dagensbok.com » Roman

Chatarina Holmberg "Omvägar"

Barbara Strand-Blomström — Sun, 20 Sep 2026 22:00:18 +0000

Det är början av nittiotalet och Petra tar studenten men känner stor osäkerhet inför sin framtid. I lägenhet i Väsby med ensamstående mamma och tonårig lillasyster är fortsatta studier inte en självklarhet. Mest av allt drömmer Petra om ett vuxenliv med en egen familj.

Hon börjar på Konsum där hennes mamma jobbar. Pengar behövs för att få mat på bordet. Bästa vännen Stina lever i en helt annan verklighet med akademikerföräldrar i pampig villa. Deras kompisgäng åker och badar, går på disco och spelar fotboll. Petra träffar Pelle som redan bor i lägenhet och de inleder snabbt ett förhållande. Men allt är inte som det först verkar. När Petras mamma Naimi faller i trappan och hamnar på sjukhus blir det skarpt läge. Petra står med ansvar för både syster och hem. Pelle gör hon slut men länge måste Petra leva i obehaglig osäkerhet och tvingas se sig om där hon är.

Petra övertalas av Stina att avlägga högskoleprovet vilket hon gör med goda resultat. Hon funderar på medicinstudier eftersom hon fått insyn i sjukhus och vård. Först måste hon arbeta och spara pengar. Studielån är inte ett alternativ. Kompislivet får stå tillbaka när arbetsdagarna blir långa. Livet knackar på med sorg men också glädjeämnen. Hon blir mera vaken och intresserad av omvärlden. I slutet av boken är Petra på många sätt en mognare ungdom än i bokens början.

Bokens handling utspelar under ungefär ett år. Här kommer nittiotalet fram med både musik och livstil. När vännerna ska träffas ringer de trådsamtal och svarar i luren med hela nummerserien. De hyr filmer och kollar på tv:n tillsammans. Ibland tar de pendeln in till Stockholm för att gå på diskotek eller äta pizza. Vid ett annat tillfälle upplever kompisgänget fotbolls-EM på Råsunda stadion. Tidsandan och miljön tecknas trovärdigt.

Boken skildrar mycket vardag. Både i hemmet och på arbetsplatsen. Här är det matlagning, tvätt, städning, hoppande i duschen och tv-tittande. Ofta syns lite av den delen av livet i ungdomsböcker och romaner. Ibland kanske väl mycket här, å andra sidan är vardagslivet navet i tillvaron för de flesta. Bokens trovärdighet stärks genom verklighetsförankringen.

Genren är feel good-roman eller/och ungdombok. Berättandet är ur Petras perspektiv. Intrigen är dialogburen; läsaren lär känna de övriga karaktärerna genom samtalen som också sparkar handlingen raskt framåt. En språklig detalj är att Petras mamma uttrycker sig på österbottnisk dialekt eftersom hon ”arbetskraftinvandrat” från Finland i början av 1960-talet.

Författaren har i år skrivit en uppföljare med titeln Nyp mig inte i ändan. I den skildras Petras väg ut i vuxenlivet. Redan titeln lovar något.

Frida Gråsjö "Ett annat ord för mord"

Anna Liv Lidström — Fri, 28 Aug 2026 22:00:13 +0000

Det är något med 1980‑talet som fortsätter locka författare tillbaka. Inte främst för prylarna eller tidsmarkörerna, utan för känslan av en epok där tempot är lite långsammare och världen ännu inte helt uppkopplad. Romaner som utspelar sig i åttiotalets ljusbrus har blivit populära igen, kanske för att de erbjuder en nostalgisk kuliss där berättelser kan puttra fram i lugn takt, utan den digitala brådska som präglar vår tid.

I den här romanen är 1980‑talet inte bara fond utan ett stilla motor. Vågmästaregården i Åmål står där som ett litet mikrokosmos av liv: journalisten Catrine som delar lägenhet med sin hemvändande dotter Olivia, och korsordsmästaren Karla Marie, KM, som i sin granndörrsvärld lever med lika delar språkglädje och ensamhet. Det är en miljö som känns både vardaglig och lätt förhöjd, som om huset själv bär på en rytm av små hemligheter.

När den unga Sussie hittas död i trapphuset skiftar romanen ton men inte hastighet. Det är fortfarande en puttrig pusseldeckare, en sådan där gåtan inte rusar fram utan långsamt vecklar ut sig, ungefär som ett korsord där man först fyller i de lätta rutorna och sedan börjar ana konturerna av något större. Emellanåt tycker jag att författaren lutar sig lite väl tryggt mot genrens klassiska grepp, den slutna miljön och den begränsade kretsen av möjliga gärningspersoner, men det gör inte så mycket. Det finns en mild humor här och en tydlig kärlek till själva hantverket.

