När hon berättar det för sin pojkvän Kevin blir han inte alls så ställd och upprörd som hon förväntar sig, eller som hon själv är. Istället ställer han sig på knä och plockar fram en ring. Han är väl förberedd, och så småningom kryper det fram att det här faktiskt varit en plan från hans sida. Desperat inför risken att förlora Veronica till ett fint collage långt bort har han på fyllan stuckit hål i en kondom. Han tycker till och med att han är romantisk.

Veronica håller inte med, men tyvärr står inte heller lagstiftningen på hennes sida. För att kunna göra en abort utan sina konservativt kristna föräldrars medgivande visar det sig att hon måste åka nästan 160 mil, en 14-timmarsresa genom flera delstater. Och hon har inte ens en bil.

Så kommer det sig att Veronica rekryterar sin före detta bästa kompis Bailey som chaufför. Bailey är en betydligt avigare tonårstjej än den präktiga Veronica. Det är kanske inte konstigt att de glidit isär – men det blir också snart uppenbart att de har roligt ihop. Tillsammans ger de sig ut på ett riktigt road movie-äventyr, fullt av galna möten, skräpmat, skrålande till bilradion och nästintill oöverkomliga hinder i vägen.

”Soon to be a movie” står det på min lite daterade utgåva av Jenni Hendriks och Ted Caplans roman. I själva verket stötte jag först på berättelsen som film, och slogs av dess på en gång tokroliga charm, varma vänskapsskildring och angelägna budskap om reproduktiva rättigheter. I jämförelse med boken är dock filmen en liten smula tamare. I romanen finns en skärpa i karaktärernas mörkare sidor, och inte minst i det amerikanska samhällets djupt polariserade inställningar till abort som den annars mycket lyckade filmatiseringen delvis slarvar bort.

Men ja, det är fantastiskt att man kan skriva på en gång så här dråpligt, vasst och varmt om rätten till abort, en fråga som ju knappast blivit mindre aktuell sedan romanen först kom ut. Alltfler kvinnor kommer att behöva göra långa, omständliga, kanske till och med omöjliga resor för att själva få bestämma över sina kroppar och huruvida de vill bli föräldrar eller inte. Alltfler kommer att vara utelämnade till mer eller mindre pålitliga partners godtycke och infall. Alltfler står skyddslösa inför politiker och aktivister som anser att det är orimligt att staten ska reglera deras egen användning av skjutvapen, men att samma stat bör kontrollera kvinnors sexualitet och reproduktion.

Tillsammans med Veronica och Bailey skulle jag gärna vilja sätta ett stadigt knä i skrevet på dessa människor.

Similar Posts:

• Från teveserie till långfilm till roman
• Gravvnojja 1973
• Om traumat är trippelmordet eller bara tonåren ..?
• Att ta ansvar för sina (icke)barn
• Hemligheter, lögner och näthat

Den senare är en riktig tegelsten, i flera bemärkelser – det är nästan 700 sidor av Europas allra mörkaste historia. Texten är, precis som i Bänkpress och Ökendykarna, indelad i kortare, numrerade avsnitt, så på så vis är den upplagd för att kunna tas in i mindre portioner. Det är nog bra, för Lindqvist väjer inte för något i den våldsamma, avtrubbade, överslätande historia som är vår.

Utrota varenda jävel har en reseskildring som ramberättelse, där Lindqvist tar sig med buss genom Sahara, från Elgoleah (numera El Menia) i Algeriet till Zinder i Niger, med ett antal stopp på vägen. Resan är en ständig kamp mot sanden – i ansiktet, ögonen, att hålla den borta från packningen och framför allt datorn och disketterna (boken är från tidigt 90-tal) – och ännu mer från rädslan. Går man vilse i en sandstorm behöver man inte gå långt för att det ska innebära slutet.

Resan blir dock aldrig mer än ett ramverk, en av flera ledstänger när Lindqvist tar oss med i historiska återblickar kopplade till de olika platserna och tidigare resenärer, och därifrån smidiga hopp till ytterligare andra platser och personer i den europeiska historien i Afrika.

