Boken är skriven i Tyskland 1932. Ett år innan Hitler kom till makten. Den svenska titeln, översatt för första gången 1933, är lite pilsnerfilmsaktig; originalets Kleiner Mann, was nun? (Och nu då, lille man?) känns egentligen mycket bättre. Men samtidigt gillar jag den; det skapar en annan känsla, mindre av en varningsskrift (som det ju […][...]

Mats Wahl är en väletablerad författare med sina 48 böcker, fem teaterpjäser och lika många tv-serier. För mig är han mest känd som författaren till Vinterviken, som står i min bokhylla och samlar damm. Jag har bara läst det första kapitlet. Varför? Ren och skär lättja, eftersom jag redan hade sett filmen. Det var således […][...]

Jag var en av dem som med stor behållning läste Håkan Axlander Sundquists och Jerker Erikssons kriminaltrilogi Victoria Bergmans svaghet (Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar). Nu har duon under en förkortning av sina namn (Erik Axl Sund) påbörjat en ny trilogi som fått namnet Melankoli. Den första delen, Svart melankoli, heter Glaskroppar. Som namnet antyder […][...]

Femtonåriga Nola försvinner 1975 i en stad som på ytan påminner om en scen ur Edvard Hoppers motivvärld; den tysta småstaden som vid en hastig anblick verkar så lugn och harmlös. Stressfri. Målad i dagsljus eller åtminstone varmt gatuljus. Hoten verkar långt borta. De idylliska scenerna, som genom årtionden kitschats sönder av miljoner billigt tryckta […][...]

Livet är inte så lätt för huvudpersonerna i Willy Vlautins roman De fria. Värst är det kanske för Leroy som ligger i koma efter ett misslyckat självmordsförsök han utfört i ett ögonblick av klarsyn. Han har levt som i dimma de senaste sju åren, ända sedan han blev allvarligt sårad under tjänstgöring i Irak. Hans […][...]

Jag tänker på Magritte. Hans tavlor visade en värld jag kan känna igen mig i. Mannen i hatt och rock som står rak och stel som en lyktstolpe i nattens blå månsken och ser ut över ett fält, mot hus med släckta fönster, hus där alla sover. Med det kan jag identifiera mig. Felix är […][...]

När jag tar upp Min är hämnden för att berätta om boken har den svällt och det rinner vit sand ur den. Läste den nämligen mestadels på stranden i Espana för ett par veckor sedan. Det är det som är det härliga med böcker. De hänger med en i livet och följer med dit en […][...]

Det är något kittlande med böcker baserade på verkliga händelser. Även om de är aldrig så löst baserade och författarna på olika sätt försöker svära sig fria från sanningsanspråk så finns där hos läsaren oftast ändå en förhoppning att på något sätt nå fram till den riktiga händelsen, hur det verkligen var. Hur det såg […][...]

En sökning på ordet förlossningsdepression på Google ger bara en tiondel av det antal träffar man får om man söker på ordet förlossningsberättelse. Nu är det förvisso inte fler än så som drabbas av depression efter en förlossning av alla som föder barn, men det tyder ändå på att vi kanske inte är så bra […][...]

Jag har aldrig läst något av Brøgger förut. Det är lite märkligt egentligen, eftersom jag alltid blir så förälskad i henne när jag läser intervjuer och ser inslag med denna fantastiska kvinna på teven. Till T har ett av de vackraste omslag jag sett, den är liten och fin, som ett smycke på min sängbordsstol. […][...]