Recension

: Inte helt hundra
Inte helt hundra Caroline Hainer
2013
Volante
8/10

Ett underhållande samtal hos terapeuten

Utgiven 2013
ISBN 9789186815745
Sidor 299

Om författaren

caroline-hainer
foto: Sofia Runarsdotter.

Caroline Hainer (född 1976) är journalist, filmkritiker och en obotlig romantiker. Hon har tidigare skrivit för tidningar som Dagens Nyheter, Icon, Rodeo och Cinema. Under flera år har hon tillsammans med en trogen läsarskara dissekerat kärleken på bloggen Jazzhands. Inte helt hundra är hennes debutroman.

Sök efter boken

Caroline Hainer var med i förra Babel och pratade om sin roman. Det kändes lite världsomvälvande, tyckte jag. Visserligen har hon jobbat som journalist ett tag, men det här är trots allt hennes skönlitterära debut, och hur ofta pratar de med debutanter i det teveprogrammet? Klart plus i kanten.

Boken handlar om Caroline Hainers egen väg mot ett lyckat förhållande. Hon är, liksom så många andra, rätt dålig på att välja en bra partner, hur många olika sorters män hon än träffar verkar det alltid sluta likadant. Han vill inte inleda något just nu. Han vill inte ses längre. Eller också är det Caroline som inte är kär längre.

Det enda jag tycker är synd med den här boken, och det känns som att vi lika gärna kan börja med det, är just denna fokusering på henne som person. För mig blir det nästan alltid bättre om det är en fiktiv roman jag läser. Om personen är påhittad har jag lättare att leva mig in i hens förehavanden och kan koppla bort resten av världen. Men jag har förstått att det inte är så omvärlden fungerar.

Det finns en trend just nu som aldrig verkar sluta, att antingen ska det vara en deckare du skrivit, eller också ska boken handla om dig själv. Detta går hand i hand med dokusåpatrenden, som också börjar stå mig upp i halsen. Hur kul det än är att lära känna människor, så varför ska utvikningen i sig vara det som lockar? Snarare tycker jag att det är det som distraherar. Carolines dejtande har många gemensamma nämnare med mitt eget, och säkerligen för många andra kvinnor i Sverige. Att det handlar om just Caroline känns ovidkommande.

Men, having said that, så är det här en fantastiskt underhållande bok. Den är uppdelad i kapitel som heter de olika killnamnen. Ibland är det ”Rockkillen”, men oftast är det helt enkelt ”David”, ”Jonas” eller ”Aris”. Det är galna killar, som blir kära på en sekund och hör av sig hela tiden. Det är ouppnåeliga, som aldrig hör av sig. Och så är det rena skära idioter, som man inte förstår varför Caroline involverar sig med; men samtidigt har vi väl alla någon gång varit i den destruktiva fasen? Som Caroline själv säger: ”människor som säger att man ska köpa en blomma till sig själv när man har ångest, dessa käcka varelser, de kommer jag aldrig att förstå mig på.” Och det är också en stor behållning med den här boken. Den vågar vara svart och deprimerad, samtidigt som den är underhållande och kul.

Dessa relationer varvas med samtalen hos terapeuten, som gör sitt bästa för att gräva bakom förälskelsens skimmer. Bered dig på jobbig igenkänning!

För doktorn ljuger jag inte. Jag berättar att det hugger till i hjärtat, som om något slits sönder, kanske en artär eller en muskel? Ja, jag vet inte riktigt hur det funkar, det vet han bäst såklart, men jag får svårt att andas och blir svettig. Det känns som om jag håller på att dö, eftersom luften tagit slut och hjärtat sprängts, ja eller ryckts loss från någon viktig ven eller så.
Men när det händer så är jag inte full av panik, nej, det tycker jag inte stämmer, så det är kanske inte panikattacker ändå. Jag är mer beredd på att döden kommer när det hugger till. Jag tänker okej, blundar och känner på smärtan.

Caroline träffar de mest underhållande romankaraktärer. Och när de inte är underhållande är själva situationen underhållande. Jag vet inte om man kan klassa det här som ”chick lit”, eftersom det har en mer undervisande sida i form av terapeutsamtalen och de psykologiska funderingarna, men jag tänker mig att jag läser den som man läser chick lit. Nära till både skratt och tårar, med ett accelererande driv. Vad kan gå fel den här gången, det verkar ju så bra?! Eller stundtals: vad i helvete ser hon hos honom, nej nu får du göra slut, nu!

Jag rådgör med Linnéa. Hon säger ”Jag vet inte mycket om sånt här men ni verkar passa bra ihop, han är ju supertrevlig. Smart också!”
Jag rådgör med Henning. Han säger ”Vill du flytta till ett radhus och skaffa fyra äckliga barn så gör det men du lurar bara dig själv.”
Har det inte alltid varit Jonas?
Jag tänker på hans alltid så häpna ansiktsuttryck. Jag tänker på hans lägenhet, på den slitna, virkade grytlappen med sin alldeles egna krok bredvid spisen. Jag har bara varit där en gång men jag tänker på hur jag skulle kunna göra det fint för honom i hans hem och hur jag skulle kunna få honom lite mindre blyg. Kanske kunde jag locka fram någonting ur honom, någon dröm eller så?

Det är inte bara svårt att träffa någon som är perfekt för en. Det är också svårt att veta hur man är perfekt för den andre, eller hur? Inte är Caroline ensam om att förvandlas till olika personer, drömma om framtider som varierar beroende på vem hon är tillsammans med? En anpassningslek och inte sällan ett nät av lögner man sveper in sig själv i.

Det är en snygg layout Volante sysslar med. Lila bok med hårda pärmar, ett band som bokmärke, snygg layout. Det enda jag möjligen saknar är bättre korrektur och lite luftigare mellan raderna. Sammanfattningsvis är Hainers bok en riktig pärla. Jag rekommenderar den till alla som har svårt att träffa någon. Och till alla andra också, som vill ha lite underhållning, kanske hjälp på traven och en matnyttig inblick i dagens dejtingdjungel.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2013-04-07 00:00 / Uppdaterad: 2013-04-07 08:56

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5175

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?