Framför allt får vi följa med på en annan resa med en annan europeisk författare när Lindqvist presenterar den polsk-brittiska författaren Joseph Conrad, med allt från Conrads ursprung, hans tidigaste resor som sjöman, hans längtan efter sammanhang och vänskap. Och hans förfäran över den våldsamma rasism han blev vittne till under sina resor, och hur han skrev Mörkrets hjärta. Boken växer fram i ett sammanhang, som en kommentar i en pågående debatt, där det europeiska våldet nästan (men inte helt) undantagslöst ursäktas, slätas över, motiveras.

”Du vet redan tillräckligt” hävdar Lindqvist. ”Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Utrota varenda jävel är späckad med specifika historiska uppgifter som jag inte kände till tidigare, men visst har Lindqvist rätt, att vi även utan hans bok vet tillräckligt.

Utrota varenda jävel visar hur nazismens grymma idéer varken uppstod i ett vacuum eller är en anomali i ett i övrigt fredligt-demokratiskt Europa. Alla nazismens idéer och metoder hade redan utvecklats av européer av olika nationalitet, och mycket hade även beprövats bland människor som rätt konsekvent hänvisades till som ”lägre stående”.

Om Utrota varenda jävel fokuserar på den rasism som europeisk självbild och imperialism vilar på, så skärskådar Nu dog du istället massförstörelsevapnens framväxt. Det krävs återigen en hel del resonerande och mästerligt överslätande hos upphovsmännen, européerna alltså. Det är skrämmande hur smidigt och effektivt det fungerar.

Nu dog du är uppbyggd på ett ovanligt sätt, där läsaren kan följa de (återigen) korta textavsnitten enligt en snitslad bana. På boksidorna följer texterna en kronologisk ordning, men läsaren guidas att ta sig an dem i en annan, tematisk turordning. Det låter kanske invecklat, men fungerar bättre än väntat. Och det känns passande till ett så kaotiskt innehåll som krig och förintelsevapen är.

Både Utrota varenda jävel och Nu dog du är fantastiskt välskrivna. Lindqvist sammanställer en otrolig mängd information men utan att det blir tradigt eller överlastat. Tvärtom lyckas han framställa det på ett engagerande och mänskligt sätt, med hög språkkänsla. Det finns så många skäl att läsa den här boken, men det kan vara nödvändigt att läsa en bit i taget för att orka ta till sig allt.

Nu ska jag ta en paus innan jag tar mig an Raoul Pecks HBO-serie Exterminate All the Brutes, som bland annat är baserad på Lindqvists bok.

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• ”Inte ens skönheten är alltid något fult”
• Fel premiss får helheten att halta
• Att vidga sina vyer
• Skräcken! Skräcken!

Eftersom jag var tämligen utled på covid-19 och dess verkningar kunde jag inte undgå att provoceras av den privilegierade författaren på 70 plus, som hade möjlighet att dra sig undan och leva i välmåga med läsning och promenader, men likväl hade mage att beklaga sig. Även om Mazzarella själv i sanningens namn också pekar på den skam hon känner över att på många sätt ha det väl förspänt.

När jag nu läser boken igen har det mesta återgått till det normala i samhället och jag märker att jag kan bedöma texten mer nyanserat. Frustrationen hos 70-plussarna, som blev utpekade och fick sin rörelsefrihet begränsad tycks mig mer begriplig.

Från höst till höst handlar dessutom om mycket mer än reflektioner kring pandemin. Inte minst berörs ett ämne som upptagit Mazzarellas tankar i två decennier vid det här laget. I essäböcker som Då svänger sig sommaren kring sin egen axel (2000), Resa med rabatt (2010) samt Solkattens år (2015) vänder och vrider hon på åldrande och livets gång. Hon har i romanens form även porträtterat Finlands första kvinnliga professor Alma Söderhjelm som gammal jämte författaren Zacharias Topelius på ålderns höst.

