjärtdjur tycker jag bara är för konstig, sådär på ett sökt och irriterande sätt. Och så läser jag den igen. Nu faller plötsligt […][...]

”En kreatursvagnsblues, en kilometersång av tid som satts i rörelse.” Det är ett intressant ordval Müller låter sin huvudperson göra för att beskriva den långa resan i godsvagn i slutet av andra världskriget, inpackade som sillar, den långa kalla hungriga vägen till lägret i öst. Bluesen uppstod ju ur en kultur där man med flit […][...]

Per Petterson snor sin titel från en dikt av Mao Zedong, av alla människor. Bleka bilder från avfärden och byn den gången. Jag förbannar tidens flod: det är trettiotvå år sedan. I början av 70-talet, när allt verkade möjligt, var Arvid en av de ungdomar som trodde att de kunde ändra världen: revolution, arbetarmakt, solidaritet, […][...]

Agnes och Louise är bästa vänner och tvillingsjälar, tar studenten och delar en lägenhet som Louise fixar åt dem. Tvillingsjälar, men ändå så olika. Där Louise är sprudlande, utåtriktad, glittrande, blir jättefull och ligger med olika killar hela tiden är Agnes den där tystare och tråkigare. Sen träffar Agnes Hannes, Louise förändras och plötsligt är […][...]

Det var längesedan jag sträckläste en bok där jag uppriktigt har längtat efter fortsättningen. Läst överallt och hela tiden. Agnes Hellströms debutroman är en sådan bok. Motståndslös. Ränderna går aldrig ur utspelar sig i skiftet mellan 1990-tal och år 2000. Platsen är Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, en gymnasieskola där bland andra kungen och Olof Palme har […][...]