KM anställer Olivia som sin egen assistent, och deras samarbete blir romanens hjärta. Det är något fint i hur Olivia, nyss hemkommen och lite vilsen, får en uppgift som både är absurd och helt rimlig i den här världen. KM:s korsordsmakande fungerar som en metafor för själva gåtan: att lösa morden är lika knepigt som att fylla i ett avancerat korsord, och båda kräver tålamod, blick för detaljer och en vilja att se mönster där andra bara ser bokstäver.

Det som gör romanen särskilt charmig är personporträtten. De är tecknade med en ömhet som aldrig blir sentimental. Catrine, Olivia, KM, Roberto, alla får sina små sprickor, sina egenheter, sina tysta sorger. Ibland tycker jag att vissa sidokaraktärer kunde ha fått lite mer utrymme, men helheten är ändå varm och välbalanserad. Det är i de vardagliga friktionerna som boken hittar sin rytm. Morden är viktiga, men människorna är viktigare.

Och kanske är det just därför åttiotalet fungerar så bra här. Det är en tid då allt är lite långsammare, lite mer analogt, lite mer beroende av att man faktiskt möts. Romanen lutar sig mot det och låter mysteriet växa fram i samma takt som relationerna. Det är en deckare som inte ropar utan småpratar. En berättelse som hellre bjuder in än chockar.

Det är puttrigt, ja. Men också skarpt, varmt och precis lagom knepigt för att man gärna stannar kvar i Vågmästaregården en stund till. Och jag märker att jag faktiskt ser fram emot uppföljaren, för det finns mer att hämta här, både i människorna och i den stilla rytmen som huset bär på.

Hannele Mikaela Taivassalo "InSanatorium"

Saga Nordwall — Sat, 15 Aug 2026 22:00:21 +0000

InSanatorium. Ett hotell mellan dröm och verklighet.

Dit kommer Ali när det inte längre är möjligt för henne att finnas i världen, när frågan som bultar i henne lyder: hur ska jag dö?

Där finns Hertha och Toso som tar hand om henne, som ger henne medicin och mat som hon kan klara av att äta, och där träffar hon en pojke som spelar violin och en kvinna som vill förföra de flesta, en man som nästan fyller upp en hel soffa, kråkor och katter.

Det är en plats att vila på när allt har blivit för mycket. En plats att helas och läka. En plats där man kan bädda mjukt mellan sig och verkligheten. En plats de flesta av oss skräms av men som kan vara allt för den som behöver den.

Bilden av psykiatrin är oftast negativ men för många är det inte så och här är det en positiv upplevelse sin får utrymme. Det svåraste kan vara att få komma innanför skranket och få hjälp, få behandling. Det kan vara plågsamt men det kan också vara något som faktiskt upplevs positivt redan i stunden. Att få överlämna sig och allt det man inte kan hantera i någon annans händer. Att bli sedd men inte uttittad.

På InSanatorium dominerar vänlighet och lugn och stämningen är tillåtande men där finns också tydlig gränssättning. Någon som varsamt fångar in en och ömsint leder en rätt men med respekt och ett bibehållande av integritet. Någon som ställer de rätta frågorna men inte kräver välformulerade svar.

Försiktigt växer tillit och vänskap fram mellan de sköra personerna och skildringen av det är poetisk och vacker med drastiska inslag. Det är som om språket lever sitt eget liv och bilderna, symbolerna och parallellerna är många; allt är mer än vad det först ser ut att vara men också just det.

Det är en stillsam saga och en ovanligt sann berättelse om något av det allra svåraste och vid berg- och suicidalbanans slut kan det hända att man hittat både sig själv och sin röst.

Katrine Nedrejord "Sameproblemet"

Lena Nöjd — Thu, 13 Aug 2026 22:00:16 +0000

I romanen Sameproblemet av Katrine Nedrejord får vi träffa en skrivande människa. I en av de inledande scenerna dras berättaren till en förläggare som gestikulerar och talar högre än andra:

Hon var intresserad av historier utifrån, hon sa att hon gillade andra perspektiv.

Som en följd av mötet skriver Marie, eller Márjá som hon döptes till av sin samiska familj, en text som hon skickar in till förläggaren. Textens uttryck skiljer sig från tidigare journalistik som hon fått utgiven och den här gången har hon strävat efter att fånga något universellt om identiteter. Något tveksam, konstaterar hon att resultatet liknar en ordöversvämning.

Kort därpå sker två saker. Hennes áhkku dör. Samtidigt får hon dräpande feedback från förläggaren. Motstridiga känslor fyller henne när hon packar för en resa till platsen där áhkku ska begravas. Hon hörde också hemma där en gång: ”så långt norrut man kan komma på den europeiska kontinenten.” Hon åker ensam och resan är lång.