Mazzarella känner sig främmande i den av samhället tilldelade åldringsrollen. När ett brev från en frivilligorganisation dimper ned i brevlådan tar hon genast för givet att man vill att hon ska ställa upp och besöka åldringar. Först så småningom trillar poletten ned och det går upp för henne att det i stället är hon som är det tilltänkta objektet för omsorgerna.

Merete Mazzarella och hennes man (L. kallad) tillhör fyrtiotalisterna, en generation som har rykte om sig att inte gärna vilja kännas vid sin ålder. Tills pandemin slog till levde paret ungefär som före pensionen. Något som förmodligen kan fungera om ens yrkestitel är författare respektive filosof.

Mazzarella beskriver hur hon lever med en ständig känsla av tidsbrist. Inte undra på, tänker jag, då bådas almanackor är fulltecknade med föreläsningar, seminarier, författarframträdanden, resor, luncher och middagar med mera. Hon träffar läsare på bokmässan och föreläser för läkarstudenter i Göteborg. I november flyger Merete och L. till Australien för att hälsa på goda vänner. Besöket blir rumphugget, då de australiska skogarna brinner för fullt och de tvingas att hålla sig inomhus. Merete reser därefter till Reykjavik för att föreläsa på universitetet. Planerna på en släktträff i Canterbury i mars börjar också ta form.

Men mars månad ska visa sig bli avbokningarnas tid och snart gapar almanackans sidor plågsamt tomma. Paret lämnar Helsingfors och beger sig till lägenheten i det pittoreska Ekenäs. Mazzarella inser att det är viktigare än någonsin tidigare att iaktta, reflektera och dokumentera det som händer.

En tudelning uppstår i samhället mellan de som har för mycket att göra och de som har för lite. De senare anses inte ha rätt att beklaga sig. Moralismen ligger i luften. Den invanda föreställningen om att äldre människor är en homogen grupp är också hart när omöjlig att rucka på.

Varje morgon inleds med tidningsläsande, vilket inspirerar Mazzarella till att resonera kring samtida företeelser som Trump, det amerikanska valet, Brexit, krig, flyktingkrisen, tiggeriet, klimatkrisen, polisvåldet mot afroamerikaner i USA med mera. Den intensiva coronabevakningen i media skapar ett beroende. För läsaren är det intressant att bli varse skillnaden mellan det finska och det svenska sättet att hantera krisen.
Mazzarella kommer också in på begrepp som tid och nostalgi. Dessutom delar hon frikostigt med sig av barndomsminnen och berättar om möten med människor av alla sorter.

Till sist kan jag bara instämma med den skolvaktmästare som Merete Mazzarella stötte på då hon var inbjuden som talare till en fortbildningsdag för sjuhundra österbottniska lärare i Vasa. Han sa: “Min fru och jag har ett uttryck: ‘Den människan är en sån människa som man skulle kunna dricka kaffe med.’ Du är en sån människa som man skulle kunna dricka kaffe med.” Kan det sägas bättre?

Similar Posts:

• Essäer om livets mening
• Resans sköna konst
• I åldrandets stund
• ”Berätta om” eller bara ”berätta”?
• Är jag den jag tror jag är?

Till formen består båda delarna av numrerade textavsnitt, även om de i Bänkpress är kortare och Ökendykarna är indelad i ett antal övergripande avsnitt, tillägnade olika platser och idéer. Båda delarna utgår också från författarens egna, personliga erfarenheter och varvar dessa med historiska personer, både ur verkligheten och från litteraturen.

Bänkpress handlar om, just det, träning och kroppen – om hur träning som fenomen uppkommit och utvecklats historiskt och i olika kulturer, hur det uppfattas kulturellt och hur det kan påverka en människa och omgivningen.

