Jag gillar skräck, dystopier och apokalypsskildringar, men jag har aldrig varit särskilt förtjust i zombies. Dom känns liksom för…orealistiska. Efter att ha läst Varma kroppar tycker jag inte mer om zombies generellt, men jag tycker väldigt mycket om R, huvudkaraktären. Vi får möta R när han tillsammans med ett gäng andra zombies är ute och […][...]

Det är nästan omöjligt att inte börja från början och citera inledningsraderna till Sofia Nordins En sekund i taget: Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig. Det finns faktiskt ingen. Alla är döda. Ja, 13-åriga Hedvig flyr från de döda. Uppe i lägenheten ligger mamma, pappa och […][...]

Vid gränsen mellan Portland och Vildmarken försökte Lena, en obotad, korsa gränsen tillsammans med sin pojkvän Alex, en ogiltig (också obotad). De gjorde det allra mest förbjudna, älskade varandra och flydde för kärlekens skull. Där Delirium avslutades sköt gränsvakterna mot Alex och Lena. När Pandemonium börjar vaknar Lena hos en grupp ogiltiga som hittade henne […][...]

”It’s me she wants to purchase.” Så lyder den allra första meningen i vad som ska bli, om jag fattat rätt, inte en dystopisk trilogi men en dystopisk tetralogi, alltså en serie om fyra böcker (det var ju också en variation). Kvinnan som kommer in den tjusiga butiken på semesterparadiset Demesne bara måste ha den […][...]

Det är en komplicerad känsla, att läsa sista delen i en trilogi. Man har kanske väntat länge på att författare och förlag ska få ändan ur vagnen, och vill ha ett avslut. Ett bra slut. Ett slut som löser alla knutar, men kanske ändå inte stänger till berättelsen helt? För samtidigt vill man ju inte […][...]

Det var länge sen jag läste en bok så snabbt som jag läste Rädda mig inte! Senast var kanske när jag var 12 år och slukade den första delen i Harry Potter-serien, Harry Potter och de vises sten. När den första delen i serien Rör mig inte! avslutas har Adam Kenji och Juliette precis kommit […][...]

Kriminalkommissarie Helena Morbacke börjar jobba igen efter att ha varit sjukskriven i ett år. Hennes son blev mördad och ännu är ingen gripen för detta fruktansvärda dåd. Nu ska hon bli chef för en nybildad utredningsgrupp och första arbetsdagen blir allt annat än lugn. En tonårspojke blir knuffad framför ett tunnelbanetåg och dör. Strax därefter […][...]

Liksom Ett arabiskt vemod, den första roman av Abdellah Taïa som översatts till svenska (recenserad av Kettil här) beskrivs denna andra roman som självbiografisk. Liksom Kettil i sin läsning av den förstnämnda så uppehåller sig mina tankar under läsningen av Frälsningsarmén kring vad som egentligen menas med självbiografisk litteratur. Vad är självupplevt? Vad är utelämnat? […][...]

Helena Granströms senaste prosalyriska roman Hysteros är någonting för sig. Tänk dig Christine Falkenlands Släggan och städet om du är bekant med den, men mer introvert och lyrisk, mindre forcerande. Språket i Hysteros är suggestivt och skeendet förtätat, spretigt men sammanhållet av brutala teman: kroppens avgränsning, kroppslighet. Det är en ström av berättande som återges […][...]

Chefen på förlaget där Liv praktiserar är både manisk och excentrisk. Det är två viktiga egenskaper när man gör något så viktigt och meningsfullt som att driva ett fint förlag med anor. Att det är ett dygnetruntjobb är självklart, och även obetalda praktikanter förväntas ställa upp dygnet runt vilket chefen upprätthåller genom att skicka sms […][...]