Att återse familj och släkt är att få till livs alla debatter som fördes hemma vid middagsbordet. Mamma, pappa, bröderna – och dörren som stod öppen för så många. Nu inför begravningen hjälps de åt med sysslorna. I huset som tillhörde áhkku leker de mindre barnen kurragömma, precis som hon och hennes syskon och kusiner gjorde.

Marie pumpar bröstmjölk samtidigt som hon tänker på dottern Anna och maken Clément som är kvar i Paris:

Det är så uppstyrt hos min svärfamilj och hemma hos mina vänners familjer, bortsett från dem som har föräldrar som inte är födda i Frankrike, men det är något annat, annars är det servetter, apéro, förrätter, någon serverar, ingen avbryter, vi konverserar, frågar om varandras jobb, och semesterplaner, och aldrig, aldrig säger någon: Har ni hört vad Hans Persen gjorde förra veckan?

Med andra ord. Marie har saknat familjen och släkten mer än hon anat.
Det är Norge hennes liv skaver mot.

Nationalstaten Norge har påverkat hur människor har förhållit sig till henne. Skulle hon våga säga att hon var same eller skulle hon vara tyst om saken? Skolkamraterna som kallade ”de andra” för fjällfinnjävlar – men pojkvännen Even bedyrade i gymnasieåren att det självklart inte gällde henne. Sommarjobbet på muséet innebar möten med turister som frågade efter någon som kunde jojka. Exotifieringen gav dålig smak i munnen, som att sångpoesins kulturella uttryck kunde beställas fram utan kontext: upphovsperson, plats, levnadsöde …

Marie återupplever tidigare tankar från åren som vuxenblivande:

Som jag kan längta efter en neutral existens. Ett opolitiskt huvud. En opolitisk kropp.
Som jag kan längta efter att inte vara same.

Gestaltningen av en skrivande människa som blir refuserad görs i scener, där det inre trycket kräver att få utlopp. Marie drar sig undan i skrivrummet när föräldrarna och syskonen organiserar och rensar bland áhkkus saker. Hon skriver på baksidan av några gamla fakturor.

Minnena av familjens men framför allt berättelser ur áhkkus handlingskraftiga liv tar form. Och tidslinjen sprängs sönder med den vassa samhällskritiken. Assimileringspolitiken, förnorskningspolitiken som innebar att ett folk ställt sig över ett annat. Frågan bränner: Varför valde man inte grannsämjans idé?

I stället brände kyrkan föremål som användes vid samiska högtider. I skolan förbjöds barnen att tala andra språk än norska. Avståndstagandet från samer, kväner, skogsfinnar ledde till årtiondens spridning av fördomar. Ett annat ord är avhumanisering.

I enstaka partier bryts den välskrivna texten av uppfriskande VERSALER. Berättarens uttryck är däremot inte fyllt av hat. Men rent raseri.

Jag saknar i viss mån tankar som en ekonomisk historiker skulle kunna utveckla, som jag enligt min världsbild bara behöver ett ord för: Pengar. Eller som det sjungs på engelska: ”Money makes the world go around.” Staten Norge (för all del också staterna Finland och Sverige) har i moderniseringens namn inte velat utveckla samhällen utan hierarkier.

Så småningom är jag som läsare framme vid den sista sidan när berättaren sätter punkt. Marie, Márjá är inte bara dåtid utan också framtid. En av mina understrukna meningar riktas till dottern, som väntar hemma i Paris:

Det är inte farligt att tillhöra ett vi, att tillhöra flera vi, Anna.

Dessa ord har vingar som kan hjälpa visioner att ta form. Är det inte hög tid att ledande beslutsfattare hyllar de flera identiteterna i stället för den trångsynta nationalismen? Jo. Det tycker jag.

Coco Mellors "Systrarna Blue"

Saga Nordwall — Mon, 20 Jul 2026 22:00:39 +0000

Det var en gång fyra systrar som växte upp i New York med en alkoholiserad far och en mor som inte riktigt orkade med att vara mamma.

Modersrollen togs över av den äldsta dottern, Avery, som skötte den med den äran tills alla systrarna lämnat hemmet och hon flydde in i en dimma av alkohol och droger – under en begränsad tid, innan hon blev jurist. Men under den ordnade fasaden – välbetalt arbete som bolagsjurist, äktenskap med en fantastisk kvinna, bostad i ett av Londons lyxigaste områden – pyr och bubblar det.

Den näst äldsta, Bonnie, fann utlopp för sina känslor i boxningen och kom riktigt långt i karriären – tills hon gav sig in i en match när hon inte borde ha gjort det. Nu arbetar hon som dörrvakt på en bar i Los Angeles.

Nummer tre i skaran, Nicky, arbetade som lärare och kämpade med allvarlig endometrios – och sin längtan efter att bli mamma.

Minstingen Lucky – som nu är 26 år gammal – har arbetat som modell sedan femtonårsåldern och kuskat jorden runt. Hon är skapligt framgångsrik men vilsen och självmedicinerar med alkohol och partydroger – och hävdar att hon har kontroll över det.

