Recension

: Hur ska det gå för Pinnebergs?
Hur ska det gå för Pinnebergs? Hans Fallada
2014
Lind & Co
10/10

Ingen natt är svart nog

Utgiven 2014
ISBN 9789174611847
Sidor 394
Orginaltitel Kleiner Mann, was nun?
Översättare Aimée Delblanc
Först utgiven 1932

Om författaren

Hans Fallada, eller Rudolf Ditzen som var hans riktiga namn, föddes 1893. Hans liv kom att bli mycket dramatiskt med inslag som dråp, förskingring, självmordsförsök, mentalsjukdom, alkohol- och narkotikamissbruk. Trots censur och politisk förföljelse valde Fallada att stanna i Tyskland under kriget och räknas numera som en av landets verkligt betydelsefulla 1900-talsförfattare. Han dog 1947, några månader innan hans storverk och uppgörelse med nazismen, Ensam i Berlin, publicerades.

Sök efter boken

Boken är skriven i Tyskland 1932. Ett år innan Hitler kom till makten.

Den svenska titeln, översatt för första gången 1933, är lite pilsnerfilmsaktig; originalets Kleiner Mann, was nun? (Och nu då, lille man?) känns egentligen mycket bättre. Men samtidigt gillar jag den; det skapar en annan känsla, mindre av en varningsskrift (som det ju är) och mer en fin, småputtrig men alltmer desperat historia om en ung familj (som det ju framför allt är).

Men vi börjar från början. Johannes Pinneberg gifter sig med Emma ”Lämmchen” Mörschel. Det var inte tanken att de skulle göra det så snabbt egentligen, men de är unga och kära och preventivmedel är svåra att få tag på och ooops, så kan det gå. Inget fel i det, så här i moderna tider moraliserar ingen över tocket; de är ju över 21, de har redan arbeten och erfarenheter och hade väl ändå tänkt att det skulle bli så förr eller senare, nu har de bara knappt 9 månader på sig att få ett stabilt vuxenliv på plats innan den lille är här. De älskar varandra, de är villiga att arbeta hårt, och de lever i ett gott folkhemssamhälle där man tar hand om varandra. What could possibly go wrong?

De måste bara få det där första fasta fotfästet i samhället. Men det är svårt. För att kunna spara pengar måste man först ha pengar. Inget jobb utan bostad, ingen bostad utan jobb. Förstahandskontrakt finns inte och de har ändå inte råd med möbler, men att hyra möblerat är dyrt och ingen vill ha en nyfödd skrikhals som inneboende. Löneförhöjning för att han ska kunna försörja dem ensam är… jovisst, Herr Pinneberg, det vore nog fint, men det är ju lågkonjunktur och de här skatterna, ni vet, det är svårt för företagarna också, och passar det inte finns det tusentals arbetslösa som vill ha er plats och kan börja redan i morgon. Ni vill väl inte bli känd som en bråkmakare?

(Andra bråkmakare går det bättre för; i bakgrunden finns alltid politiken, sällan i fokus men alltid där, och de här nationalsocialisterna som alla skrattade åt för några år sedan har ju ändå en del idéer om vart samhället ska ta vägen. Visst är en del av dem våldsamma extremister, men de är ju trots allt ett riktigt parti som förtjänar respekt, och enstaka bunkaslagsmål mellan extremister på bägge kanter är ju bara ett bevis på att det behövs någon som kan gå in och rätta lite i ledet. Visst är de bus, men de är vårt bus, rejäla blonda tyska grabbar, och judarna har ju alltid vägrat att anpassa sig. Klaga inte på era nazistiska medarbetare, Herr Pinneberg, det här är en demokrati och de har minst lika stor rätt som ni att höras. Boken är skriven i Tyskland 1932. Ett år innan Hitler kom till makten.)

Så vad göra? Pinneberg får ingen anställningstrygghet, han får leva på ackordslön, ur hand i mun, han kämpar mot sina kollegor för att sno så mycket provision han kan. Men han har ju Lämmchen och hon har honom, de sätter bo, de är tu som blir tre precis så som det ska vara. De gör allt som förväntas av dem, de borde ha allt som krävs för att klara sig. Hennes klassmedvetna arbetarföräldrar snäser att jaja, så går det när man försöker gifta upp sig. Hans alltmer desperat åldrande madam till mor kan inte förstå, herregud, haka upp sig på något så banalt som pengar?

Precis som i efterkrigsspyan Ensam i Berlin fångar Fallada det lilla perspektivet, de intima ögonblicken, de hårda arbetstimmarna, de vardagliga bekymren och glädjestunderna. Aimée Delblanc har gjort ett fantastiskt arbete med att översätta boken till något som låter 30-tal och ändå känns den så modern; det här var ju inget gammalt feodalmedeltida Dickenssamhälle där alla föddes till sin plats i livet, det här var ett ungt par mitt i 1900-talets Europa, de levde NU. Men i bakgrunden alltid politiken, sällan i förgrunden annat än i frustrerade raseriutbrott. Varför ska de behöva vara politiska? De är inte 30 en gång, allt de begär är att få finnas och vara tillsammans och förtjäna sitt uppehälle. Johannes Pinneberg är en stolt man, han vill inte behöva stå med mössan i hand och tigga om en chans till. Tigger man är man ju en snyltare och en latmask, det vet ju alla – ”Stoppa det organiserade tiggeriet” skrev tidningar över hela Tyskland i uppmarschen till Hitlers makttillträde. Ju hårdare samhället blir, desto mer föraktar vi de svaga, svagheten hos oss själva. Sist in, först ut.

…han har halkat utför, sjunkit, är utslagen. Ordning och renhet: Det var en gång. Arbete och säkert bröd: Det var en gång. Framgång och hopp: Det var en gång. Fattigdom är inte bara elände, fattigdom är också straffbart, fattigdom är en skamfläck, fattigdom innebär misstankar.

Hur ska det gå för Pinnebergs? Det är alltför frestande att säga att vafan, vi vet hur det gick: De blev en punchline i en Killinggängsketch. Och jag blir förbannad, jag hatar att det med facit i hand verkar så uppenbart vart det var på väg. ”Vi får hoppas (…) att Pinnebergs och Lämmchens leverne blir ett belägg för att två rättfärdiga dock kan rädda Sodom,” skrev Nils Bohman i sin recension sommaren 1933. Det kanske bästa, och samtidigt hemskaste, med romanen är att Fallada ändå vågade tro på det. Han beskriver Hannes och Lämmchen med sådan mildhet och medkännande även när de gör bort sig, när de desperat lägger pengar de inte har på lite vardagslyx för att bevisa att de trots allt är människor, när de alltmer tappar greppet och halkar utför, för vad har han för val? Kan man annat än tro att det måste lösa sig när priset för misslyckande är så högt? Så jag försöker glömma att jag vet det Fallada bara kunde frukta, att jag vet precis hur det gick för Pinnebergs och alla de andra småttingarna. Jag vill ju tro att det där frågetecknet betyder att frågan är och förblir öppen. Att den lilla människan är stor nog att göra skillnad.

Boken är skriven i Tyskland 1932. Den blev en storsäljare, en litterär sensation, ett slagträ i kulturdebatten. Sedan kom Hitler till makten ändå. Den gången var pennan inte mäktigare än svärdet.

Och nu då, lille man?

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2014-09-01 00:00 / Uppdaterad: 2014-08-31 21:08

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5803

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?