Julie lever det där urbana, perfekta medelklasslivet. Hon och hennes fästman är 30-nånting, har en fin lägenhet i Köpenhamn, bra jobb, och planer på bröllop, barn och husköp. Allt tycks gå som på räls.

Tills det plötsligt inte går alls. Fästmannen meddelar att han behöver tid att tänka, att han har en biljett till Goa på sex månader och att han åker i morgon. Julie blir kvar med hopp och förtvivlan – och en lägenhet hon inte har råd att betala hyran för själv.

Där kommer jämnårige Sune in i bilden. Sune har två utgivna men ouppmärksammade novellsamlingar i bagaget. Han drömmer om den stora genombrottsromanen. För att frigöra tid och pengar säger han upp sig från sitt jobb på en bensinmack, säljer sin bostadsrätt och blir inneboende. Hos Julie.

Att det inte står rätt till med den där fästmannen fattar han ju ganska snart. I väntan på inspiration till den stora romanen börjar Sune intressera sig mer och mer för sin hyresvärd. Kanske kan till och med Julies liv vara inspirationen? Desperat skjuter Sune gränserna för vad som är okej framför sig (eller kanske snarare lämnar dem bakom sig, snabbt). När Julie faller i en trappa, krossar knäet och blir helt bunden till lägenheten får han chansen att komma henne verkligt nära, på flera sätt. Hur kan det här sluta annat än illa?

Det är inte bara det faktum att nästan hela romanen utspelar sig inom fyra väggar som ger en minst sagt klaustrofobisk känsla. Det har att göra med huvudpersonernas oförmåga att riktigt nå utanför sig själva, att se något annat än sina egna behov. Kirsten Hammann följer dem minutiöst, detaljerat, på ett sätt som både blir komiskt och påträngande. Här finns något slags mycket vardaglig undergångsstämning i deras egobeteende.

Julie och Sune är båda vanvettigt irriterande. De är så dumma, de är så könsstereotypa. Hon håller på att gå under om hon inte får gifta sig och skaffa barn. Han drömmer om litterära prestationer och berömmelse och runkfantiserar om allt som kommer i hans väg. Hon onanerar mest för att damtidningarna menar att man blir mer attraktiv och får finare hy av det.

Och ändå. Ändå är det något med de här dumma, klyschiga människorna som liksom kryper under huden på en. Hammann lyckas på något sätt både få mig att skratta åt dem och verkligen vilja veta hur det ska gå för dem.