För ett år sedan avled Nicky och kvar finns hennes tre systrar som alla har hanterat förlusten, sorgsen och sitt dåliga samvete på olika sätt – och i ärlighetens namn inte särskilt bra. Som en blixt från klar himmel kommer på årsdagen ett mail från modern om att det är dags att sälja lägenheten, systrarnas barndomshem, där Nicky bodde kvar och det blir en vändpunkt för dem alla.

Samlade i barndomens stad kommer minnen och hemligheter ikapp dem medan de försöker få ordning på sina liv och hitta sina platser i den nya syskondynamiken.

Det ett bra driv i berättandet och de tre systrarnas perspektiv fungerar väl för att belysa olika händelser. Det finns också många både fina och roliga scener men jag har lite svårt att verkligen engagera mig i deras liv och problem. Det är lite för många plattityder och systrarna och människorna omkring dem är lite för mycket av typer och för lite av hela människor, trots att de förändras och utvecklas.

Troligen beror det på att förändringen mestadels sker ganska förutsägbart där den som tycks vara på ett visst sätt visar sig vara annorlunda. Därtill är det lite för många halvkvädna visor och strösslade ledtrådar men utan någon riktig finess.

Rachid Benzine "Mannen som läste böcker"

Lena Nöjd — Tue, 07 Jul 2026 22:00:45 +0000

En man sa till mig en gång:
Det är inte genom att läsa böcker man lär känna ett land.

Hm, tänkte jag med tveksamhet. Personligen har jag haft litteraturen till stöd många gånger genom livet. Kanske borde jag ha frågat gentlemannen vidare, om hans uppfattning: Menade han att böcker gör läsaren verklighetsfrånvänd?

Tankarna som uppstått hos mig har i stället handlat om att jag kan leva mig in i familjeöden i andra länder och i andra kulturer. Jag kan slås av likheter som omger mitt eget liv eller min egen familjs historia. Eller helt enkelt tvärtom: att jag får någon uppfattning omkullkastad som gör mitt liv rikare.

Litteratur där krig fungerar som fond har många gånger en särskild betydelse. I högstadieåren högläste läraren i tyska B romanerna Ulrike och kriget och Ulrike och freden av Vibeke Olsson. Det var omvälvande att känna sympati för en flicka som valt ”fel” sida (alltså en tysk flicka som var medlem i Hitlerjugend). Än idag bär jag med mig häpenheten över det komplexa budskapet i dessa ungdomsromaner och jag önskar att fler politiker fördjupade sig i skönlitteratur med krig som fond. Inte bara för påminnelsen om att krig är förfärligt och borde undvikas till varje pris. Utan också för möjligheten att hitta berättelser om hur människan hittar kraft att fortsätta. Våld och krig tvingar människor till flykt. Livet måste fortsätta på en annan plats än där någon är barnfödd. Att söka samhörighet även under svåra förhållanden — kanske att fysiska rus uppstår och nya barn blir till. Eller att aktivera sig i någon verksamhet som inte handlar om hämnd: sätta upp teaterpjäser, läsa böcker, eller samlas över gemensamma måltider.

Sådana iakttagelser gör jag i läsningen av Mannen som läste böcker av Rachid Benzine. Här får jag inblick i en familjs strävsamma liv i flyktingläger och på Gazaremsan.

Den inledande berättarrösten tillhör en fransk bildjournalist. Tiden är runt 2010 och platsen är Gaza stad. Fotografen har från sin redaktion uppdragits att ta dramatiska bilder på raserade hus men själv önskar han ta en bild av bokhandlaren som sitter utanför sin butik och läser. Bokhandlaren ger inte sin tillåtelse. Han kan däremot ge fotografen lov till en bild om han lyssnar till bokhandlarens historia.

Tidslinjen i bokhandlarens historia motsvarar palestiniernas liv från år 1947 fram till nutiden. Palestina som i spåren av Israels grundande helt enkelt upphört i och med att tvåstatslösningen aldrig uppfyllts. I årtionden har nyheterna rapporterat om hur palestinierna fördrivits från den plats där de brukat sin jord och bedrivit handel i generationer. Människor med familjehistorier om förintelse från andra världskriget fördriver nu sina landsmedborgare till ett liv i flykt.

Den här romanens språk är mjukt trots smärtsamma scener som varje nyhetskonsument redan känner till. I mina ögon har författaren lyckats balansera allt som krossas med människors hopp. Vapenförsedda händer kan inte fylla människorna med ljus men det kan kulturen, där litteraturen är ett av möjliga uttryck.

Verkligheten i ett annat land kan mycket väl fångas mellan pärmarna på en bok. Jag kunde nog ha sagt detta till mannen som sade att man inte kan lära känna ett annat land genom att läsa böcker. Tyvärr låter sig inte allt formuleras i all hast och därför går mannen i fråga än idag ovetande om vilken uppfattning jag har i frågan.