Vissa avsnitt är bara några rader långa, medan andra är essäer på upp till några sidor. En del är faktabaserade summeringar, ofta med tillhörande bilder (för övrigt en av höjdpunkterna med boken – vem gillar inte att bläddra i sidor med Leonardo da Vincis människokroppsstudier, 1800-talets träningsapparater eller vad sägs om utdrag ur Mercurialis träningshandbok från 1569?), medan andra leder till mer filosofiska funderingar, som ”3. Ökenspegel”:

I bänkpress i dag blåser en sandstorm upp. Det är den som brukade blåsa i min barndom, just innan jag somnade. Den omger mig, där jag ligger på bänken, som ett vinande, bitande töcken.
Då står jag plötsligt vid stranden av en speglande sjö.

I Ökendykarna tar Lindqvist oss med på en resa till Sahara, som utgår från den gamla pojkdrömmen om äventyr till främmande land. Till en början beskrivs europeiska ”erövringar” och inhemska folks ”uppror”, men mot slutet av boken kommer äntligen mer klarspråk kring det koloniala våldet:

Ingen hade bett de franska officerarna att erövra Laghouat eller Zaatcha. Långt mindre hade man bett soldaterna att massakrera befolkningen. Ingen tvingade dem till det. Nej, det räckte med att ingen hindrade dem. De fick helt enkelt ett tillfälle som de inte kunde motstå.
[…]
Kolonierna var för dem alla en arena där de fick leva ut allt det, som inte var socialt accepterat i deras hemländer.

Hela vägen fram till de här tankegångarna handlar dock främst om Antoine de Saint-Exupéry, Michel Vieuchange, Pierre Loti, Isabelle Eberhardt och André Gide – alltså en rad olika europeiska äventyrssökande besökares perspektiv, på den öken som de visserligen dras till och fascineras av, men ständigt upplever som främmande och utmanande.

Lindqvist pekar ut för läsaren, eller om det är sig själv (eller både och), att ingen av de (europeiska) författare som nämns verkligen gestaltar den koloniala terrorn. Men det beror kanske på vem man lyssnar på, vem det är man låter komma till tals?

Under resan möter Lindqvist många personer, vars röster träder fram ur hans text. Näst intill genomgående är det europeiska personer som får framträda med namn, medan lokalbefolkningen nämns i kortare passager som ”en kvinna”, ”ett barn”, ”en äldre man”. Om man reser genom en plats och inte pratar mer ingående med dem som lever där och vars släktingar har levt där i generationer, utan bara närmar sig platsen filtrerad genom europeiska besökares perspektiv, så är det nog inte så konstigt att lokalbefolkningens perspektiv, varken på platsens historia eller upplevelsen av platsen i sig, inte får så mycket utrymme. Deras berättelser kanske inte finns (eller fanns då) i europeiska bokaffärer, men det är ju inte detsamma som att de inte finns.

Det kan tyckas att Bänkpress, med dess fokus på träning och kroppen, och Ökendykarna, som är en reseskildring om Sahara, är två helt olika böcker, vilket också visualiseras på nyutgåvans omslag med en pil som pekar uppåt för skivstångens rörelseriktning och en pil som pekar nedåt mot vattnet i en brunn. Men förutom att båda delarna så tydligt är en och samma berättares personliga reflektioner så kan de båda även ses som en slags reseskildringar – inte bara i gymmens värld eller i Sahara, utan framför allt i det mänskliga livet.

Similar Posts:

• Ordet Europa betyder mörker
• Att närma sig det obegripliga
• Flytande men skarpt
• Lysande om mörk historia
• Vår export av det civiliserande våldet

Idag, när vi sitter med facit i hand, är det lätt att förvånas över att Tyskland var ett populärt land att besöka på 1930-talet, ända in på knutarna till andra världskrigets utbrott. Inte ens Hitler lyckades ta kål på den djupt rotade kärleken till det tyska kulturarvet med storheter som Bach, Beethoven, Wagner, Goethe, Kant och Schiller. Därtill hade tyskarna rykte om sig att vara gästfria, deras medeltidsstäder synnerligen pittoreska och ölet billigt och skummande.

Den brittiska författaren Julia Boyd försöker i Turister i Tredje riket: vittnesmål från nazismens framväxt besvara frågan hur det kom det sig att så många besökare fascinerades av nationalsocialismen. Hur lätt var det egentligen att genomskåda all propaganda och se bakom de välputsade fasaderna?

