Utgiven | 2012 |
---|---|
ISBN | 9789174610925 |
Sidor | 692 |
Orginaltitel | Jeder stirbt für sich allein |
Översättare | Knut Stubbendorff, Pelle Månsson |
Först utgiven | 1947 |
Berlin, 1940. Samma dag som de glada nyheterna kommer att Frankrike har kapitulerat får paret Quangel det besked alla föräldrar fruktar: deras ende son har fallit i fosterlandets tjänst. Var stolta över hans hjältemod. Heil Hitler. Nu sitter de där i sin tysta lägenhet; de har varit gifta i nästan 30 år och nu visar det sig att de nästan inte kan tala med varandra längre, speciellt inte om sonen som de egentligen knappt kände. Det enda de kan komma fram till i sin maktlösa sorg är: Nu räcker det för fan. Nu ska nazisterna bort. Som alla vet kan två människor med en stark övertygelse försätta berg, idéer är vapen, och alla som går omkring och bara väntar på en chans att störta diktatorn ska få veta att de inte är ensamma. Försiktigt, men brinnande av övertygelse, börjar de bedriva propaganda: små skrivelser som avslöjar allt ska placeras ut där de kan hittas och gå ur hand i hand, spridas som frön för vinden, skaka liv i det rättviseälskande tyska folket som kurar under hakkorset. Die Gedanken sind frei, skulle de kanske sagt om de vore lite mer belästa.
Det är, förstås, hopplöst naivt. Om detta vore en Hollywoodhistoria regisserad av Spielberg skulle de ha en chans, men nu är det skrivet i all hast av en döende antinazist, kort efter kriget, och löst baserat på en sann historia. Och det som kunde blivit en relativt enkel historia om Frihet och Rättvisa och Hjältemod blir här något mycket mer komplicerat; på ytan en rak spionthriller, med de rättviseälskande lagbrytarna och den pliktbundne Gestapoofficeren som jagar dem med alla moderna kriminologiska metoder han kan komma på. Men när Otto Quangel placerar ut det där första kortet
Moder! Führern har mördat min son!
skapar det ringar på vattnet, och in dras alla möjliga andra. Hitlerjugendmedlemmen i lägenheten intill, lodisen nere på gården, den gamla judinnan som gömmer sig i lägenheten ovanpå, sonens fästmö, Gestapofolk som gör allt för att främja sin egen karriär… Det är ett fantastiskt persongalleri, där många förenas av ett och samma brinnande ideal: ”Här gäller det att akta sig så man inte råkar illa ut!”
Hur går det till när en författare glöms bort, egentligen? Den första bok jag läste av Hans Fallada var debuten Kleiner Mann, was nun? (med den oturliga svenska titeln Hur ska det gå för Pinnebergs?), skriven 1932 och inte utgiven på svenska sedan 60-talet, trots att det är en helt mästerlig skildring av ett ungt par som försöker bygga ett liv i ett samhälle på väg att glatt marschera mot populism och fascism. Ensam i Berlin blev hans sista roman, skriven 1946 med facit i hand, och jag hittar samma sak här: ett mikroperspektiv, där vi aldrig skymtar de högt uppsatta och de stora händelserna, utan får historien som den ser ut nere på gatan, på arbetsplatserna, på krogarna. Att den inte släpps i fullständig version förrän 2012, just när alla kultursidor börjar bestämma sig för att det är nog med Hitler nu, känns både försenat och löjligt vältajmat. Den skrevs ju innan Hitlertyskland hunnit bli den där gigantiska kitschiga klichébilden av den effektiva fasciststaten där alla marscherar i takt, där folk antingen är brinnande nazister eller hedervärda motståndsmän. Hos Fallada blir 40-talets Berlin skrämmande normalt: Gestapo är bara en poliskår (om än extra brutal), motståndsmännen föga mer än insändarskribenter (om än med lite högre insats när de gnäller ”Så här får man ju inte säga i det här landet, men…”), och alla andra… Han vågar göra både sina hjältar och sina skurkar fega, naiva, slarviga, han vågar se den oerhört svarta humorn i alltihop. Och trots det tappar han aldrig bort allvaret i botten. Paret Quangel borde inte behöva vara hjältar, det de står för är ju så självklart. Det finns miljoner normala, hederliga, hjälpligt moraliska människor runtomkring dem. Så varför står de ensamma?
Är det nog snackat om Nazityskland än? Tja, om det enda vi är fascinerade av är uniformerna, Hitler och den självgoda vetskapen att det inte kan hända igen är det kanske lika så väl. Så läs inte detta som en studie av Nazityskland. Läs det som det det är: en gripande, spännande sträckläsarroman om ett samhälle där det lättaste är att ducka, tacka för maten och sätta sig själv främst. Och de som trots allt inte gör det.
Publicerad: 2012-10-24 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-24 21:28
3 kommentarer
Boken ”Ensam i Berlin” är förmodligen ett dokument som vi kan känna igen oss i. Att vara flexibel ”hänga med”
vara skötsam, men samtidigt vara ett offer för medlöperi.
Minsta möjliga motståndets lag. Den nya Hitler som hotar,
och hotar hela jordens befolkning i ett utdraget perspektiv är hotet om en havererad miljö.
Det fordras många pinnebergare som går tillsammans och
gör något radikalt!
#
[…] Hans Fallada ”Hur ska det gå för Pinnebergs?” […]
#
[…] Hans Fallada ”Varg bland vargar” […]
#
Kommentera eller pinga (trackback).