Dorthe Nors "Rymd"

Nadja Gollbo — Wed, 13 May 2026 22:00:42 +0000

Gunn Haven, eller Professorn som hon kallas, har flyttat ut till Magnas hus på den danska landsbygden. Hon går med riktning i steget, till vakttornen som finns däromkring, till ängarna och hagarna, för att stirra upp mot natthimlen. Det är vad hennes yrkesliv handlar om: stjärnorna, gammastrålarna och alltings början. Men vad som var tänkt att bli en tillvaro för Gunn att arbeta på Verket, blir något annat. Det blir dagar av tänkande, strövande i bygden och ständiga inkräktanden från byns invånare, vare sig det handlar om en dispyt om privata ägor eller besök från den rostluktande tonårsflickan Jenny. Det ska visa sig att Gunn som levt med blicken mot himlen större delen av sitt liv, kommer tvingas sänka den marknivå.

Dorthe Nors Rymd handlar om att leva instängd i murar man själv har satt upp, och plocka ner dem sten för sten. Nors, som är internationell erkänd och finns översatt till 25 språk, skriver stramt och med meningar som pendlar mellan tanke och handling:

Vi måste vara som redovisningskonsulter: Data kan bara tolkas trovärdigt om man inte förivrar sig, och där hade hon hinkens handtag i handen.

Vi får följa Gunn under vårhalvåret och i takt med att världen tinas upp verkar Gunn också göra det. Hon hanterar en tillvaro där hon vill fortsätta ta hand om honom som hon kallar ”pojken”, men samtidigt vet att hon måste släppa taget om – han är vuxen nu, och dessutom är han inte hennes. Gunns minnen från barndomen sipprar in i nuet, hennes blick på omvärlden är avvaktande och ibland avslagen: Gunn är en kvinna som, kan man läsa både på och mellan raderna, har blivit sviken av andra människor och som har behövt vända sig till mätbara fenomen och storheter som, i alla fall på pappret, får mänskliga relationer och problem att bli små. Under denna vår i sin gammelfasters hus lär hon sig dock att ingen människa är en satellit, och att moderskap – eller i alla fall mentorskap – kan komma i olika former.

Tyvärr är det irriterande att befinna sig i Gunns huvud, eller i alla fall i Nors skildring av hennes tankevärld. Rörelserna från det inre till det yttre, upphackandet av språket, Gunns utstuderade sätt att hantera övermäktiga känslor genom att kasta ur sig ”Betelgeuse” i tid och otid skaver och tar fokus från de teman som trots allt är stora och viktiga i den här boken. Dessutom går det för långsamt, är för långdraget. I slutet är man glad för Gunns skull när hon tycks ha kommit över sin ensamhet, men också lite för sin egen skull. Hennes tankeflöde har pågått länge då, äntligen händer något som är viktigt på riktigt.

Sven Delblanc "Grottmannen"

Mattias Lahti Davidsson — Sun, 10 May 2026 22:00:31 +0000

Grottmannen från 1977 är en politisk roman, vilket passar ett valår som detta. Temana som utforskas är flera. Moderniteten som gör människan vilsen. Individualismen som slår sönder familjen. Fadersrollen i ett allt mer jämställt samhälle. Villkoren för ”kulturarbetare” och konstens förflackning i en marknadsekonomi.

Men det tema jag fastnat för är invandrarens mellanförskap. Det är ju ett aktuellt ämne så det förslår. Föreställningar om migration är den fråga som på bara ett decennium radikalt ändrat styrkeförhållandena i riksdagen. Romanens huvudperson Sebastian Delfine är en tredje generationens svensk-italienare. Han är född i Sverige och har en mamma som med nutida terminologi skulle benämnas ”etnisk svensk”. Han är utbildad och yrkesverksam här. Sverige och det svenska modersmålet är hans enda tillgångar, men trots det tvingas Sebastian att betrakta födelselandet och dess invånare så att säga utifrån.

Jag har aldrig känt mig hemma, inte här, inte i Italien. Jag är född här, det är sant, jag är invandrare av tredje generationen, jag har arbetat och gjort mina ”medborgerliga skyldigheter”, men jag kommer aldrig att känna mig hemmastadd och välkommen, knappt ens tolererad, om jag inte kallar mig Eriksson och diktar ihop en ny identitet åt mig.

Sebastian minns hur det skreks ”gipskatt” efter äldre släktingar i samband med födelsedagsfiranden på den sörmländska landsbygden. Han har själv mobbats i skolan för sina sydländska drag och har anledning befara att sonen Henrik går igenom samma eklut.

Du ser ut som en främling, och som jag har väl också du fått smaka på det vulkaniska främlingshat som kokar under ytan i detta svenska samhälle.