Författaren har gjort djupdykningar i arkiv och bibliotek och fiskat upp intressanta, skrämmande eller rentav rörande vittnesmål. Här återfinns utdrag ur brev, tidningsartiklar, reseskildringar, intervjuer med mera mellan åren 1919 och 1945. En närmast överväldigande mängd röster tillhörande journalister, studenter, diplomater, politiker och idrottsmän blandas med författare, affärsmän, musiker och turister. Kända personer, som Samuel Beckett och Sven Hedin, samsas med okända. Britter och amerikanska medborgare är i klar majoritet.

Antisemitismen var utbredd även utanför Tysklands gränser och de journalister som tog bladet från munnen och rapporterade om judehetsen fann, åtminstone före 1937, att deras texter inte sällan censurerades av misstrogna redaktörer. Behandlingen av judarna ansågs av många vara en inrikespolitisk fråga. Så länge som ordning och reda rådde och kommunisterna hölls stången tycktes detta vara gott nog. Man hade första världskriget i färskt minne och valde helt enkelt att blunda för oförrätterna.

Faktum är att många utlänningar – inte minst ur överklassen – hyllade Hitler, åtminstone till en början. Vi får bland andra läsa om Unity Mitford (en av de sex märkliga Mitfordsystrarna), som formligen dyrkade marken som Führern gick på och närmast betedde sig som en sentida groupie. Kanske bländades besökarna av all pompa och ståt, något som kulminerade under partidagarna i Nürnberg mellan 1933 och 1938, då storhetsvansinnet med parader, processionståg, banketter och fyrverkerier inte visste några gränser.

Efter det att bokbålen flammat i universitetsstäderna 1933 blev turisterna mer och mer avvaktande och nazisterna såg sig nödgade att sätta igång en propagandakampanj för att locka dem tillbaka. Utlänningar var välkomna att besöka koncentrationslägren, men duperades inte sällan av att utklädda vakter agerade fångar. Varje resenär fick mot slutet av 1930-talet ta ställning till om hen var beredd att heila eller ej. Enligt Boyd kunde det i vissa lägen stå en dyrt att låta bli.

De tyska kvinnorna uppmanades att fimpa cigaretterna, lägga läppstiftet på hyllan, bli hemmafruar och föda massor av barn. Det gällde att se välnärd och sund ut; modet föreskrev dirndl-kjolar och flätor. Den australiensiske diplomaten Arthur Yenker kunde 1934 konstatera att tyskarna blivit blondare sedan hans förra besök. Enligt författaren såldes också hela 10 miljoner flaskor hårfärgningsmedel det året.

Då de olympiska sommarspelen gick av stapeln 1936 i Berlin var den militära närvaron överväldigande och 10 000 hakkorsförsedda flaggor vajade för vinden. Från den imposanta olympiastadion, som rymde 100 000 åskådare, blickade bland andra svenskar prins Gustaf Adolf, vår nuvarande kungs pappa. Att alla spår av antisemitism tillfälligt avlägsnats ur gatubilden innebar en högst tillfällig lättnad för Berlins judar.

Jag måste tillstå att jag till en början kände mig lätt vimmelkantig av överflödet av namn och korta berättelser, men vande mig efter ett par kapitel vid framställningssättet. En del namn återkom också under läsningen. Det kan likväl vara klokt att dela upp läsningen i etapper.

Den svenska titeln Turister i Tredje riket, som låter det lätt naiva intrycket av ordet turist kollidera med den ondskefulla klangen i Tredje riket, är klockren, även om originalets titel Travellers in the Third Reich bättre täcker in besökarnas mångfald.

Läs en viktig och informativ bok, som med sin alldeles egen vinkling, väl försvarar sin plats i den ständigt svällande bokhyllan med böcker om andra världskriget.

