När man börjar läsa Ormar och piercing har man vissa för romanen ofördelaktiga fakta: 1. Hitomi Kanehara var inte mer än nitton år när hon skrev den. 2. Den sålde en miljon exemplar och gjorde nittonåringen rik. 3. Den belönades med det prestigefyllda Akutagawapriset, tidigare tilldelat författare som Kenzaburo Oe och Ryu Murakami. Men tyvärr […][...]

Tjugoåriga Emma har precis flyttat hemifrån. Det kan vara en nog så omtumlande tid för de flesta, men för Emma uppstår rena rama kaoset. Det börjar med att hon upptäcker att hon har känslor för sin bästa kompis pojkvän, Adrian. Och sedan får hon veta att hennes bästa killkompis Markus har känslor för henne. Verkar […][...]

Mina känslor inför modevärlden är motstridiga. Något i mig älskar ytan, flärden, konsumtionen, trendkänsligheten, förmågan att läsa av och stå ut inom givna ramar, samtidigt som andra delar av mig hatar den, av exakt samma orsaker. Och det är med samma motstridighet som jag tar mig igenom Sofi Fahrmans debutroman om 21-åriga Elsa från Borås […][...]

I Auschwitz och det moderna samhället refererar Zygmunt Bauman en undersökning av äkta par som tagit ut skilsmässa efter en gemensam traumatisk upplevelse. Makarna har under extraordinära omständigheter – i det här fallet en flygplanskapning – upplevt sig fått syn på sin äkta hälfts sanna ansikte, en obehaglig bekantskap de inte kunnat leva vidare med. […][...]

Managua. Jag befinner mig genast i ett varmt brus av ljud som aldrig tystnar, damm som lägger sig som en flottig hinna i ansiktet, händer, plåtskjul, eldsvådor, röster, miljoner taxibilar, mosad mango utmed vägkanten – passera, passera. Managua. Kanske den minsta av alla de stora Centralamerikanska huvudstäderna. För mig var Managua endast en knutpunkt där […][...]

När jag var fjorton rakade jag av mig tuppkammen och kavlade upp jeansen, köpte ett par röda hängslen och tatuerade in en Trojan-hjälm på armen. En trasig t-shirt med säkerhetsnålar byttes ut mot en Ben Sherman-skjorta, specialbeställd från Stockholm, och de slitna Underground-kängorna byttes mot ett par röda Doctor Marteens. Jag hade blivit skinnskalle och […][...]

När jag läste Curtis Sittenfelds första roman I en klass för sig minns jag att jag tyckte om den. Men jag tyckte att den var alldeles för lång och lite för ambitiös. Presidentens hustru, Sittenfelds tredje roman, är också väldigt lång och ambitiös. Men i det här fallet behövs längden för att uppfylla den stora […][...]

Maja-Lisa hade hoppats slippa fler. Alla fyra äldre syskon har begravts under 60-talets svältår, innan Hanna föds 1871. Modern är tärd och hemsökt av barn som inte fått leva. Orkar inte fästa sig mer. Och en flicka, det blir det väl bara elände med. Tre generationer flickor blir det likväl, Anna, Hanna och Johanna. Den […][...]

Science fiction åldras sällan särskilt väl. Få berättelser känns så snabbt historiska som framtidsskildringar. Det är alltså med viss bävan jag faller för frestelsen att läsa om Peter Nilsons Rymdväktaren, en roman och ett författarskap som tog mig med storm när jag först stötte på dem i slutet av 90-talet. Slumpen, eller ödet, hör till […][...]

Steve håller på att köra totalt. På kort tid har han upphöjt att inte bry sig till en konstform där allt han gör är att skolka, röka på och hänga på parkeringen. Så stöter han på en studievägledare som genomskådar honom och ställer ett ultimatum: om Steve författar en 100-sidig uppsats innan examen kan han […][...]