I nutida politisk debatt används begreppet utanförskap flitigt. Antingen är man inne eller ute, etta eller nolla, enligt den underliggande logiken. Begreppet tycks ha ett starkt förklaringsvärde för majoritetsbefolkningen som saknar anledning att reflektera närmare över ursprung.

Men frågan är om våra medmänniskor med invandrarbakgrund finner ordet särskilt träffsäkert? Känner de sig ensidigt antingen innanför eller utanför? Sebastian Delfine tycks vara varken eller. Begreppet mellanförskap förekommer ibland, särskilt när människor med migrationserfarenheter själva tar till orda. Det är mer rimligt. Men vilken möjlighet ges dagens invandrare till ett både och (eller, för den delen, ett varken eller)? Sven Delblanc gestaltar protagonistens plikt både som modern svensk man och som den sista, nej! näst sista, av släkten Delfine.

Min mor ville ha mig till svensk och protestant, hon ville lyfta från min hjässa den förbannelse hon fruktade mest: detta att vara en förhatlig främling, en papist, en Delfine. Pappa Puccio hade i hennes ögon brutit mot det första budet i trälarnas lag – du ska vara som andra! Och detta kunde hon aldrig, aldrig förlåta min far. Nej, det kunde den svenska kvinnan inte förlåta Giacomo Delfine.

Migrantens öde skulle kunna beröra oss och gör det väl också i någon mån på personlig nivå. Med lite inlevelseförmåga kan vem som helst förstå att många har det tufft. Se på harmen som väckts av tonårsutvisningarna! Men dagens migrationspolitik är i grunden avvisande. Visserligen medger den att några invandrare kan komma att accepteras. Men i så fall på nåder. Villkoren är flit och att man inte ligger någon till last. Sådan är nämligen den svenska självbilden. Man ska kunna vårt språk och anamma de svenska värderingarna, trots att de sistnämnda kan vara nog så svåra att fastställa, även för en etnisk svensk.

Migrationspolitiken har genomgått en metamorfos de senaste tio åren. För inte så länge sedan hade vi, som är ett av världens mest välmående folk, moralisk skyldighet att hjälpa flyktingar, tyckte vi. Dessutom fanns det behov av arbetskraft. Nu är det helt andra tankegångar som styr. Eller känslor, snarare, för fakta är att UNHCR årligen räknar med allt fler flyktingar i världen. Sverige är alltjämt ett av världens rikaste länder. Fakta är även att arbetsgivarna högljutt signalerar behov av arbetskraftsinvandring. Ändå bygger den tongivande politiken på attityden att utlänningar bara för med sig problem. Förvissningen är att Sverige inte har några moraliska förpliktelser samt att det är utlänningarna som behöver oss, inte tvärtom.

Det är av vår goda vilja som någon tillåts att stanna. Den främling som beviljas uppehållstillstånd bör visa underdånig tacksamhet. Kravet alstrar inte sällan paradoxal revanschlusta. Redan på 1970-talet kunde den väckas hos en invandrarson som Sebastian Delfine, framskriven av Sven Delblanc.

Jag svällde av triumf över min bragd. Att se svenska kvinnor i hjälplöst beroende, bleka, gråtande (…) Jag var en styvson som levde på nåder hos denna kåta, övergödda kvinna som var Sverige. Jag ville tacka för nåden genom att ta moder Svea på salongsmattan. (…) En otacksam slyngel ville jag vara – en Delfine!

Men Sebastian snärjer själv in sig i ett beroende till en kvinna, en svenska. Sådan är kärleken! Romanens erotiska skildringar hör till de mer realistiska och osminkade i svensk skönlitteratur. Med kärleken kommer revanschbegäret av sig.

Den enda kvarvarande äldre släktingen, farbror Giovanni, är dock fortfarande en förförare av rang. Otaliga, förstår läsaren, är de svenskor som fallit för hans sydländska charm. Denne ”nanni” är också den siste Delfine som kom att döpas i Pisa, en släkttradition.

En enda gång kom han dit som vuxen, en storögd svensk charterturist. Han sökte minnen han inte ägde, en känsla som bara fanns i familjens mytologi. Han sa just ingenting efteråt, men jag tror han var grymt besviken. Men hur ska den verklighet se ut, som motsvarar en myt, en sekellång dröm? Familjen Delfine var som judar i diaspora, deras Pisa ett hägrande Jerusalem. Vad återstår av drömmarnas stad? Bara en klagomur, där du kan luta ditt huvud. Bara besvikelse.

En sådan olycka! Ej välkommen där man är född (”åk hem”). Inte heller hemmahörande där släkten en gång hade sitt ursprung. Så blir mellanförskapet ett dubbelt utanförskap. För att mottagarlandet Sverige visar sig så ogint och ursprungslandet är för fjärran. Jag skulle tro att många ”nya svenskar” känner sig precis så som Sebastian och Giovanni i Grottmannen.