Similar Posts:

• Hitlers folkstat
• Drömmen om det storgermanska riket som gick i kras
• Att krypa under huden på Goebbels
• Spökhistoria
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?

När vår berättare gör sig redo för att lämna huset, sittandes på en pall i trädgården i ett tillstånd mellan vakenhet och dröm, kommer Frukttjuvens stämma till honom. Hon frågar:
-Vad fattas er, min herre? Vad bekymrar er så? 
Det är enda gången i historien som Frukttjuven tilltalar honom personligen.

Vår första resenär i boken är lättad när han bestämt att uppbrottet ska ske – han har gått från tidsnöd till ha all tid på jorden och stressen har släppt.

Berättaren tar sedan tåget från Paris från Gare Saint-Lazare mot Picardie.

På tåget får han syn på Frukttjuven. Eller snarare en kopia av Frukttjuven för det kan omöjligt vara hon. Bara någon som är lik henne. Tågresan går mot Chars och höglandet norr om Paris.

Historien byter sedan berättarfokus och vi får istället följa Frukttjuven på hennes vandring norr om Paris. 

Vem är då denna Frukttjuv?

Hon kallas Alexia men heter egentligen något annat. Hon har nyligen återvänt från en flera månader lång resa i Ryssland. Hon är en orolig själ som stannar en natt i Paris för att sedan på nytt ge sig ut igen på en ny resa för att söka efter sin mor, Bankkvinnan, som i sin tur sökte efter Alexia.

Frukttjuven beskrivs som en vandrare, en person som inte kan vara på samma plats. Hon är dessutom vidskeplig vilket påverkar hennes varande. 

Jag som läsare blir nyfiken och följer hennes vandring via Google Maps – hittar byarna och floderna på karta och lever mig in i berättelsen och miljöerna.

Frukttjuven får sällskap av en pojke, en hund och även en katt under olika delar av vandringen.

Berättelsen är mycket drömsk och svår att få grepp om.

Handkes sätt att skriva får mig kasta om orden i huvudet och ibland känns det som om meningarna är skrivna baklänges. Jag funderar över vad Handke vinner han på detta säregna sätt att skriva? Förutom det uppenbara som var ett Nobelpris…

Boken är ett utmaning från första till sista sidan. Den tar tid att ta in och jag får iterera många stycken. Jag saknar att texten inte har bättre flow och jag har svårt att se det härliga i den här boken, att hitta läsglädjen.

Jag har tidigare läst Mitt år i Ingenmansbukten av Peter Handke och upplevde den som betydligt mer ordnad rent språkligt. Jag upptäckte att det var olika översättare av verken och det kan självklart spela in.

Frukttjuven är full av detaljrika miljöskildringar och mycket utav allt. Tyvärr ger den mer prestationsångest än glädje under läsningen.

Similar Posts:

• Ett liv som död
• Raljerande barmonolog
• Spår efter en familj
• Tidsresa till Paris
• Brevromanens återkomst?

Boken växlar mellan två tidsperspektiv, dels 1978, året då Elizabeth Sumner knackar på Julies fönster och ber henne följa med ut i den kaliforniska natten med alla dess förtrollande dofter, dels 2019 då Julie lever fångad i en villaförort med en man som hon aldrig riktigt har älskat och två utflugna döttrar som hon aldrig riktigt kommit nära. Nyhetsinslagen om att Elizabeth Sumner har rymt från fängelset slår ner som en mindre bomb i Julies tillvaro och får henne inte bara att minnas den där sommaren 1978 och tiden som följde, utan också till slut att bryta upp från sitt innehållslösa liv för att ge sig ut på vägarna igen.

