Att livet aldrig blir som man tänkt sig, som man vill eller som man hoppats och drömt om är ett motiv som flitigt behandlas i den fiktiva världen. I den här sprickan mellan det så kallade ”verkliga” livet och drömmen om livet hittar vi Jocelyne. Hon, som hade tänkt sig en karriär som kläddesigner i […][...]

Min Sasjenka! Volodenka! De är kära. Sådär brinnande, allomfattande förstagångskära, där allt man någonsin tänkt och upplevt och varenda lilla detalj av livet handlar om den andre. Där allting är kroppar och hjärtan och ögon och smeknamn och fokuseras genom den där linsen som säger ”du finns, och därför finns jag”. Jag har lagt mig […][...]

Det är en liten by. En gropig grusväg och en skola med sju barn finns det. Hundar i löplinor utanför husen. ”Mirjam är barn här.” Det är sent 60-tal och Jämtland, fast det står ju inte i romanen, för det vet inte sexåriga Mirjam. I Christina Kjellssons romandebut Solknepet är barnperspektivet konsekvent. En vuxen läsare […][...]

Tjuvklyftan är en titel som antyder en berättelse där platsen är det centrala. Redan i bokens namn finns också en tydlig anspelning på hot och en rad fantasier sätts igång. Allra lättast är det att tänka sig denna klyfta rent konkret, som ett mossigt, slemmigt, avfallsluktande gap som slukar allt som kommer i dess väg. […][...]

En man och en kvinna träffas. De blir kära och får ett barn. Historien är knappast särskilt unik utan kanske den mest tidlösa av alla historier. Tyvärr finns det även en annan historia här, en historia som är nästan lika tidlös som själva grundhistorien och som omöjliggör det där slutet om hur de levde lyckliga […][...]

Caroline Hainer var med i förra Babel och pratade om sin roman. Det kändes lite världsomvälvande, tyckte jag. Visserligen har hon jobbat som journalist ett tag, men det här är trots allt hennes skönlitterära debut, och hur ofta pratar de med debutanter i det teveprogrammet? Klart plus i kanten. Boken handlar om Caroline Hainers egen […][...]

“Carina tänder en cigarett och säger ännu en kväll på det här jävla stället” Jag gillar att promenera och har extremt dåligt lokalsinne, därför händer det att jag hamnar på konstiga bakgator där jag ibland ser restaurangpersonal sitta och röka vid personalingången. Jag har alltid romantiserat dessa stunder av samhörighet som jag fantiserar ihop att […][...]

Jag har ingen distans och full distans. Samtidigt. Jag är främlingen som träder in i olika hem i era hem. Det är så ni möter mig. Eller, kanske snarare: jag är inslängd i era hem, får pengar för det. Berättarjaget står framför en lägenhetsdörr. Hon läser ett namn från en papperslapp, kontrollerar att det är […][...]

Min erfarenhet av Maria Lang-deckare är ringa. Den inskränker sig till att ha läst ett fåtal som tonåring i samband med att jag slukade alla Agatha Christies böcker. Men jag minns att Maria Langs böcker var täta, händelserika och inbjöd till massor av eget detektivarbete. Vem är mördaren och varför? Att få använda hjärnan och […][...]

Brev. Jag älskar brev, ingenting är roligare att få i brevlådan än ett överraskande brev (i alla fall inte oönskade räkningar). Och få saker känns så tryggt att skriva som brev. I ett brev kan man både gömma sig själv och samtidigt blotta sig själv mer än man någonsin annars gör. Det är tryggt att […][...]