Nyligen kom Anders Johnsons bok Garpar, gipskatter och svartskallar – Invandrarna som byggde Sverige ut på nytt. Men nu är undertiteln bokens egentliga titel. Invandringens historia sträcker sig förstås tillbaka till tidernas begynnelse. Främlingsfientlighetens historia likaså! Bara det faktum att det finns rasistiska skällsord som garp och gipskatt som hunnit falla i glömska, bär syn för sägen. Vi svenskar dras med en anrik rasism. Måltavlan har varit finnar, samer, romer, judar, italienare, turkar: you name it. Det som är nytt är att rasismen nu kan omvandlas till partipolitisk framgång. Något sådant var otänkbart när Sven Delblanc skrev Grottmannen. Lärdomarna från andra världskriget och Förintelsen hade ännu inte hunnit blekna. Inte heller arbetarrörelsens solidariska internationalism.

Grottmannen är en rik roman och ett exempel på att Sven Delblancs texter allt jämt har aktualitet. Här har jag koncentrerat mig på ett tema, invandrarens möte med ett inskränkt Sverige. Men det finns som sagt många fler. Vid romanens tillblivelse var Sven Delblanc sysselsatt med att skriva manus till teveserien Hedebyborna som hade premiär 1978 och som bygger på romansviten som nämns i Tidöregeringens kanon-betänkande. Som av en händelse är även Sebastian Delfine yrkesverksam som manusförfattare. På Filminstitutet. Det är dråpligt hur romanhjälten återkommande karakteriserar sitt värv som rena rama prostitutionen.

Ett annat spår är hur Sven Delblanc använt sin egen släkt på fädernet som modell för familjen Delfine. Pappan Sigfried Delblanc var verkligen en migrant som aldrig fann sig tillrätta. Barndomsminnena i Livets ax är tänkbar parallelläsning så skola åtskilligt bliva uppenbarat!

Malin Johansson "Hornsplitter"

Anna Liv Lidström — Wed, 06 May 2026 22:00:22 +0000

Det finns romaner som inte riktigt vill bli lästa rakt framifrån. Jag märker det redan efter några sidor. Hornsplitter lutar sig lite åt sidan, som om den väntar på att jag ska justera blicken innan den öppnar sig. Och när den väl gör det är det inte med någon dramatisk gest, utan med en envis, lågmäld intensitet som kryper in under huden.

I centrum står Lo Björn, journalist, som återvänt till Glommersträsk. Det är en återkomst som inte handlar om att hitta tillbaka, utan om att konfrontera en plats som både är djupt bekant och märkligt främmande. Modern finns kvar i hennes liv, men på avstånd. Relationen mellan dem är lika frostig som landskapet utanför. Det är som om hela bygden håller andan, och Lo rör sig genom den med en blandning av yrkesmässig iakttagelse och personlig desorientering.

Det är här romanens handling tar fart. Glommersträsk är splittrat av en infekterad konflikt kring Vithatten. Ska berget bli hem åt en gigantisk turistälg – Stoorn – eller åt vindkraftverk som lovar framtidstro? När ett sprängdåd plötsligt skakar bygden och lämnar en person död kastas Lo in i en virvel av misstankar, tystnad och lokala lojaliteter. Samtidigt väcks minnet av en ung kvinna som försvann flera år tidigare, och en detalj i ett gammalt reportage av Lo får en mamma att tro att det kan vara det första livstecknet på sju år. De två spåren, sprängningen och försvinnandet, börjar långsamt flätas samman och Lo blir både den som undersöker och den som dras allt djupare in i det hon försöker förstå.

Samtidigt dras Lo allt djupare in i skogen runt Glommersträsk. Det är inte en skog som bara är skog. Den bär på något, en sorts uråldrig närvaro som romanen aldrig förklarar men som hela tiden känns. Lo försöker förstå vad som händer omkring henne, men varje försök att skapa ordning glider undan. Det är som om hennes kropp vet mer än hon gör, och som om platsen vill något av henne.

Det är i den här växelverkan mellan det konkreta och det gåtfulla som Hornsplitter hittar sin form. Handlingen är tydlig nog för att bära läsaren framåt. En återkomst, en sprängning, en bygd i upplösning, en gammal försvinnandehistoria som vägrar släppa taget. Men den är också tillräckligt öppen för att låta det mytiska sippra in utan att det blir ett genrebrott. Jag tycker om hur Johansson låter Lo fortsätta vara journalist även när hennes verktyg inte längre fungerar. Hon fortsätter registrera, fortsätter försöka förstå, men tvingas samtidigt acceptera att vissa saker inte låter sig förklaras.