Historien om Julie och Elizabeth är löst baserad på skolskjutningen i San Diego 1979 då Brenda Ann Spencer riktade ett gevär mot sin skola och fyrade av för att hon ”hatade måndagar”. I Clara Clementine Eliassons skildring av händelserna är inte skolskjutningen det som står i centrum, utan vad som hände innan. Det är en skildring av att vara ung och vilja slå sig fri, att upptäcka en vuxenvärld för första gången som på samma gång är full av möjligheter och faror, som glittrar och lockar men som också är smutsig och hotfull. Det finns även en vilja i boken att försöka närma sig människan bakom geväret; Elizabeth skildras genom Julies ögon och det som framträder, tydligare och tydligare genom boken, är en trasig människa utan någon i hela världen att luta sig mot förutom Julie. Vuxenvärldens totala svek skildras i bilder som inte går att värja sig mot, och även om fantasin om en road trip mot friheten kittlar, är det dessa bilder som stannar kvar; när verkligheten sipprar in i Elizabeths och Julies krackelerande luftslott.

Clara Clementine Eliassons språk är sinnligt, det finns nästan ett överflöd av beskrivningar av intensiva dofter och intryck, vilket drar läsaren in i stämningen som vibrerar mellan Elizabeth och Julie. Frågan är om det sinnliga hade kunnat tonas ner en aning, det blir nästan övertydligt att författaren vill spinna som ett glittrande, romantiserande nät runt sin berättelse. Något i upplägget med de parallella berättelserna skaver också, kanske hade de kunnat skalas av och lämnat kvar kärnan i berättelsen som är Julies och Elizabeths road trip. De andra bitarna blir lätt transportsträckor, som i vissa fall känns en aning repetitiva.

I stort är Mot San Fransisco fin läsning; det finns en påtaglig angelägenhet i Julies och Elizabeths relation och det ligger en ofrånkomlig spänning i att redan från början veta hur tragiskt det slutar för dem. Kopplingen till de verkliga händelserna blir dessutom en dov underton som ringer kvar även efter att boken tagit slut.

Similar Posts:

• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Dimridåer och demens
• Lika drömskt som verkligheten
• Sex, lögner och nanny cam-filer
• Ikoniskt tragisk kärlek

I den här boken vill Jan Selling istället skildra historien ur ett lite annat perspektiv. Här ligger fokus på den kamp som romer och resande har bedrivit för sin egen frigörelse, och mot det förtryck och de fördomar som de upplevt. Boken inleder med en god allmän historisk översikt på temat, både i Sverige och internationellt. Därefter ger författaren oss en fördjupande del specifikt om romers och resandes politiska kamp, och vilken betydelse den har fått. Han redovisar exempelvis olika kommissioner som tillsatts i olika länder för att utreda hur romer har behandlats, och vilka former av gottgörelse som har erbjudits. Han diskuterar också olika former av utomparlamentarisk kamp som romer har fört. Ett kapitel i denna del ägnas specifikt åt hur ett akademiskt sällskap – Gypsy Lore Society – har agerat kring beskyllningar om såväl antiziganism som exotisering av romer. Boken avslutas med en mer analyserande del om frigörelsens förutsättningar.

Bokens stil är tyvärr inte så engagerande som ämnet inbjuder till. Bokens andra, fördjupande del, ger mig exempelvis snarast associationer till en tämligen stel katalog, snarare än en levande skildring av historiska öden, händelser och förlopp. Kapitlet om Gypsy Lore Society känns som en extremt inom-akademisk diskussion med tämligen marginell betydelse för de allra flesta såväl romer som gadjos (icke-romer). Och bokens avslutande del känns som om den i allt för hög grad innehåller upprepningar från såväl den inledande historiska översikten som fördjupningen.

Men ämnet är utan tvekan viktigt, och författaren gör ett viktigt bidrag genom att lyfta dessa grupper som så ofta osynliggjorts. Det är också väldigt positivt att Selling då försöker lyfta deras historia inte bara som offer för förtryck, utan utifrån perspektivet att framhålla deras kamp och de framsteg som i många fall uppnåtts. Så för den som exempelvis fastnat för Lawen Mohtadis bok Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon så kan den här boken vara ett gott, och historiskt lite mer heltäckande, komplement.

Similar Posts:

• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Romers historia i Stockholm
• Att plötsligt vara suspekt
• Omläsning av älskad bok från barndomen
• Lysande om en av Sveriges etniska minoriteter