Språket är tätt men inte tungt. Johansson skriver med en precision som gör att varje mening känns avvägd utan att bli tillrättalagd. Det finns en råhet här, en vilja att låta det obekväma få ta plats. Samtidigt finns en poetisk ton som gör att även de mest kroppsliga scenerna får en skör skönhet. Jag uppskattar särskilt hur romanen låter det fysiska och det mytiska glida in i varandra utan att förklara varför.

Det är inte upplösningen i sig som är det viktiga, utan vad den gör med Los relation till sig själv och till modern, den människa som fortfarande finns i utkanten av hennes liv. Vad händer när platsen inte längre är neutral mark. När arvet, både det biologiska och det emotionella, börjar kräva sin del.

Det är i de frågorna Hornsplitter hittar sin tyngd. Johansson skriver fram en värld där det mänskliga och det mer än mänskliga inte är motsatser, utan två sidor av samma rörelse. Och hon gör det med en säkerhet som är ovanlig i en debut.

Det är en roman som inte ropar, men som stannar kvar. Som en dov ton i bröstet. Som en känsla av att något just har förändrats, utan att jag riktigt kan säga vad.

Lise Tremblay "Judiths syster"

Nadja Gollbo — Wed, 22 Apr 2026 22:00:14 +0000

Judiths syster ska kanske få åka till Montréal och vara bakgrundsdansare på Bruce et Les Sultans avskedsturné. Det är det mest fantastiska som Judiths vän, tillika jaget i Judiths syster, kan tänka sig. Det är sommaren innan hon och Judith ska börja på högstadiet, och i deras sömniga hemkvarter händer ingenting särskilt bortanför vardagens lunk: jagets mamma får ständiga utbrott, jaget slukar böcker om Brigitte som lever ett fint liv i Paris och hon går på softbollmatcher varje fredag för att spana på lagets snygging tillsammans med Judith. Det är inte ett liv som kan mäta sig med Judiths syster Claires spännande tillvaro. Ändå tycks allt ha förändrats när sommaren är över – för Claire, för Judith, för jaget och för många andra i kvarteret.

Lise Tremblay skildrar ett till synes sömnigt 60-tal i Chicoutimi, en liten stad i norra Québec, ur ett perspektiv som känns så intimt och realistiskt att det nästan är som att läsa en dagbok. Här finns många likheter med flera av Annie Ernauxs böcker; flickan på gränsen mellan barn och vuxen står i centrum, perspektivet är nära, språket enkelt men inte simpelt – med små detaljer lyckas Tremblay, liksom Ernaux, fånga det stora i det lilla livet: tillvaron som pågår, i all sin tristess och detaljrikedom, medan samhällsförändringar gradvis förskjuter premisserna för den.

Judiths syster handlar på en övergripande nivå om kvinnor och deras levnadsvillkor i en särskild tid och på en särskild plats, men kärnan i berättelsen är oberoende av både tid och plats. Tremblay skildrar det evighetslånga sommarlovet före högstadiet med allt vad det innebär – tristess, väntan, drömmar, att ligga och läsa i timmar bara för att det inte finns något annat att göra, att umgås all vaken tid med en nära vän, att söka spänning på de få platser där spänning finns: i berättelserna om en storasyster som är kvarterets skönhet, i publiken till softbollmatcher där en snygg kille står på planen, i skvallret om grannfruarna. Som kontrast till sommarlovets frihet finns den ständiga plikten som kommer av att vara en ung flicka: att ta hand om hemmet och sina syskon, arbeta för att få extrapengar, ställa upp när modern eller någon av grannfruarna behöver hjälp. Mitt i allt ska man dessutom försöka få fatt i vem man själv är och vill vara. Tremblay skriver med varsam och precis hand fram denna särskilda tid i livet och lyckas sömlöst väva in ett helt kvarter av kvinnoöden, där Claire är den röda tråden, den starkast lysande stjärnan. Och så falnar hon.

Mest av allt handlar Judiths syster kanske om att växa ur sin idol under loppet av en sommar och slå in på en annan väg i livet, inte för att man själv nödvändigtvis har fått en omvälvande insikt, utan för att ens mamma har varit klok nog att inse att världen håller på att förändras – och envis nog att bädda rätt för sin dotter som ska leva som kvinna i denna nya värld.

dagensbok.com » Roman

Chatarina Holmberg "Omvägar"

Similar Posts:

Frida Gråsjö "Ett annat ord för mord"

Similar Posts:

Hannele Mikaela Taivassalo "InSanatorium"

Similar Posts:

Katrine Nedrejord "Sameproblemet"

Similar Posts:

Coco Mellors "Systrarna Blue"

Similar Posts:

Rachid Benzine "Mannen som läste böcker"

Similar Posts:

Dorthe Nors "Rymd"

Similar Posts:

Sven Delblanc "Grottmannen"

Similar Posts:

Malin Johansson "Hornsplitter"

Similar Posts:

Lise Tremblay "Judiths syster"

Similar Posts: